tisdag 21 december 2010
Bröst, lampskärmar, Lulu Carter, nyskapande teve, silikon
(Undrar om nyckelorden i detta inlägg gör att fler hittar hit via Google.) skrev jag i slutet av inlägget.
Och jo, så blev det. Det är lika deprimerande som väntat att gå igenom bloggens besöksstatistik och konstatera att seriösa resonemang om journalistik förblir ohittade, medan det lilla inlägget med de googlevänliga nyckelorden, ständigt toppar listan över flest besök.
måndag 22 november 2010
Kalla fakta om Söderhamn på TV4 Play
På Kalla faktas - och andras - debattforum har det varit som att öppna en dammlucka. Igår kväll vällde det in cirka 500 inlägg i timmen.
En del gillade reportaget om vad som hänt min barndoms hemstad; andra anser att jag är en "rövskalle" och "pk-idiot". De senare känns igen på att de är anonyma och ständigt återkommer till "massinvandringen" och den "vänstervridna journalistkåren" som roten till allt ont här i landet. Och att de, liksom de mest rabiata bland pk-folket, är ovilliga till nyanserad problematisering.
Nu finns "Stackars, stackars Söderhamn" att se på TV4 Play. Egentligen handlar det ganska lite om SD - och ganska mycket om Söderhamn, och Sverige.
Reportaget blev vemodigt vackert, mycket tack vare begåvade Daniel Gökinans arbete med filmning och redigering. Tack Daniel, för ett formidabelt jobb!
söndag 21 november 2010
Kalla fakta ikväll om SDs stora framgång i krisdrabbade s-kommunen Söderhamn
- Ökad arbetslöshet ökar i sig inte stödet för sådana partier.
- Ökad invandring tycks däremot göra det.
- Men om hög arbetslöshet kombineras med stor invandring blir det en häxbrygd som samverkar och kan göra att stödet växer.
- På individnivå minskar de negativa attityderna mot "främlingar" om man har ofta och nära kontakt med dem.
Nu när "SD-chocken" lagt sig hos den stockholmska debatteliten, kan det vara dags att rikta blicken mot ett högintressant studieobjekt som finns på nära håll: tjugo mil norr om Stockholm, i lilla norrländska Söderhamn.
Fram till 1970-talet var arbetarstaden Söderhamn en socialdemokratisk mönsterkommun, med några av landets rödaste valdistrikt, bruksorterna Ljusne, Sandarne och Bergvik.
Industrierna gick för fullt och det fanns jobb åt alla.
Sedan dess har de flesta av fabrikerna stängt. Tusentals industrijobb försvann på bara några årtionden när massaindustrierna, Ericsson-anläggningen och tillverkningen av board, kätting och plywood försvann. Borta är också flygflottiljen F15 och sjukhuset.
För 40 år sedan hade Söderhamn nästan 33.000 invånare, nu har de minskat till 26.000. Arbetslöshet och utflyttning har lämnat många lägenheter tomma. Och i dem har Migrationsverket sedan 2000-talets början haft uppemot 600 asylsökande placerade.
De asylsökande - många från Somalia - har koncentrats till Norrberget, ett nerslitet miljonprogramsområde i norra Söderhamn, varifrån de flesta "svenskar" flyttat ut.
Här finns alla de samverkande faktorer forskarna har pekat på, samlade på ett och samma ställe:
- Hög arbetslöshet, främst bland LO-anslutna, det vill säga klassisk arbetarklass
- Hög "invandring", stor koncentration av människor från främmande länder, med främmande kultur och religion
- De asylsökande är inte integrerade bland befolkningen, utan bor för sig själva i särskilda områden
Sverigedemokraterna i Söderhamn fick 11 procent i valet till kommunfullmäktige, vilket är den högsta siffran norr om Blekinge.
Vill man fundera över samband mellan samhällsutveckling och valresultat är Söderhamn och dess olika valdistrikt värt att studera. Högst siffror fick SD i de tidigare så knallröda bruksorterna Sandarne, Ljusne och Bergvik, där de fick över 13 procent. Tesen att fientligheten ökar om man inte har nära kontakt med de "främmande" kan styrkas av att SD fick mest röster i Sandarne (13,7 procent) där det knappt bor några asylsökande alls.
"Migrationsverket har missbrukat vår solidaritet", sa politikerna i Söderhamn i våras, då en enig kommunstyrelse vädjade till Migrationsverket att färre asylsökande skulle placeras i kommunen.
- Det blev fler än vad vi kände oss bekväm med, säger fd kommunalrådet Eva Tjernström (S), som ser ett samband mellan det stora antalet asylsökande och ökad främlingsfientlighet i Söderhamn.
Många i Söderhamn har proteströstat. Det ser även sverigedemokraterna själva som orsak till den stora framgången.
SD har inte haft några företrädare med stor lyskraft. De har inte haft någon spektakulär valkampanj. I fullmäktige har de den senaste mandatperioden bara lämnat in en enda motion, och den var skriven partiet centralt.
Partiet hade inte ens tillräckligt många namn på listan, för att fylla antalet platser. SD-ledamöter kom in i fullmäktige därför att någon enstaka person skrivit dit dem på listan.
I Kalla fakta ikväll - den 21 nov, kl 19.20 i TV4 - skildras allt detta i ett reportage från Söderhamn, som är min barndoms hemstad. Jag reser hem för att undersöka jsut dessa samband.
Resan gick till Söderhamn, men hade lika gärna kunnat gå till någon liknade kommuner som Eskilstuna eller Borlänge där SD också ökade kraftigt i valet.
De flesta jag talat med säger att:
- Väljarna har "pinkat i valurnan"; de har inte röstat på något, de har röstat mot något; det är en protest mot en samhällsutveckling de inte gillar.
- Samhällsklimatet har hårdnat i Söderhamn; intolerans och rasistiska uttryck har ökat
- Men fientligheten och motståndet mot "invandrarna" minskar när människor möts och lär känna varandra
Särskilt inbjuds att titta, de analysgrupper som nu grunnar på orsakerna till att folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Centern tappat väljare till ett enfrågefokuserat missnöjesparti.
Debattartikel i Expressen: Så förlorade S slaget mot SD
Helahälsingland.se: Sverigedemokraternas framgång under lupp
Nyhetskanalen: Bostäder rivs i asylprotest
Fakta-fotnot:
Söderhamn har den senaste mandatperioden styrts av en S-C-koalition. Största förloraren efter valet i Söderhamn var C som backade 7 procent. S backade i riksdagsvalet med 2 procent i Söderhamn, men ökade lite lokalt. Efter valet har S-C-samarbetet upphört och kommunalrådet Eva Tjernström (S) har slutat. En S-V-MP-koalition styr nu i Söderhamn.
I valet till riksdagen ökade SD från 3,6 till 8,4 i Söderhamn, från 2006 till 2010.
I valet till kommunfullmäktige ökade SD från 4,2 till 11,6 procent i Söderhamn, vilket gjorde att partiet ökade sin representation från 2 till 6 mandat.
I ingen annan kommun, norr om Blekinge, fick SD över 11 procent i kommunvalet.
Inskrivna asylsökande i Söderhamn (Migrationsverkets siffror för 1 dec, varje år, samt 5 nov 2010.):
2003: 564
2004: 568
2005: 443
2006: 307
2007: 546
2008: 983
2009: 579
2010: 472
tisdag 16 november 2010
Kalla fakta 21/11: Så blev arbetarstaden Söderhamn ett av SDs starkaste fästen
Att det var kolsvart nere i Skåne förvånade ingen. Men det som fick mig att studsa till var att det norr om Blekinge bara fanns en "svart" kommun - och det var lilla Söderhamn i södra Norrland.
Min stad, där jag växte upp. Där fanns, som jag minns, ingen som helst främlingsrädsla eller invandringskritik. Inga invandrare heller, för den delen.
Då var Söderhamn - med sina bruksorter Ljusne, Bergvik, Sandarne - det rödaste som fanns. I Ljusne fanns någon gång Sveriges rödaste valkrets. Och det som skiljde ljusneborna åt var om de röstade på socialdemokratena eller kommunisterna. Nu är SD näst största parti i Ljusne, med över 13 procent av rösterna.
I hela Söderhamns kommun fick SD 11 procent. Och de högsta siffrorna fick partiet i de gamla brukssamhällena, där förut så knallröda Sandarne hamnade högst med 13,7 procent.
Vad har hänt med Söderhamn? Och varför? Vilken roll spelar jobben som försvunnit? Asylmottagningen? Kanske kan Söderhamn säga något om krisen för det socialdemokratiska Sverige, om ett förlorat folkhem.
Kalla fakta bad mig resa hem till Söderhamn med fotografen Daniel Gökinan för att försöka ta reda på det. På söndag den 21 november kl 19.20 sänder Kalla fakta reportaget "Stackars, stackars Söderhamn" i TV4.
Det blev ett ovanligt personligt reportage om skilda världar: ett försök att djupare förklara varifrån missnöjet kommer, att gå längre än att bara fördöma dem som röstat på fel parti.
Följ med till industriruinernas, älgjaktens och somaliernas Söderhamn.
Kalla fakta, 21 november 2010, kl 19.20: "Stackars, stackars Söderhamn"
BILDEN: Omar Ali Omar, ordförande i somaliska folkets förening i Söderhamn, visar oss miljonprogramsområdet i norra Söderhamn där de flesta asylsökande koncentrerats. Foto: Abdirahman Dirie Nur
tisdag 5 oktober 2010
Reclaim the folkdräkt!
Folkdräkten då? Ja, den överlevde Bert Karlsson, som - om jag minns rätt - fick roliga rubriker när han kom i knätofs till en Nobelfest. Den ska överleva detta också.
Fotnot 1: För övrigt kan Jimmie Åkesson tacka utländska influenser för sin dräkts speciella karaktär. Särskilt i Blekinge påverkades dräkterna i både material och färg av handeln med sjöfolk längs kusten i slutet av 1700- och början av 1800-talet, enligt blekingehemslojd.se.
Fotnot 2: Den fyndiga kampanjsloganen "reclaim the folkdräkt", som jag sedan sett spridas över nätet, twittrade Lina A Nyberg (@linaanyberg) till mig.
lördag 2 oktober 2010
Martin Ljung - en del av barndomen
Hittar Byfånen på Youtube, men inte den jag nu mest tänker på, "En ansökan om att få finnas" den smarta existensialistiska sketchen där Martin Ljung försöker ge Tage Danielsson svar på frågan varför just han ska få finnas kvar här på jorden.
Och på tal om döden, så har det inte funnits någon svensk komiker som framfört en så skratt-tät scenrutin om det som Martin Ljung. Ett grundskämt från Knäppupprevyn Funny Boy 1958 varierades till mästerskap i Hasse & Tages manusverkstad - och blev genial humor när Martin Ljung fick visa prov på sin förmåga att variera röst och betoning.
måndag 27 september 2010
Årets berättare är Katarina Gunnarsson
Säkert finns det fler som vill bidra till att övertyga juryn. Fyll i nomineringsformuläret, länka till den här SR-sidan, skriv en egen kort motivering och tryck på "skicka". Det tar några minuter, och det kan det vara värt att uppmuntra kvalitetsjournalistik och gott yrkeshantverk. Här är min motivering:
Katarina Gunnarsson gör reportagen ingen annan gör. Hon är en unik reporter som ger sig ut, utanför redaktionen, och söker svaren på sådant som andra sitter i studion och fördömer eller förundras över. Med outtröttlig energi, uppriktig nyfikenhet och en oöverträffad kapacitet till aktivt lyssnande bär hon hem berättelserna om ett Sverige i förändring.
Reportage kommer från franskan och betyder "bära tillbaka", ingen fyller ordet med innebörd bättre än Katarina Gunnarsson. I många år har hon producerat radioreportage om samhället och dess människor som alla blivit angelägna samtidsdokument – i år har hon kryddat Sveriges Radios starka valbevakning med skildringar av de två blockens ledare, som går bortom det som berättas av andra. När andra sitter i studiosoffor och beskriver chocken över Sverigedemokraternas framgångar i valet, hittar hon den självklara storyn genom att åka till Söderhamn, där bakgrunden till partiets framgångar både kan förklara, förarga och sätta fokus där det hör hemma. Katarina Gunnarsson är Årets Berättare.
- Reportagen om Reinfeldt och Sahlin, liksom det om Söderhamn finns samlade här.
- Direktlänk till "I Mona Sahlins fotspår"
- Direktlänk till "I Reinfeldts fotspår"
Ps. För övrigt borde TV4s valbevakning nomineras i kategorin Årets Förnyare, med tanke på hur framgångsrika man varit att nå den yngre delen av publiken. ds
torsdag 16 september 2010
Opinioner och odds
Ingen valrörelse har blivit så opinionsmätt som denna. Och den som vill förutspå valresultat kan följa trenderna här. Att Alliansen tar hem segern är lika givet som att Sverige ska sopa banan med San Marino i fotboll - eller Vitryssland i ishockey.
Jihde och andra sportreportrar lär sig bygga spänning även inför de mest förutsägbara matcher. De påminner om den där gången då en morgontrött Tommy Salo nickade in pucken i eget mål i kvartsfinalens slutminuter vid OS i Salt Lake City 2002 - och de lyfter fram faktorer som talar för att det oväntade faktiskt kan hända.
Och det går att ta på sig denna sportdramturgihatt inför söndagens riksdagsval. Jokerfaktorn finns hos Sverigedemokraterna - och något av de borgerliga mittenpartierna.
Mätningarna visar att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen med god marginal - med klar risk för ett besvärligt parlamentariskt läge.
I eftervalsdiskussionerna kommer SR, SVT och TV4 att få förklara varför ett parti som samtliga opinionsinstitut bedömer tar sig in riksdagen, inte är med i utfrågningar och debatter. Då blir det att motivera urvalet med utgångspunkten "att utkräva ansvar för den gångna mandatperioden". Men att det är osäkert om SD tar sig över 4-procentsspärren har också anförts som argument.
På hur stort allvar ska man då ta de mätningar som tyder på att de kommer in i riksdagen? Tja, man ska inte utesluta att det kan uppstå en överraskning på valnatten. Sd liknar inte de andra partierna och det kan finnas systematiska mätfel, med tanke på att det är så stigmatiserat att säga sig sympatisera med partiet.
Och här kommer thrillerelementet in. Kan det finnas ett systematiskt mätfel i opinionsmätningarna som kan ge de rödgröna segern? Ja, faktiskt.
Den största mätningen som gjorts inför valet, gjordes i maj av SCB. Och skulle det faktiska utfallet av den bli valresultat, skulle både Centern och Kristdemokraterna åka ur riksdagen.
Opinionsinstitutens siffror avspeglar inte exakt hur folk har svarat, utan viktas utifrån hur de tillfrågade röstat i tidigare val. SCB redovisar inte de exakta siffrorna, men rådatan i den stora mätningen ska ha givit C 3,9 och Kd 3,6 procent, vilket "viktades" till 4,6 respektive 4,5 procent i det officiella resultatet. Det florerar olika uppgifter om de oviktade siffrorna. Och exakt hur viktningen görs är inte lätt att begripa, men det tillämpas av opinionsinstituten. Siffrona justeras i efterhand på olika sätt, vilket kritiserades av tunga statsvetare inför förra valet.
Ett parti som bedriver valrörelse utanför den etablerade mediearenan kan också överraska med att dra till sig proteströster som i det svenska EU-valet 2004 då Junilistan blev tredje största parti med med 14,5 procent av rösterna. Då hamnade opinionsmätarna åt skogen fel. För Junilistan låg de i snitt tio procentenheter (!) fel jämfört med valresultatet.
En av de få som förutspådde Junilistans framgång 2004 var statsvetaren Lennart Ehlinger. Han jobbar med politisk oddssättning för spelbolaget Unibet.
Ehlinger hävdar att spelbolagens odds kan ge bättre prognoser än opinionsmätningarna.
- Oddsen tar hänsyn till fler faktorer än opinionsmätningar. Trender, aktuella händelser och historiska faktorer påverkar oddssättningen, säger Ehlinger.
Unibet tror att Sd kommer in i riksdagen. Satsar man på det, får man knappt pengarna tillbaka idag. Jag kollade också oddsen hos Ladbrokes och hittade ännu mera intressanta siffror. Ladbrokes ger idag 16 gånger pengarna på att Sd får under 4 procent. Ladbrokes oddssättare anser t.o.m det som mer troligt att Kd får under 4 procent, än att Sd får det. Den som tror att Sd får över 7 procent får bara 2,3 gånger pengarna från Ladbrokes.
Blir det som Ladbrokes tror, så kan det bli en situation för Reinfeldt på måndag som liknar den som Carl Bildt hade att hantera när han 1991 bildade regering, med stöd av Bert Karlssons populistiska parti Ny demokrati.
Ett "thrillerscenario", modell Sverige-Vitryssland, det inte pratats så mycket om, men som Ladbrokes oddssiffror leder tankarna till, är en oväntat stor framgång från Sd, kombinerat med att C eller Kd ramlar ner strax under 4 procent. Det är osannolikt, men inte otänkbart. I ett sådant läge skulle de rödgröna kunna bli större än de kvarvarande allianspartierna - med Jimmie Åkesson som en maktfaktor i mitten.
Vem bildar då regering? Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt?
Alldeles givet är det inte.
Läs mer:
- Jesper Strömbäck:”Opinionsmätningar och mediernas sju dödssynder”
- Resumé om Expressens Novus-groda: Opinionsfiskot
- Demokratirådets rapport 2008: Medierna - Folkets röst? / Ladda ner rapporten
onsdag 15 september 2010
Fp skrämmer med burkadocka
Mostafa som besökte mässan tog illa upp och menar "att Folkpartiet fiskar väljare i Sverigedemokraternas bruna vatten". Han skrev en insändare i Östersunds-Posten i somras där bilden publicerades.
Lennart Ledin och Per-Olov Olsson från Fp lokalt skrev ett svar i samma tidning där man försvarade sättet att presentera budskapet i montern. De skriver bland annat:
"Vi kan försäkra dig att vi har absolut inget emot den sanna islam.I TV4s utfrågning av Alliansen konfronterades Jan Björklund med detta. Han sa då att de ansvariga för montern "fått sina fiskar varma". Detta tycks dock inte ha nått Östersunds-Posten eller någon annan publikation. Så vitt jag kunnat finna i researcharbetet för TV4s utfrågning är de lokala politikernas försvar för burkadockan det sista som blivit sagt i saken.
Däremot är vi emot politiserad religion av alla slag samt tvång och
extremism i olika förklädnad. Vår burkaklädda skyltdocka var inget angrepp
på islam utan på kvinnoförtryck som finns i alla kulturer.
Ett av våra budskap i vår monter på Expo Norr var 'Nej till hederskultur och
kvinnoförtryck' med undertexten 'jämställdhet måste fortfarande både vinnas och
värnas'. Den burka som fanns i vår monter och som uppenbart upprört en del
skulle symbolisera detta budskap då vi anser att burkan är en mycket stark
symbol för kvinnoförtryck."
Fram till ikväll.
tisdag 17 augusti 2010
Nominerad till tv-priset Kristallen
Programmet kan vara lite knepigt att hitta via TV4:s hemsida, så här är några länkar:
- Se hela programmet på TV4 Play
- Om granskningen
- Uppföljande granskning av Bodströms bortförklaringar
tisdag 15 juni 2010
Nu händer det grejer!
fredag 4 juni 2010
Teveskola
torsdag 20 maj 2010
Slagpåse?
Motparten var en f.d kollega från SR, Staffan Dopping, som gått över till att tjäna den andra sidan. Jag minns Staffan som en av av radions duktigaste programledare, en oväldig journalist som värnade om det seriösa - och stod emot den politiskt korrekta populism som ibland poppade fram på samhällsredaktionens planeringsmöten.
Numera är hans roll att verka för att uppdragsgivarens sanning också ska bli den sanning medierna förmedlar. För detta får man i regel bättre betalt än om man fortsätter tjäna allmänhetens intressen som journalist.
Och där skulle jag stå i andra ringhörnan och vara kritisk. En lätt sak om publiken är journalister, men säkert en smula styvare inför ett gäng pr-konsulter.
Kanske är det uttryck för något masochistiskt drag att ändå gå dit och förklara varför jag fortfarande tror mer på den goda saken, än de stora pengarna. Kanske ligger det en lockelse i att delta i sådana här debatter för att höra tidigare så duktiga journalister försöka förklara varför de nu gör världen en tjänst när de smyger omkring i skuggorna och coachar maktens män i hur de ska göra det svårare för journalisterna att lyfta fram obekväma sanningar.
Det bestämde jag mig för att säga. Liksom att:
Somligt medietränarna lär ut är bara bra för oss journalister. Det kan vara självklarheter som:
- att inte ljuga (om det finns risk att man blir ertappad med det),
- att inte flacka med blicken i teve, och
- att tänka igenom vad man ska säga och uttrycka sig kortfattat och klart.
Men så finns det en del som är mera problematiskt. Några av det metoder makthavarna får lära sig för att försköna verkligheten och att effektivt slingra sig undan obekväma men angelägna frågor är förödande för demokratin, det offentliga samtalet och journalisternas möjligheter att utkräva ansvar.
I många fall gör det journalisternas jobb svårare - och ökar behovet av kompentenshöjande utbildning. I några fall gör det vårt jobb roligare. En del makthavare blir direkt löjliga när de försöker tillämpa vad de lärt sig på kursen. Och då kan det ge en extra roll knorr till vår rapportering.
Något av detta hoppades jag få säga i debatten. Och jag sa nog det mesta. Men på ett snällt sätt - och Staffan Dopping är en trevlig prick, som inte tar för sig på samma provocerande vis som medieträningsindustrins onelinermästare Paul Ronge.
Därför klagades det efteråt på att vi varit för lite osams.
Men mest undrade jag över hur moderatorn kunde motstå frestelsen att säga något lustigt om våra efternamn.
Webbtips: En av pr-konsulterna som var där och lyssnade mejlade mig efteråt ett tips med hela batteriet av "exempel på hur man elegant slingrar sig från knepiga frågor från journalister":
http://www.youtube.com/watch?v=H4LDg595d1k&feature=channel
Kul, träffande - och säkert utmärkt som exempel på undanslingringskursen.
söndag 25 april 2010
Björn gör en Bert
Intervjun var ett tydligt exempel på hur lite sverigedemokraternas företrädare har att säga om det handlar om annat än invandring. Och jag fick en känsla av att jag hört den förr.
"Vi håller på att räkna på detta", "Vi återkommer om det", "Det andra som räknar på det, jag är inte så insatt", lät det från Söder när intervjuande Lasse Johansson påtalade att Sd tycks vara "alla goda gåvors givare" och undrade hur de ska finansiera sin förslag om stora skattesänkningar för pensionärer (13 mdr), höjd a-kassa, höjd föräldrapenning, höjt vårdnadsbidrag, mer pengar till försvaret och annat som de har med i sin skuggbudget.
Många frågor, inga svar. Annat än det man kunnat gissa, att mycket kan sparas på att minska invandringen och biståndet. Var har jag hört det där förr?
Jo, i en klassisk intervju med ett annat partis andranamn, vars förnamn också börjar på B. När Ny demokrati seglade upp i medial medvind gjorde Olle Stenholm en intervju i teveprogrammet Magasinet där Bert Karlsson satt lika svarslös som Björn Söder gjorde i lördagsintervjun.
Flera av "vi kommer att redovisa svar på det där"-svaren var för övrigt identiska om man jämför de två intervjuerna. Intervjun med Bert, våren 1991, var den första egentliga mediala motgången för Ny demokrati - och följdes av stor uppståndelse i andra medier. Den gjorde att Bert lämnade över partiledarposten till Ian Wachtmeister. Många journalister tittade på den som ren intervjuporr eftersom det nog aldrig i svensk teve förekommit en liknande intervju som så tydligt klätt av en politisk företrädare.
Intervjun med Björn Söder väckte ingen större uppståndelse. Kanske därför att den inte överraskade någon. Sd har bevakats med kritiskt udd sedan tidigare - och Söder höll en lågmäld profil. Ingen -varken han själv, intervjuaren eller någon allmän folkopinion - tycktes förvånad över att Sd:s partisekreterare inte kan svara på hur hans parti ska finansiera sitt valfläsk.
Ett märkligt fenomen med den klassiska Bert-intervjun från den 14/2 1991 var att han möttes av sympati av de som sympatiserade med Ny demokrati. Analyserar man den intervjun kan man se en tänkbar förklaring. Olle Stenholm ställer frågor som tydligt visar att Bert inte har läst på. Man kan tänka sig att Berts potentiella väljare - mest lågutbildade män som känner misstro mot makten - i högre grad identifierar sig med buspojken som inte gjort läxan än med den stränge folkskolläraren som fortsätter sitt obönhörliga läsförhör i ytterligare 25 min även fast det redan efter 5 minuter står klart för alla att slarvern i skolbänken inte har några svar.
Med Björn Söder kan det förhålla sig annorlunda. Lasse Johansson ställer frågor med infernalisk mjukhet, viker undan och undviker onödiga följdfrågor för att trumma in och förtydliga svarslösheten. Kanhända är det också så att ingen förväntar sig att Björn Söder ska veta någonting om någon annan politik än invandringspolitiken. Möjligen kan intervjun tydligt ha illustrerat för lyssnarna att Sd är och tycks förbli ett enfrågeparti, där alla svåra frågor har en enkel lösning - att gå tillbaka till partiets rötter och bevara Sverige svenskt.
Länktips: Mediernas hantering av Sd inför 2010 års val, kan vara intressant att se ur ett historiskt perspektiv. Här är podversionen av min dokumentär om Ny demokratis historia, från 2006.
måndag 5 april 2010
Bot mot skrivkramp
Vad göra, bortsett från att skriva detta inlägg och därmed ytterligare skjuta upp det oundvikliga skrivarbetet?
Kastade ut en fråga på Twitter och Facebook och fick ihop till en lista på medel mot skrivkramp, som jag härmed delar med mig av till omvärlden.
1. @rapportchefen: Låt det krampa. Skriv på bara!
2. @mickep2: Gör en mindmapkarta med pilar och struktur, testa Mind42 om du vill vara digital.
3. @LottaOP: Bota skrivkramp: 1) Våga vara kass. 2) Börja skriv. Mitt i, i slutet, eller i början. Det lossnar efter ett tag. Funkar alltid.
5. @Bodil Resare: Ta en promenad.
6. @Berit Nygren: Var olydig mot de egna idealen
7. @Gunnel Werner: Skrivkramp beror antingen på att man inte helt behärskar ämnet eller att man inte är road av ämnet. När båda sammanfaller kommer orden inte bara av sig själva, utan också som ett rinnande vatten! ;-)
8. @Rebecca Ancker: Läs Eyvind Johnsson... funkade för mig....
9. @Pär Trehörning: Se en rolig film, eller läs Wilhelm Moberg eller Söderberg, Den allvarsamma leken, typ
10. @Fredrik Ehrling: Gå till en massör.
Min egen metod: leta fram en gammal text och sno friskt från den + skapa struktur genom att dela upp allt du vill säga i tio punkter
söndag 21 mars 2010
Intervjuteknik 2.0
Tidigare har jag hållit en hundratals föreläsningar Carl Bildt fått illustrera problematiskt slingrande. Nu var det dags att förnya sig, så till denna föreläsning hade jag samlat in idel nya exempel.
Föremål för slingerstudier var bland andra: Maud Olofsson, Tobias Billström, Sven-Otto Littorin, Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Zlatan Ibrahimovic.
Det var fullt i salen och det kändes som att den nya versionen av föreläsningen fungerade bra, bortsett från att jag vimsat till det och råkat lägga in två punkt fyra i föreläsningen, vilket gjorde att mina tio exempel råkade bli elva.
Föreningen spelade in föreläsningen, som finns att se på Bambuser:
Sverigedemokratbevakningsdebatt på Gräv
I helgen deltog jag i en diskussion på Grävande Journalisters årliga seminarium. Den handlade om journalisternas ängsliga förhållande till Sverigedemokraterna, nu när partiet ser att bli ett parti att räkna med.
I panelen deltog Niklas Orrenius, Sydsvenskan, som skrivit mycket om SD och är en av landets klokaste journalister, cheferna Jan Helin, Aftonbladet, Jan Axelsson, SVT och Sanna Klinghoffer, fd SR Kaliber. Moderator var: Amanda Rydman. Själv deltog jag i egenskap av journalist med erfarenhet av politisk bevakning och forskare i just sådana här mediefrågor.
Grävande Journalister spelade in debatten. Och den finns att se på Bambuser:
onsdag 17 mars 2010
Scoopartikel om att intervjua politiker
I en annan artikel, "349 ledamöter under mikroskåpet", i samma nummer av Scoop berättar jag om vår granskning av riksdagen och hur vi byggde upp Kalla faktas databas, där besökarna kan göra sin egen undersökning. Den som vill göra det hittar databasen på: www.tv4.se/kallafakta/databasen
måndag 8 mars 2010
Ny demokratis historia i senaste Expo
måndag 1 mars 2010
Missnöjda mörkermän
Aforismen tillskrivs Voltaire, även om det är lite oklart om han verkligen yttrat den. Hursomhelst har den kommit i tankarna de senaste dagarna, då jag - samtidigt - lyckas bli både vän och fiende till kasta-ut-invandrarna-lobbyn.
Kalla fakta sände i söndags ett välgjort, intressant och viktigt reportage av Therese Bergstedt och Phil Poysti om en konflikt bland somalierna i Rinkeby. Unge festfixaren Kadafi Hussein kämpar mot religiösa extremister som hindrar unga kvinnor från att gå på hans fester, då de anser att det är mot Islam att dansa till musik.
Till varje Kalla fakta-program har vi ett diskussionsforum, där tittarna kan debattera kvällens ämne. Raskt rasade det in en radda inlägg som använde reportaget som argument för att rösta på Sverigedemokraterna. Hur ska man förhålla sig till det som journalist? Ska man hålla sig konsekvensneutral, finns det egentligen bara ett sätt att se på saken. Journalistik ska vara journalistik - inte politik. Finns det en story så ska vi berätta den utan att ta hänsyn till konskvenserna. Så lyder ett centralt teorem inom modern nyhetsjournalistik.
Skulle vi försöka gissa vem som gynnas eller missgynnas av varje publicering, skulle det bli tufft att räkna ut vad som skulle sändas. Konskvenser är svåra att förutse. En reaktion på kort sikt, kan leda på något helt annat längre fram. Alla som arbetat på en nyhetsredaktion vet att nyhetsvärderingen "sitter i väggarna" och de flesta känner igen en nyhetsberättelse när de träffar på den. De vet också att nyheterna inte styrs av politiska direktiv.
Några som ändå envisas med att tro att det är så, återfinns i svansen kring Sverigedemokraterna. Samma mörkermän som drar invaringsfirentliga slutsatser av Rinkebyreportaget jag stått som redaktör för, retar sig på att jag föreläser och utbildar om det sätt att se på nyhetsvärdering och politik som jag just beskrivit - och hur det påverkar mediernas bevakning av Sd.
Debattnivån framkallar i båda fallen en trött suck. Och det kan väl vara lika gott att än en gång tydliggöra hållningen:
På Kalla fakta kommer vi att publicera bra journalistik, utan att låta oss styras av vem som gynnas eller missgynnas politiskt. Förhoppningsvis ska det också gå att diskutera problem kring invandring och integration utan att behöva se nätets alla debattforum kladdas ner av det evigt tjatande rasistiska grottfolket.
onsdag 24 februari 2010
Guldspadenominerad
I teveklassen nomineras Per Hermanruds granskning av djurplågeriet inom dunindustrin, "Dun till varje pris".
I webbklassen nomineras "Kalla fakta om de folkvalda", vår databas över riksdagens ledamöter. De som nomineras för detta är Ann Tiberg, Jenny Zettergren och jag.
Det är stort att få vara med och tävla om Guldspaden, så idag är jag extra glad. Det var vi som blev nominerade, även om många fler medverkade i det stora projektet. I det redaktionella arbetet med riksdagsgranskningen deltog också: Jennifer Jerez, Susanna Andersson, Sandra Foresti, Ann Johansson och Kajsa Lindohf. Det tekniska utvecklingsarbetet gjordes av: Magnus Rimbark, Kristian Saebdal, Brian Riddle, Henrik Box och Per Åström.
Kalla faktas kommentar till nomineringarna.
- Kalla fakta om de folkvalda - direkt till databasen
- "Dun till varje pris" - läs om avslöjandet om gässen som plockas levande
- Alla guldspadenomineringar (vilka som vinner meddelas på Grävande Journalisters årliga seminarium den 20 mars.)
fredag 19 februari 2010
Den Stora Mediekonspirationen
Nu är konspirationsteoretikerna igång igen. Och där har jag blivit inblandad - och det är svårt att veta om jag ska vara smickrad eller bekymrad. På diverse invandringsfienliga hemsidor ser man en konspiration i att jag håller föreläsningar och utbildningar kring det ämne som jag forskar i, det vill säga mediernas bevakning av partier som Sverigedemokraterna och Ny demokrati.
Det är inget konstigt med att jag gör det. Jag följde Ny demokrati för ett antal år sedan och vet att det ställer medierna inför flera svåra frågor när sådana här partier dyker upp på den politiska arenan. Många av dessa frågeställningar blir lättare att hantera om man får ökad kunskap om Sd och om hur man kan se på begrepp som konskvensneutralitet i nyhetsvärderingen.
Det borde inte ens Sverigedemokraterna själva ha något emot. Och det är inget skumt eller hemligt med det jag gör. Jag har berättat för Sd-ledningen om min forskning.
Jag noterar också att den upphettade diskussion som dragit igång på nätet rätt snart körde in på de gamla hjulspåren, d.v.s. att medierna "inte berättar sanningen om invandringen" istället för om innehållet i mina föreläsningar.
Man kan väl säga att detta i sig illustrerar behovet av utbildningsstöd i frågan, som tycks vara en av de mest svåraste svenska redaktioner idag har att hantera.
måndag 8 februari 2010
Medieträningsproblematik
Medverkar gör
- Anna-Maria Havskogen, Lunds universitet, som skrivit uppsatsen.
- Sigurd Allern, professor i journalistik, JMK/Universitetet i Oslo.
- Kristina Axén Olin (M), borgarråd i Stockholm 1998-2008.
- Jenny Lindahl Persson, informationschef Vänsterpartiet, medförfattare till boken Medietränad (2005), tidigare PR-konsult på Hill & Knowlton
- Och så alltså jag, bl a i egenskap av författare till boken Intervjuteknik.
Moderator:
Torbjörn von Krogh, föreståndare Sim(o), doktorand vid Mittuniversitetet.
- de problem de intränade undanslingringsmetoderna för med sig för demokratin och för journalisters möjligheter att ge en sann bild av den politiska maktutövningen.
- de myter medietränare odlar om oss journalister för skrämma folk att köpa deras tjänster
- den betydelse Janne Josefsson har som marknadsföringsspöke för medieträningsindustrin
- vad journalister kan göra för att hantera folk som följer medietränarnas mall
Kanske kan jag påminna om en intressant liten studie som presenterades idag av Grävande Journalister som talat med folk på Nyhetsmorgon och P1-morgon om vilka krav som politikerna ställer för att medverka.
Pressekreterarna försöker styra debatterna. Minstrarna vägrar att medverka om de inte får som de vill. Särskilt ovilliga är de att möta vanliga människor, sådana som drabbats konkret av de politiska besluten.
Kanske blir det tillfälle att stilstudera någon politiker som tillämpar olika tricks för att vifta bort en besvärande granskning, till exempel:
Thomas Bodström i Nyhetsmorgon som sin frånvaro i riksdagen (notera hur Bodström nästan klarar sig undan med att upprepa en slingerslinga som går ut på att riksdagsarbetet bara omfattar de minuter han trycker på voteringsknappen, vilket är ungefär som att säga att en fotbollsspelare bara jobbar de sekunder han nuddar bollen. Han säger också att han missar voteringar för att de "kommer så hastigt". Det gör de inte. De ligger på bestämda tider som ledamöterna känner till månader i förväg.)
Maud Olofsson i Ekots lördagsintervju (notera särskilt sekvensen som börjar vid ca 10.50 där hon ihärdigt undviker att svara på frågan om hon fått veta vilka som finansierar Spykers Saabaffär)
Här är några fler, till när Sven-Otto Littorin tydligt illustrerar hur ogärna han vill prata om sin den akademiska examen han hävdat att han haft:
En klassiker där brittiske Jeremy Paxman ställer om samma fråga tolv gånger utan att få svar.
- BBC:s Newsnight försöker under fyra minuter och 20 sekunder få Margot Wallström att svara på om det finns något som de europeiska väljarna skulle kunna göra som skulle kunna stoppa Lissabonfördraget.
Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om tänkbart samarbete med SD. Och när SVT upprepar frågan när han glider undan den, kontrar han med att anklaga programledaren för att gå socialdemokraternas ärenden.
Ulf Kristersson, moderat socialborrgaråd i Stockholm, får en obekväm fråga från utbildningsradion. Och väljer att fly.
Laila Freivalds lämnar den kontrollerade politikerrollen och skäller ut journalisterna.
En bild av vilka budskap medietränarna förmedlar ges i dessa små instruktionsfilmer från företaget Din mediacoach:
- Intervjuförberedelser 1 - Medieträning: ställ motfrågor enligt mallen när reportern ringer
- Intervjuförberedelser 2 - Medieträning: försök förutse de tuffa frågorna, bestäm vilket budskap du ska föra fram.
- Intervjuförberedelser 3 - Medieträning: googla reportern för att se om han är redaktionens stjärna.
- Intervjuförberedelser 4 - Medieträning: bort med Che Guevara-porträttet, hemliga papper och dyra guldklockan, bjud på kaffe och kaka.
Så här marknadsförs behovet av medieträning, till exempel med den ständigt gäckande Janne Josefsson, kombinerat med - det inte helt korrekta - påståendet att journalister har "tre års intervjuutbildning".
"Reportrar har ofta en flerårig akademisk utbildning i konsten att intervjua", säger till exempel denna medietränare:
Så här kunde bli i en tid för länge sedan då politikerna inte tyckte att de behövde medieträna sig inför ett framträdande i teve. En klassisk intervju, som fick symbolisera inledningen på en skjutjärnsepok. "De tre O:na" intervjuar Tage Erlander inför kommunalvalet 1966.
I denna exempelsamling går det förstås inte att undvika Carl Bildt, slingrandets oöverträffade mästare. Här i en intervju från 2007 som TV4s Ulf Kristofferson lagt upp på sin FB-sida. Bildt viftar bort frågorna med att påstå att han redovisat alla sina optioner. Det hade han inte. Några dagar senare tvingades han medge att "TV4 hade rätt". KU prickade honom senare för att han inte redovisat alla sina optioner.
Inte någon medietränad politiker visserligen, men ändå svårt att motstå.
Zlatan sätter punkt på klassiskt vis när han tröttnar på Peter Jihdes frågor:
I nästa nummer av Grävande Journalisters tidning Scoop skriver jag om att intervjua slingrande politiker som följer medieträningsmönstret.
Fler kul och illustrativa exempel att fylla på med här, mottages tacksamt. Tipsa gärna.
lördag 6 februari 2010
En studie i politiskt slingrande
Särskilt infernaliskt blev det när Ramberg, likt en blodigel, bet sig fast i frågan om hon fått veta vilka Victor Mullers finansiärer i Saabaffären är.
Ekots lördagsintervju - sr.se
fredag 5 februari 2010
Kalla fakta på Facebook och Twitter
Från och med nu går det också att följa Kalla fakta via Facebook och Twitter:
Facebook: http://bit.ly/cDsniW
Twitter: http://twitter.com/kallafakta
Läs och lyssna, via : http://www.tv4.se/kallafakta
onsdag 3 februari 2010
Ny demokrati - en politisk historia
Nu har Sveriges Radios dokumentärredaktion lagt ut min dokumentär "Ny demokrati - en politisk historia" från 2006, som nerladdningsbar podfil.
I dokumentären berättas historien från början till slut, med ljudklipp från då - och intervjuer i efterhand med Ian Wachtmeister, Bert Karlsson, Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson.
Till nästa nummer av Expo har jag också skrivit en artikel där jag sammanfattar histoiren om Ny demokrati.
måndag 4 januari 2010
Mitt nya jobb: redaktör på Kalla fakta
Uppdraget känns spännande. Det kryllar av kompetens på redaktionen. Programmet har haft en stark säsong och vi siktar på en riktigt bra vår. Och det är kul att återigen vara arbetsledare.
En av mina uppgifter blir att hantera idéer och tips. Så, hör av er, alla ni som har ett scoop ni vill att någon hungrig grävare ska sätta tänderna i.
Länk: Här är en intervju i tidningen Journalisten om nya jobbet, där jag bland annat talar mig varm om värdet av mer konsumentjournalistik.
söndag 3 januari 2010
Jan Guillou: Vill fyra procent rösta på ett rasistiskt idiotparti?
Jan Guillous tes är att alla förstod att främlingsrädslan var grundbulten i Ny Demokratis program:
"Allt det där andra, kul shownummer med staplade ölbackar för att argumentera för lägre skatt för Bert & lan själva, var utanverk. Det förstod alla.
Strategin gick ut på att då och då göra enstaka främlingsfientliga uttalanden för att påminna om partiets verkliga avsikter."
"Strategin fungerade. Vad skulle en stackars rasist rösta på om inte Ny demokrati? Och eftersom partiet inte var öppet rasistiskt så kunde man också proteströsta på det för att röra om i grytan, sätta fart under galoscherna eller ställa till förtret för de etablerade partierna."
Enligt Jan Guillou var det en smygrastistisk taktik som förde in Ny demorkati i riksdagen. Men när det bli kris i partiet inför valet 1994, spelade Ny demokrati desperat ut det öppna rasistkortet, bland annat med Vivianne Franzén som stod på torgmöten och domderade om muslimer som ritualmördar barn. Guillou konstaterar att väljarna svek fullständigt och Ny demokrati utplånades.
Guillou jämför nu med Sverigedemokraterna och den bild han fick av partiet när han ifjol följde dem på en reportageresa. "Det var smygrasism som gällde", skriver Guillou. Öppna rasister hade endera uteslutits eller jagats bort från partiet: "I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering."
Detta var en smart strategi skriver Jan Guillou som landar sedan sitt resonemang i Jimmie Åkessons "öppet rasistiska" debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober förändrar saken. Den gjorde att det "blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna". Guillou förklarar:
"Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte."
Min kommentar till Jan Guillous resonemang är att jag instämmer i analysen men att slutsatsen är präglad av önsketänkande. Liknande "öppet rasistiska" partier finns i andra jämförbara länder. När Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 var invandringen en icke-fråga. Så kommer det inte att vara 2010.
Visst gick det illa för Ny demokrati när de kom ut som öppet rasistiska. Men inte bara på grund av det. Efter något år i riksdagen medverkade flera av de egna riksdagsledamöter som Ian Wachtmeister kallade för "stolpskott" till bilden av partiet som ett "idiotparti".
De som räds vad SD kan ställa till med om det får några centrala riksdagsmandat i nästa val kan inte luta sig tillbaka och blåsa faran över.
Exemplen är många. Mönstret går igen i denna typ av populistpartier. De blossar upp, drar till sig knäppgökar och kollapsar sedan i interna stridigheter. Ett invandringsfientligt "idiotparti" vars ledargestalter klöser ögonen ur varandra i offentlighetens ljus, kan snabbt utplåna sig själv så som Ny demokrati gjorde våren 1994.
SD går en annan väg, vilket väcker frågor med ett annat allvar. En främlingsfientlig politisk kraft med partistöd, gratis valsedlar och de flesta knasbollar utrensade är en större utmaning att granska.
Att de är emot invandringen, det vet vi. Men hur är det med idiotfaktorn? Klarar partiet en granskning av den intellektuella nivån hos dem de tänker ska sitta i riksdagen och ta ställning även i andra frågor?
Fotnot:
Guillous historieskrivning är inte helt rätt. Går man tillbaka till
valrörelsen 1991 går det inte att säga att invandringsfrågan - varken dold eller
öppen - låg bakom Ny demokratis framgång. De var ett klassiskt populistparti som ville sänka skatterna, slopa lapplisorna och ha roligare politik. Invandringen var ingen stor fråga inför valet 1991. Däremot blev den stor under de år som följde. Då valde också Ny demokrati att tydligare profilera sig som invandringskritiska.
Det märktes i torgmötesretoriken redan sommaren 1992 där partiets företrädare lyfte fram invandrarnas brottslighet och där budskapet, bland annat från Bert Karlsson, var att de äldre svälter ihjäl på ålderdomshemmen på grund av kostnaderna för invandringsplitiken.
Sommaren 1993 trappade Ian & Bert upp appellerna till publikens främlingsrädsla med historier om hur medierna ljuger om invandrarnas våldtäker. Det var också då som Vivianne Franzén gjorde sina famösa uttalanden om muslimer.
Ny demokrati föll samman i de interna bråk som uppstod sedan Ian Wachtmeister hastigt hoppat av som partiledare våren 1994.