Jan Guillou: Vill fyra procent rösta på ett rasistiskt idiotparti?

Bryderierna blir allt svårare kring hur Sverigedemokraterna ska hanteras inför det annalkande valet. Jan Guillou funderar över frågan i sin kolumn idag. Han gör bland annat jämförelser med Ny demokratis uppgång och fall i början av 1990-talet.

Jan Guillous tes är att alla förstod att främlingsrädslan var grundbulten i Ny Demokratis program:

"Allt det där andra, kul shownummer med staplade ölbackar för att argumentera för lägre skatt för Bert & lan själva, var utanverk. Det förstod alla.

Strategin gick ut på att då och då göra enstaka främlingsfientliga uttalanden för att påminna om partiets verkliga avsikter."

Jan Guillou påminner också om att partiet samtidigt indignerat värjde sig med den vanliga ramsan: 'I Sverige får man inte säga flasklock om invandrarna utan att kallas rasist':

"Strategin fungerade. Vad skulle en stackars rasist rösta på om inte Ny demokrati? Och eftersom partiet inte var öppet rasistiskt så kunde man också proteströsta på det för att röra om i grytan, sätta fart under galoscherna eller ställa till förtret för de etablerade partierna."

Enligt Jan Guillou var det en smygrastistisk taktik som förde in Ny demorkati i riksdagen. Men när det bli kris i partiet inför valet 1994, spelade Ny demokrati desperat ut det öppna rasistkortet, bland annat med Vivianne Franzén som stod på torgmöten och domderade om muslimer som ritualmördar barn. Guillou konstaterar att väljarna svek fullständigt och Ny demokrati utplånades.

Guillou jämför nu med Sverigedemokraterna och den bild han fick av partiet när han ifjol följde dem på en reportageresa. "Det var smygrasism som gällde", skriver Guillou. Öppna rasister hade endera uteslutits eller jagats bort från partiet: "I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering."

Detta var en smart strategi skriver Jan Guillou som landar sedan sitt resonemang i Jimmie Åkessons "öppet rasistiska" debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober förändrar saken. Den gjorde att det "blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna". Guillou förklarar:

"Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte."

Min kommentar till Jan Guillous resonemang är att jag instämmer i analysen men att slutsatsen är präglad av önsketänkande. Liknande "öppet rasistiska" partier finns i andra jämförbara länder. När Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 var invandringen en icke-fråga. Så kommer det inte att vara 2010.

Visst gick det illa för Ny demokrati när de kom ut som öppet rasistiska. Men inte bara på grund av det. Efter något år i riksdagen medverkade flera av de egna riksdagsledamöter som Ian Wachtmeister kallade för "stolpskott" till bilden av partiet som ett "idiotparti".

De som räds vad SD kan ställa till med om det får några centrala riksdagsmandat i nästa val kan inte luta sig tillbaka och blåsa faran över.

Exemplen är många. Mönstret går igen i denna typ av populistpartier. De blossar upp, drar till sig knäppgökar och kollapsar sedan i interna stridigheter. Ett invandringsfientligt "idiotparti" vars ledargestalter klöser ögonen ur varandra i offentlighetens ljus, kan snabbt utplåna sig själv så som Ny demokrati gjorde våren 1994.

SD går en annan väg, vilket väcker frågor med ett annat allvar. En främlingsfientlig politisk kraft med partistöd, gratis valsedlar och de flesta knasbollar utrensade är en större utmaning att granska.

Att de är emot invandringen, det vet vi. Men hur är det med idiotfaktorn? Klarar partiet en granskning av den intellektuella nivån hos dem de tänker ska sitta i riksdagen och ta ställning även i andra frågor?

Där har medierna en hel del kvar att göra.

Fotnot:

Guillous historieskrivning är inte helt rätt. Går man tillbaka till
valrörelsen 1991 går det inte att säga att invandringsfrågan - varken dold eller
öppen - låg bakom Ny demokratis framgång. De var ett klassiskt populistparti som ville sänka skatterna, slopa lapplisorna och ha roligare politik. Invandringen var ingen stor fråga inför valet 1991. Däremot blev den stor under de år som följde. Då valde också Ny demokrati att tydligare profilera sig som invandringskritiska.

Det märktes i torgmötesretoriken redan sommaren 1992 där partiets företrädare lyfte fram invandrarnas brottslighet och där budskapet, bland annat från Bert Karlsson, var att de äldre svälter ihjäl på ålderdomshemmen på grund av kostnaderna för invandringsplitiken.

Sommaren 1993 trappade Ian & Bert upp appellerna till publikens främlingsrädsla med historier om hur medierna ljuger om invandrarnas våldtäker. Det var också då som Vivianne Franzén gjorde sina famösa uttalanden om muslimer.

Ny demokrati föll samman i de interna bråk som uppstod sedan Ian Wachtmeister hastigt hoppat av som partiledare våren 1994.