torsdag 13 december 2012

Stjärngossar i Chicago

Stjärngossar fångade
av Jenny Nyström.
Se upp om du planerar luciatåg utanför Sverige. Det kan få oväntad effekt. Året var 1981 och vi svenska utbytesstudenter skulle göra något "traditionellt svenskt" på en Rotarykonferens i Chicago. Då det var vid tiden strax före jul, var valet givet. Vi gjorde ett luciatåg. Att vi var tre killar, och saknade Lucia, hindrade inte den rolliga idén.

Vi tejpade ihop stjärngossestrutar av stora papper och svepte in oss i vita lakan vi hämtat på hotellrummen. I väntan på vår tur på scenen, tågade vi runt med ljus i händerna i hotellkorridoren, övande på Staffan stalledräng.

Då möter vi en hotellstädare. Han tvärstannar, stirrar på oss med skräck i blick och försvinner.

Med ens inser vi vad som hänt. Få amerikaner är bekanta med traditioner där barn, än mindre 18-åriga deltagare på Rotarykonferenser, klär ut sig med strutar på huvudet och sjunger om hur stalledrängen St Stefan ser Betlehemsstjärnan. Desto fler amerikaner är bekant med klädkoden i en annan mansdominerad samling som samlas med eld i händerna.

Hotellstädaren var till sin hudfärg svart. Och kan inte ha trott något annat än att vi var Ku Klux Klan.

Vi hann aldrig säga något om "old swedish tradition".

Vi hade kunnat förklara: "when Sweden becomes very dark in the winter, we celebrate an italian woman that once was killed, by having a blond girl and some star boys and peppercockie-men waking people up in the morning with songs with words nobody understands".

Men det hann vi som sagt inte göra.




söndag 9 december 2012

Hur ska SD bevakas? Huvudbry för journalister


Intresset tycks inte falna för hur SD ska bevakas. Den senaste veckan har jag framträtt, eller refererat på flera håll i frågan:

Medierna P1 gjorde en bra sammanfattning av den senaste tidens debatt, och där var jag intervjuad.
Publicistklubben, ordnade debatt med rubriken "Efter järnrören", där panelen bestod av Ehsan Fadakar, Linus Bylund, Lena Sundström och jag.
Scoop-intervju, Grävande journalisters tidnings Scoop intervjuade mig för sin webbupplaga
Annalena Lodenius recensenserar boken Problempartiet och skriver att det är en grundlig bok som hon tror kan vara "nyttig läsning för många redaktioner".

Pontus Mattsson, refererar också till Problempartiet, i debatt med Per Wirtén på Dagens Arena.
Journalisten nr 14/2012 hade stort tema om SD-bevakningen i senaste numret, där jag intervjuades.

Boken Problempartiet -mediernas villrådighet kring SD valet 2010 - och den studie av medierna och Sverigedemokraterna den bygger på - har nu blivit uppmärksammad på många håll:
  • 4 december ordnade JMG i Göteborg ett seminarium om SD-bevakningen där Sanna Klinghoffer (fd chef på Kaliber i P1 som granskat SD) och jag deltog.
  • I Svenska Dagbladet 19 november 2012 skriver kulturchefen Martin Jönsson att Problempartiet är en "utmärkt", "grundlig genomgång av mediernas sätt att hantera Sverigedemokraternas växande betydelse som rikspolitiskt parti."
  • Den 23 november 2012 höll jag en föreläsning inför ett stort antal intresserade studenter på Södertörns högskola, som refereras här.
  • (Måndag 3 december medverkar jag i Publicistklubbens debatt om medierna och SD och tisdag 

  • SVTs debattsajt bad mig skriva om fyllekultur i olika partier och jämföra med hur det gick för Ny demokrati. Min text om detta den 16 november genererade en helt osannolik mängd av flera tusen kommentarer.
  • I Expo 3/2012 skriver Jonahtan Leman anser att intervjustudien är intressant läsning och gör en utförlig redovisning av bokens innehåll och problemställningar. 
  • Statsvetaren Olof Peterson gör i recensionstidskriften Respons en utförlig redovisning av bokens resonemang och slutsatser. Peterson ser ett historiskt mönster och jämför med tiden då Socialdemokraterna kom fram som politisk utmanare.

Recensionerna hittills varit övervägande positiva. Här är andra som refererat och kommenterat:
  • Sydsvenskan (28 aug 2012):  "Medial yrsel". Tor Billgren tycker att riksmedierna borde ta lärdom av bokens slutsatser.
  • Journalisten (nr 9/2012, recension, ej publicerad på nätet): ""Ett tummat ex av Björn Hägers bok borde finnas på varje nyhetsredaktion inför valet 2014." 
Några fler:

  • Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010 köper du till exempel här:

söndag 25 november 2012

Intresset för Problempartiet håller i sig


Boken Problempartiet -mediernas villrådighet kring SD valet 2010 - och den studie av medierna och Sverigedemokraterna den bygger på - fortsätter bli uppmärksammad. Här är en liten uppdatering:


I Svenska Dagbladet 19 november 2012 skriver kulturchefen Martin Jönsson:

"Jag läser, i ljuset av den senaste veckans avslöjanden, om Björn Hägers utmärkta bok Problempartiet, om 'mediernas villrådighet kring SD i valet 2010'.  Det är en grundlig genomgång av mediernas sätt att hantera Sverigedemokraternas växande betydelse som rikspolitiskt parti. Den visar på ambivalensen inför partiet som funnits hos redaktionerna och på olika strategier att hantera detta."

Den 23 november 2012 höll jag en föreläsning inför ett stort antal intresserade studenter på Södertörns högskola, bland annat om Problempartiet men också om den senaste SD-skandalen. Ett kort referat från föreläsningen finns här. (Måndag 3 december medverkar jag i Publicistklubbens debatt om medierna och SD och tisdag 4 december vid ett seminarium i samma ämne på JMG i Göteborg.)

SVTs debattsajt bad mig skriva om fyllekultur i olika partier och jämföra med hur det gick för Ny demokrati. Min text om detta den 16 november genererade en helt osannolik mängd av flera tusen kommentarer.

Den 16 november medverkade jag i P1-morgon och jämförde SD-skandalen med skandalerna som fällde Ny demokrati. 

Journalisten 9 november 2012 skriver jag en krönika där jag resonerar kring rimliga sätt att bevaka SD och frågor kopplade till invandring.

Liberal Debatt 5/2012 skriver jag om slutsatserna i boken Problempartiet.

I Expo 3/2012 skriver Jonahtan Leman anser att intervjustudien är intressant läsning och gör en utförlig redovisning av bokens innehåll och problemställningar. 

Statsvetaren Olof Peterson gör i recensionstidskriften Respons en utförlig redovisning av bokens resonemang och slutsatser. Peterson ser ett historiskt mönster och jämför med tiden då Socialdemokraterna kom fram som politisk utmanare.

Recensionerna hittills varit övervägande positiva. Här är andra som refererat och kommenterat:

Sydsvenskan (28 aug 2012):  "Medial yrsel". Tor Billgren tycker att riksmedierna borde ta lärdom av bokens slutsatser.

Journalisten (nr 9/2012, recension, ej publicerad på nätet): ""Ett tummat ex av Björn Hägers bok borde finnas på varje nyhetsredaktion inför valet 2014." 




Journalisten (referat från debatt i Almedalen): "SD behandlas orättvist i medierna"

Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"




Ristningar, Ola Theander: "Studie av Björn Häger"

Hanna-Karin Grensman: "Gott och blandat från Almedalen" 

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"





Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010 köper du till exempel här:



Adlibris (billigast när jag nyss kollade)

lördag 17 november 2012

SD, Ny demokrati och skandaler vi glömt

Expressen granskar SD.
Filmen där sverigedemokraterna Erik Almqvist och Kent Ekeroth springer omkring med järnrör och ropar "hora", "blatte" och "babbe" under en pinsam fyllenatt på Kungsgatan för drygt två år sedan, har dominerat nyhetsbevakningen de senaste dagarna. 

Man kan se likheter med den skärpta mediebevakning som medverkade till kollapsen för Ny demokrati, när partiet var som störst i opinonsmätningarna sommaren 1992.

Igår var jag med i P1-morgon och pratade om det.

SVT:s debattsida bad mig också skriva en text som jämför fyllerikulturen inom SD med den som rådde inom Ny demokrati. Jag påminner om de fylleriskandaler i andra partier, som med åren fallit i glömska, och inte alltid medfört att den som gjort bort sig fått avgå.

Ska historien upprepa sig? Kommer SD gå samma väg mot kollapsen som Ny demokrati? Det återstår att se. På Expressen torde man vara överförtjusta med att, på sin 68-årsdag, kunna se sin nyhet citerad i alla andra medier. Särskilt som den anknyter till Expressens traditionella uppdrag.

Men Expressen har också haft en annan, mera bortglömd, roll. I min P1-dokumentär om Ny demokratis historia berättar Bert Karlsson bland annat vilken betydelse Expressen hade för Ny demokratis framgång.

Och man kan gissa att Expressen hellre vill bli förknippade med den typ av bevakning de nu givit SD, än den mera skojfriska bild de i början gav Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons med tiden tämligen främlingsfientliga parti.

Den biten i Expressens historia vill tidningen ogärna prata om, nästan lika lite som SD vill prata om den där olyckliga natten på Kungsgatan.



torsdag 15 november 2012

Upprepar sig historien om Ny demokrati?

Expressen publicerade 14/11- 2012
 filmen där Erik Almqvist säger "hora".
Kritik mot Sverigedemokraterna, kan vara bra för partiet. Men det gäller bara viss kritik. Expressens filmpublicering från Erik Almqvists fyllenatt är en katastrof för SD. Avslöjandet slår där SD är som känsligast.
  • Sverigedemokraterna vill vinna fler kvinnor och skriver motioner om att ta krafttag mot invandrare som kallar svenska flickor för "horor".
  • Sverigedemokraterna vill bli sedda som ett etablerat parti, med nolltolerans mot rasism och sexism.
  • Sverigedemokraterna vill distansera sig från tiden då partiet bestod av skräniga skinnskillar som provocerade fram bråk med invandrare på stan.
Allt detta gör innehållet i filmen till relevant nyhet. Den visar ett parti som inte lever som det lär, ett parti som hycklar när de kritiserar andra för att säga "hora", ett parti med högre tolerans för främlingsfientligt språkbruk internt än vad det ger sken av utåt.

I Journalisten föreslog jag häromveckan att SD ska bevakas efter samma måttstock som andra partier, det vill säga: om en sverigedemokrat säger att "islam borde förbjudas" (eller använder ord som "blatte" och "hora") då ska det värderas som en lika stor nyhet som om till exempel en centerpartist sagt samma sak.



Så var det när Uppdrag granskning inför valet 2002 smygfilmade moderater i valstugor som sa att  grovt rasistiska saker, eller när en SSU-ordförande en kväll på krogen blev så full att hon skrek "svartskalle" och "pittkuk" till vakten som kastade ut henne. Moderaterna fick en skandal på halsen, SSU-bossen fick avgå.

För 20 år sedan hade Almqvist nattliga bråk inte varit någon nyhet. Men nu är den det, därför att den avslöjar att partiets bild utåt inte är sann. Grundläggande nyhetsvärdering, helt enkelt.

Annan mer svepande kritik mot SD har bekräftat den underdog-bild partiet självt odlar som mobbat av etablissemanget. Men det här får annan effekt. Det går inte att förklara bort. Ingen partiledare kan försvara företrädare som spontant häver ur sig ord som "hora" och "babbe".

Jimmie Åkesson var mitt på sin eriksgata i medierna för att förklara partiets rekordhöga opinionssiffror. Nu blir det Almqvists fyllenatt han får prata om. Och det är svårt att tro att något som sägs om den kan gynna partiet.

Här blir det intressant att jämföra med Ny demokrati som kom in i riksdagen 1991. Mediernas svepande kritik mot Ny demokrati för populism och främlingsfientlighet hade ingen större effekt. Men när Ny demokrati - som SD nu - sommaren 1992 nådde rekordnivåer i opinionen (12%) kom den verkliga granskningen i medierna. Jag var med när det hände, i augusti 1992.

Ny demokrati började då behandlas som vilket annat parti som helst, vilket betydde att medierna granskade vad de verkligen sa på sina torgmöten med samma krav på sanning som för andra partier. Sensommaren 1992 kom en skur av pinsamma avslöjanden om hur Ny demokratis retorik byggde på felaktigheter och vandringshistorier om invandrare som när man kollade inte stämde.

Ny demokrati hade, på samma sätt som SD och andra snabbväxande missnöjespartier, problem med kufar och rättshaverister. Jimmie Åkesson har från sin mentor, förre Nyd-ledaren Ian Wachtmeister, fått rådet att se upp med dem.

Wachtmeister vet. För när det, hösten 1992, blev svårare för Ny demokrati att få okritisk publicitet i medierna började det gnissla i partiled och riksdagsgrupp. Wachtmeister tyglade riksdagsgruppen med fri sprit och järnbruksdisciplin. Uppstudsiga ute i landet uteslöts.

En effekt av sådana hårda tag är att det väcker missnöje och fraktionsbildning. Det hände Ny demokrati som föll samman i interna bråk inför valet 1994.

Det ska bli intressant att se om SD nu går samma väg.

Som gammal nyhetsjournalist har jag ingen åsikt i frågan, annat än att:
  • Det är logiskt att nyhetsvärdera pinsamheter hos SD-företrädare med samma mått som andra partier. Nyhetsrelevansen ökar hos politiker som i fyllan kallar folk för "hora", om de utåt kritiserat just sådant språkbruk.
  • Utvecklingen hos SD nu - som uteslutningar, avgångar och fraktionsstrider - ska vi försöka beskriva så gott vi kan, eftersom den kommer att ha relevans för politiken.
  • Men det utesluter inte att vi journalister också intresserar oss för varför SD, fram till nu, vuxit så starkt i opinionen. Vilket missnöje är det uttryck för? Det borde vi också berätta, diskutera och ta på allvar.
Kanske någon liten påminnelse om hur det gick för Ny demokrati också kan vara på sin plats. En början kan vara att lyssna på min P1-dokumentär från 2006 om Ny demokratis uppgång och fall.


Fotnot: Här gör Expressens Niklas Orrenius en bra analys av hur avslöjandet påverkar SD.

lördag 10 november 2012

Fuska i melodikrysset

Svar inskickat, med bara lite fusk.
Har jag tur vinner jag ett badlakan.
Varje lördag så här dags skickar Google några besökare till min blogg. De har sökt på frasen "fuska i melodikrysset" och hamnar då på ett gammalt inlägg där jag länkar till en sida där man kunde hitta kryss-svaren.

För att ni som besöker mig inte ska luras iväg i onödan skriver jag nu och berättar att någon jättebra fusksida finns inte. Fusksidan jag länkade till har tröttnat och lagt av. Men det finns en kyrkoherde som ibland lägger ut svaren i samband med programmet.

Och om Melodikrysset, som jag löser varje vecka, och fusk kan följande sägas:

  • Man får fuska. Jag frågade Anders Eldeman när han var gäst i ett program jag ledde, och han sa att fusk bara är kul, särskilt om det innebär att man ringer någon man känner eller letar upp svar i böcker. Även googlande tyckte han var okej. Jag frågade inte om appar i telefoner som kan lyssna på och känna igen musik, för sådana fanns inte då. Men det tror jag inte han hade tyckt varit okej.
  • Jag är sådan tävlingsmänniska att jag inte kan lämna ett kryss ifrån mig utan att ha fyllt i alla rutor, så jag fuskar frenetiskt när det är något jag inte direkt kan. Jag googlar, frågar bekanta, kastar ut frågor på Facebook. 
  • I vissa riktigt knepiga fall har jag tagit till korsordshjälpen som finns i SAOLs utmärkta app, eller en liknande som finns hos kryssakuten på nätet. Vet man att det är 7 bokstäver och har -C-L-G-RN, kan man skriva in det där och få förslag på SCHLAGERN. Vet man att det är ett förnamn på 5 bokstäver och har L--RA ger korshjälpen förslag på LAURA.

Krysset funkar bäst att lösa på iPad:en eller i datorn, för då är det nära till Google och till umgänge med andra korsordslösare på Facebook eller ibland via #melodikrysset på Twitter. När jag förr löste det med penna och papper skickade jag aldrig in. Men det gör jag alltid numera, när det bara behövs ett klick för att göra det.

Och för att i någon mån undanröja misstankar om fuffens om jag - som jobbar för Sveriges Radio - skulle råka vinna en bricka eller badhandduk med Anders Eldeman på, så skriver jag lite lagom förledande alltid att jag heter Björn-Olle i förnamn.

Fotnot (tillagt efter publicering): @UlrikaMHedman påpekar via twitter att jag glömt en självklar länk i sammanhanget, nämligen till Enn Kokks blogg. Där lägger s-veteranen, och kännaren av arbetarrörelsekultur (och Birgitta Dahls man) inte bara ut svaren, ut också lite kul kringinformation. Tack för tipset Ulrika.









torsdag 1 november 2012

Femtio nyanser av en bokcirkel

Föremål för bokcirkel.
Detta blogginlägg kommer inte att ge mig en resa till Seattle.

För en tid sedan fick jag ett mejl från någonting som kallar sig femtionyanser.bloggportalen.se
Där uppmanas jag att blogga en recension om den erotiska bästsäljaren Femtio nyanser av honom (Fifty shades of Grey).

Bloggar jag riktigt bra om boken kan jag vinna ett exemplar av uppföljaren "Femtio nyanser av mörker". Och bloggar jag riktigt, riktigt bra kan jag vinna en resa till Seattle.

Vilka som ingår i den jury som bestämmer vem som ska vinna resan, är oklart. Men efter lite grävande fick jag fram att det är förlaget Norstedts som ligger bakom "tävlingen". Och jag är inte helt säker på att deras jury vill belöna mina åsikter om deras bok.

Vi hade bokcirkel om den igår. Och kom fram till följande:

  • Femtio nyanser av honom är ett pekoral. Tidvis är boken riktigt uselt skriven, med många klyschor som författare får lära sig undvika redan på första skrivarkursen. (Dialogen är emellertid hyfsad ibland, liksom några av de mejl-växlingar som återges.)
  • Femtio nyanser av honom är skriven som en Harlequin-roman, men med lite mer detaljerat sex.
  • Den manlige huvudfiguren Christian Grey är en osannolik fantasifigur, och det finns inte tillstymmelse till trovärdighet i att han ska vara miljardär, pilot med mera vid 27 års ålder.
  • Ingen av oss tyckte att sexskildringarna var särskilt upphetsande. De var ofta trista upprepningar där huvudpersonen Anastasia Steele, som är 22 år och oskuld och aldrig tidigare ens rört vid sig själv, får sanslösa orgasmer vid minsta beröring av enormt sexige, gudabenådat snygge, långe, bredaxlade, Adonisfiguren Christian Grey. Handlingen sammanfattas på Det Bästa-vis här.
  • Ingen av oss hade missat att Greys "intensiva" ögon är grå. Det får man upprepat ungefär 50 gånger innan man ens hunnit halvvägs i första boken
  • Sexet är heller inte särskilt förbjudet. Det förekommer lite smisk och bondage, men på något slags präktigt amerikanskt politisk korrekt vis. Lite smisksex visserligen, men väldigt monogramt och förstås med kondom. Den "farlige" killen är ju heller inte så farlig. Så klart träffar han artigt sin nya kvinnas föräldrar... ja, ungefär så.
  • Författaren E L James (Erika Leonard) gjorde ett genidrag när hon parade interiörer från BDSM-världen med den så kallade "fanfiction" hon gjort kring huvudfigurerna i Twilight-sagan. Fifty Shades of Grey har hittills sålt 40 miljoner exemplar, vilket vi förstås noterade med en blandning av förundran och avund.

Femtio nyanser av honom är en usel bok. Den saknar litterära kvaliteter och man blir inte erotiskt upphetsad av att läsa den. Men den lämpar sig utomordentligt väl att ha bokcirkel kring. Särskilt då vi alla, efter flera flaskor vin, konstaterade att detta borde vi själva kunna skriva bättre än.

Nu gäller det bara att göra det. Och bli rika som troll.


Fotnot 2. Ida som var den enda i cirkeln som läst uppföljarna, ombads berätta den fortsatta handlingen för oss andra. Det gjorde hon, ty ingen av oss hade för avsikt att läsa någon av dem.




söndag 28 oktober 2012

Låt journalistiska principer styra journalistiken, även i bevakningen av Sverigedemokraterna

Vilken roll spelar medierna för SD:s framgångar? Om detta har jag skrivit en artikel i Liberal debatts senaste nummer.

Timo Soinis Sannfinländare
ökade med 15 procentenheter
och fick nära 20 procent i finska
 riksdagsvalet 2011.
Partiet spås öka kraftigt
även i kommunalvalet.
Foto Jan Leineberg,
via Wikimedia Commons
Sverigedemokraterna går nu stadigt uppåt och när man väger ihop snittet av alla mätningar nosar partiet på platsen som tredje största parti. Samtidigt försöker SD rensa i leden och framstå som ett bredare mittenparti. Därmed närmar de sig den position liknande rörelser intagit i andra europeiska länder. Jag har just besökt Finland där Sannfinländarna spås öka stort i dagens kommunalval. (De fick 19,1 procent i riksdagsvalet i fjol och tvingade de andra partierna att bilda en bred koalition för att stänga dem ute.)

I Finland, Danmark och Norge har invandringskritiska missnöjespartier etablerat sig som en del av politiken med större väljarstöd än SD har idag.

Sverige tycks nu följa samma mönster. Och man ska inte utesluta att SD-siffror kan bli valresultat 2014, vilket skulle förändra den politiska kartan i Sverige kraftigt, särskilt om C och/eller KD samtidigt åker ur riksdagen.

Och nu kommer diskussioner om mediernas roll. Har SD fått för stor uppmärksamhet? Är det rätt att behandla SD som ett "normalt" parti? Var det fel av SVT att ta upp ämnet invandring i partiledardebatten?

Så långt är det heller inte till nästa valrörelse där SD kommer finnas med som kontroversiellt riksdagsparti. Därför borde det vara dags att på allvar diskutera mediebevakningen av SD.

Det finns en hel del att säga om den. Som doktorand vid Mittuniversitetet djupintervjuade jag en rad ledande publicister i frågan, för att sedan sammanställa det till en bok som landar i slutsatser och resonemang kring mediernas dilemman. Några huvudpunkter sammanfattas i artikeln i Liberal debatt.

Problempartiet ges ut av
Stiftelsen Institutet för Mediestudier,
Sim(o)
Boken heter Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010. Ett syfte med boken är att den ska utgöra underlag för diskussioner om journalistikens roll. Och jag hoppas nu att någon av de högskolor där man har forskning och utbildning i mediefrågor, till exempel JMK eller Södertörns högskola, vill ta upp bokens resonemang till diskussion vid något seminarium, öppen föreläsning eller debatt.

Boken har recenserats och diskuterats på många håll sedan den kom i somras, men det vore synd om dess resonemang nu skulle falla undan utan någon ordentlig diskussion, särskilt då frågan blivit brännande och intressant.

Problempartiet fokuserar på bevakningen av SD, men handlar egentligen i grunden om hur journalisterna ser på sin egen demokratiska uppgift och vad som händer med principerna om opartiskhet, objektivitet och konsekvensneutralitet när de prövas av ett parti som driver frågor utanför det "legitima".

Där finns inga entydiga svar, men en märkbar villrådighet inom svenska medier, klart värd att diskutera.

Se detta som ett erbjudande, detta diskuterar jag mer än gärna med journaliststudenter och medieforskare. Gärna också med andra. Kanske har man undvikit frågan för att den är känslig. Men frågeställningen försvinner inte för det, utan knepigheten att hitta en publicistisk linje som känns riktig och bekväm, gör det extra angeläget att ta upp till debatt.


Fotnot: SD:s höga opinionssiffror behöver inte bli valresultat. Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 och var som störst 1992 med 12 procent i mätningarna. Partiet kollapsade sedan i interna bråk och fick en dryg procent i valet 1994. Men å andra sidan kan det finnas potential för SD att växa mer, om man utgår från vad liknande partier fått i andra länder. I Finland fick t.ex Sannfinländarna nästan 20 procent i senaste riksdagsvalet och spås gå fram kraftigt i kommunalvalet idag söndag.

lördag 20 oktober 2012

Till Paul Ronge: Visst kan journalister ljuga, men...


Brev till Paul Ronge, PR-konsult,

Vissa personer är det roligt att bråka med. Du är en sådan. Du är en vältalig, före detta journalistkollega som gillar att provocera. Emellanåt hamnar vi i något kul twittergräl. Jag uppskattade att du bjöd in mig att debattera med dig när du lanserade din läsvärda bok om medieträning på bokmässan för något år sedan. Fast jag blev, som du vet, lite förvirrad när du försökte nita mig med en formulering från en bok jag skrivit. Skoj att du la ut attacken på nätet, förresten. :-)



Paul, jag vet att du gillar retorik. Och ett sätt att skaffa sig ett överläge i debatter är att medvetet missförstå motpartens budskap och sedan argumentera mot en i publikens ögon helt bisarr ståndpunkt.

Så gör du nu igen på din blogg. Du menar att jag uppmanar framtidens journalister att ljuga i min lärobok Reporter - en grundbok i journalistik.

Suck, säger jag och får åter gå i strid med väderkvarnarna bland dina anhängare inom PR-världen, för att förklara att du medvetet missförstår.

Du får det att låta som att jag uppmanar journalister att ljuga och vilseleda. Det gör jag inte alls. Som du vet, skriver jag i boken Reporter att journalistikens viktigaste uppgift är att förmedla sanningen. Och om detta kan ingen tvivla som läst den. Självklart ska vi aldrig ljuga om det vi berättar för våra läsare, lyssnare eller tittare.

Men i vissa extrema situationer kan en lögn vara en förutsättning för att få fram sanningen, särskilt i världar där många försöker hindra obekväma sanningar från att komma ut. I en redogörelse över vilka arbetsmetoder lagarna tillåter skrev jag på sidan 290:

"Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle komma fram. Men du får inte låtsas att du är polis, läkare och liknande yrken med särskilda befogenheter."

Detta var skrivet som en rak redovisning av lagens begränsningar, inte som en uppmaning. Eftersom jag även skriver att metoden ska motiveras av vikten av avslöjandet, så trodde jag inte det kunde missförstås. Och jag har faktiskt inte träffat någon annan än du som uppfattat det så.

Men eftersom du bråkade om det där på bokmässan och sedan gjort stor sak av det på nätet och i andra sammanhang, förtydligade jag den där meningen på sidan 290, redan i 2010 års tryckning av Reporter till:

"Att ljuga är ofta etiskt olämpligt, men tillåtet rent juridiskt. Ibland kan det..." och så vidare.

Det sammanfattar vad jag skrivit på andra ställen och vad jag faktiskt tycker. Och det är inte särskilt kontroversiellt. Jag tror att även du håller med om att det ibland kan vara motiverat av journalister att låtsas vara någon annan, som när till exempel Günter Wallraff visade gästarbetarnas svåra tillvaro i Tyskland.

Självfallet ska metoden kunna motiveras av saken. Journalister som ljuger sig fram, kommer alltid att rannsakas efteråt och behöver därför kunna visa starka skäl för att ha gjort detta.

Nu vet du vad jag tycker, Paul. Och jag kan tacka för att du såg till att den där meningen på sidan 290 blev tydligare. Men nu behöver du inte sprida missuppfattningar om det vidare längre.

Förresten, vill du ha något annat att hänga upp dig på kan du läsa vidare till sidan 291 där jag beskriver hur det - i vissa situationer - kan anses vara rätt av journalister att bryta mot lagen.

Varsågod, om det kan vi säkert ha ett litet bråk i de sociala medierna. Men det får bli en annan dag.

Trevlig helg.
hälsar vänligen,
Björn


PS. Tack också för att du skriver att Reporter är en bra bok. Tror säkert att fler PR-konsulter än du kan finna den läsvärd. Ds.



fredag 19 oktober 2012

Fojo-kurs 8-12 april 2013: Svåra intervjupersoner - så får du musslor och slingrare att svara


Nu kursen ute på Fojo:s hemsida som jag ska hålla i 8-12 april 2013, med fokus på de riktigt svåra intervjupersonerna. Så beskrivs den på Medieinstitutet Fojo:s hemsida:
Världen är full av människor som kan vara svåra att intervjua: tillknäppta musslor, krångliga forskare, ängsliga mellanchefer, slingriga makthavare. Denna kurs slipar intervju-verktygen för några av de klassiska problemtyperna. Vi går igenom användbara intervjumetoder för allt från de nervösa och blyga till de pratsamma och slingriga, vi utgår från konkreta exempel, gör reflektioner, övningar och laborationer med försökskaniner av olika slag.
Se fram emot en rolig, lärorik och utvecklande vecka, som kommer ta dig närmare intervjuandets mästerskap. Kursen vänder sig till journalister inom alla typer av medier som vill utveckla den kanske viktigaste, och svåraste, arbetsmetoden - intervjun.
Sista ansökningsdag: 19 nov 2012

måndag 15 oktober 2012

Tyst i tidningen om kvinnan som jagades av vargar

Sällan har jag hört så många historier om björnar, vargar och ljugande myndgheter, som nu i helgen då jag var i Hälsingland på älgjakt.
I skogen där jag jagar fanns förr inga rovdjur. Nu får jag veta att det smyger omkring björnar i närheten av mitt älgpass, och att jag får skjuta dem i självförsvar om de går till attack. Min mor är så rädd för björn att hon slutat gå på skogspromenader.

En av många böcker
 om vargar.
- Vet du. Häromdan var det en kvinna på en häst som blev jagad av två vargar, säger en jägare.

Jag får höra att länsstyrelsens skyddsjägare skjutit en björn som "låg på rygg i en trädgård och käkade äpplen".

Alla vet hur det gått till. Och att det inte står något i tidningen om det, därför att det "tystas ner av myndigheterna".

Rykten om rovdjur sprids bland jägare norr om Dalälven som en eldgnista i en hav av högoktanig bensin. I jaktlagen kokar känslorna kring vargar och björnar. Det handlar förstås om att rovdjuren konkurrerar med jägarna om viltet, men kanske mest om hundar. Vargarna ser hundarna som inkräktare i deras revir, vilket gör att jägare - för vilka hunden oftast är det käraste de har - inte vågar släppa hundarna lösa, eller ens hålla dem kopplade utanför jaktstugan om det finns varg i området.

Ett jaktlag i Dalarna där jag tidigare deltog har upplösts i konflikter kring vargfrågan. Jag hör jägare berätta hur möten om vargfrågan nästan slutat i slagsmål

Överallt hör jag: "det tystas ner, det är därför det inte står i tidningen om det".

Så kan rykten odla upp hat och misstro mot myndigheter. Och fösa in misstrogna och hatiska i famnen på misstrogna och hatiska rörelser som tar saken i egna händer.

Tydligare än så kan man inte fånga in journalistikens viktigaste - och svåraste - uppdrag, att berätta sanningen om sådant som människor oroar sig för. Att visa att tidningen inte döljer väsentligheter om sådant det pratas om, och tar reda på vad som verkligen är sant.

Det stod inget i lokaltidningen om björnen som skjutits när han låg på rygg i någons villaträdgård och käkade äpplen. Det stod inte heller något om kvinnan på hästen som jagats av vargar.

Enligt de misstrogna därför att det tystats ner av "myndigheterna".

Hur var det då? Ja, lokaltidningen hade kunnat ringa några samtal och ta reda på vad som var sant.

En björn hade skjutits i byn av länstyrelsens skyddsjägare i förra veckan. Men den låg inte på rygg i någon trädgård och åt äpplen. Den sköts på helt vanligt sätt, på säkert avstånd från omgivande bostäder, vid en åtel som jägarna satt ut.

Vargarna som jagade kvinnan på hästen, var inga vargar - utan två vargliknande hundar som rymt och vistats några dagar i skogen på egen hand.

Om detta ska vi journalister berätta. Annars överlåter vi nyhetsförmedlingen åt ryktesspridare där källkritiken får träda tillbaka för intresset av att uppröra och sprida misstro.

måndag 8 oktober 2012

Tiden då Fantomen smiskade olydiga kvinnor

Det fanns en tid då serieböckernas hjältar la hysteriska kvinnor över knät och gav dem ett kok stryk. På så vis lärde de sig veta hut. Vilket liksom var berättelsens sens moral.

Och som relief till debatten om värderingar i Tintin-äventyr skapade på 1930-talet, kan påminnas om Fantomens återkommande förkärlek för spanking.

Jämfört med den vandrande vålnaden och några andra av hans kolleger bland 1940- och 1950-talens superhjältar, lär Tintin klara sig hyfsat. I alla fall i synen på hur besvärliga kvinnor bäst behandlas. Fantomens skapare Lee Falk gillade att skildra smisk och lär ha varit först med detta när han den 25 juni 1938 i Adventure in Algiers lät Fantomen läxa upp en ung kvinna som lurat in hjälten i en fälla.


Lee Falk stod 1938 för serievärldens första smiskscen.
Ray Moore tecknade. 

I fler än en serieruta visas hur kvinnor får vad de förtjänar. I till exempel "Luftpiraternas återkomst" av Lee Falk och Ray Moore, tecknad 1942 och återpublicerad i svenska serietidningen Fantomen nr 25-26/2010, hamnar Fantomen på en öde ö med med de vackra piratdrottningarna Sala och Margo. Efter ett tag tröttnar han på deras beteende, lägger dem över knät och bestraffar dem med hårdhänt smisk, en efter en.





Men Fantomen var inte ensam om denna läggning; kvinnor har smiskats även av andra superhjältar.

Batman (Läderlappen) gör som Fantomen.


Superman-smisk.


Liksom på film också av machomän som John Wayne och Elvis Presley.

Elvis Presley smiskar Jenny Maxwell i Blue Hawaii (1961)

John Wayne smiskar Maureen O'Hara i McLintock (1963)  

Det rättrådiga uppfostringssmiskandet av kvinnor dog bort från populärkulturen när tiderna förändrades, även om det lever kvar något slags kult kring bilderna. Numera är spanking, när den förekommer på film, mera direkt kopplad till sex, som till exempel i en scen i Ang Lees Lust Caution.

Och vem vet, kanske kan de gamla seriebilderna få något slags bisarr rennäsans hos alla som inspirerats av bdsm-scenerna i bästäljaren "50 nyanser av honom" ("50 shades of Grey").

Slutligen: Att jämföra kvinnosynen i Tintin med kvinnosynen i Fantomen, låter sig för övrigt inte göras, av det enkla skälet att det i praktiken inte förekommer några kvinnor i Tintin.



Bloggintresserade