Upprepar sig historien om Ny demokrati?

Expressen publicerade 14/11- 2012
 filmen där Erik Almqvist säger "hora".

Kritik mot Sverigedemokraterna, kan vara bra för partiet. Men det gäller bara viss kritik. Expressens filmpublicering från Erik Almqvists fyllenatt är en katastrof för SD. Avslöjandet slår där SD är som känsligast.

• Sverigedemokraterna vill vinna fler kvinnor och skriver motioner om att ta krafttag mot invandrare som kallar svenska flickor för "horor".

• Sverigedemokraterna vill bli sedda som ett etablerat parti, med nolltolerans mot rasism och sexism.

• Sverigedemokraterna vill distansera sig från tiden då partiet bestod av skräniga skinnskillar som provocerade fram bråk med invandrare på stan.

Allt detta gör innehållet i filmen till relevant nyhet. Den visar ett parti som inte lever som det lär, ett parti som hycklar när de kritiserar andra för att säga "hora", ett parti med högre tolerans för främlingsfientligt språkbruk internt än vad det ger sken av utåt.

I Journalisten föreslog jag häromveckan att SD ska bevakas efter samma måttstock som andra partier, det vill säga: om en sverigedemokrat säger att "islam borde förbjudas" (eller använder ord som "blatte" och "hora") då ska det värderas som en lika stor nyhet som om till exempel en centerpartist sagt samma sak.



Så var det när Uppdrag granskning inför valet 2002 smygfilmade moderater i valstugor som sa att  grovt rasistiska saker, eller när en SSU-ordförande en kväll på krogen blev så full att hon skrek "svartskalle" och "pittkuk" till vakten som kastade ut henne. Moderaterna fick en skandal på halsen, SSU-bossen fick avgå.

För 20 år sedan hade Almqvist nattliga bråk inte varit någon nyhet. Men nu är den det, därför att den avslöjar att partiets bild utåt inte är sann. Grundläggande nyhetsvärdering, helt enkelt.

Annan mer svepande kritik mot SD har bekräftat den underdog-bild partiet självt odlar som mobbat av etablissemanget. Men det här får annan effekt. Det går inte att förklara bort. Ingen partiledare kan försvara företrädare som spontant häver ur sig ord som "hora" och "babbe".

Jimmie Åkesson var mitt på sin eriksgata i medierna för att förklara partiets rekordhöga opinionssiffror. Nu blir det Almqvists fyllenatt han får prata om. Och det är svårt att tro att något som sägs om den kan gynna partiet.

Här blir det intressant att jämföra med Ny demokrati som kom in i riksdagen 1991. Mediernas svepande kritik mot Ny demokrati för populism och främlingsfientlighet hade ingen större effekt. Men när Ny demokrati - som SD nu - sommaren 1992 nådde rekordnivåer i opinionen (12%) kom den verkliga granskningen i medierna. Jag var med när det hände, i augusti 1992.

Ny demokrati började då behandlas som vilket annat parti som helst, vilket betydde att medierna granskade vad de verkligen sa på sina torgmöten med samma krav på sanning som för andra partier. Sensommaren 1992 kom en skur av pinsamma avslöjanden om hur Ny demokratis retorik byggde på felaktigheter och vandringshistorier om invandrare som när man kollade inte stämde.

Ny demokrati hade, på samma sätt som SD och andra snabbväxande missnöjespartier, problem med kufar och rättshaverister. Jimmie Åkesson har från sin mentor, förre Nyd-ledaren Ian Wachtmeister, fått rådet att se upp med dem.

Wachtmeister vet. För när det, hösten 1992, blev svårare för Ny demokrati att få okritisk publicitet i medierna började det gnissla i partiled och riksdagsgrupp. Wachtmeister tyglade riksdagsgruppen med fri sprit och järnbruksdisciplin. Uppstudsiga ute i landet uteslöts.

En effekt av sådana hårda tag är att det väcker missnöje och fraktionsbildning. Det hände Ny demokrati som föll samman i interna bråk inför valet 1994.

Det ska bli intressant att se om SD nu går samma väg.

Som gammal nyhetsjournalist har jag ingen åsikt i frågan, annat än att:

• Det är logiskt att nyhetsvärdera pinsamheter hos SD-företrädare med samma mått som andra partier. Nyhetsrelevansen ökar hos politiker som i fyllan kallar folk för "hora", om de utåt kritiserat just sådant språkbruk.

• Utvecklingen hos SD nu - som uteslutningar, avgångar och fraktionsstrider - ska vi försöka beskriva så gott vi kan, eftersom den kommer att ha relevans för politiken.

• Men det utesluter inte att vi journalister också intresserar oss för varför SD, fram till nu, vuxit så starkt i opinionen. Vilket missnöje är det uttryck för? Det borde vi också berätta, diskutera och ta på allvar.

Kanske någon liten påminnelse om hur det gick för Ny demokrati också kan vara på sin plats. En början kan vara att lyssna på min P1-dokumentär från 2006 om Ny demokratis uppgång och fall.


Fotnot: Här gör Expressens Niklas Orrenius en bra analys av hur avslöjandet påverkar SD.

Reclaim the folkdräkt!

Politikens parior kramar ihjäl allt de rör vid, tycks det. I den sekund Jimmie Åkesson syntes anlända till riksdagen i Blekinges landskapsdräkt, kastade sig den stockholmska kultureliten över sina tangentbord för att avkunna domen.

"Tror att folkdräkten fick sin dödsstöt idag", twittrade Fokus chefredaktör Martin Ahlqvist. Raskt rasslade kommentarerna in. Någon skrev att vi idag fått ett nytt hatbrott: hets mot folkdräkt.

Numera sätter det skräck i alla kultursektorer som Jimmie & Co kommer i närheten av och säger sig uppskatta. På Aftonbladets debattsida betackade sig häromdagen Hembygdsrörelsen för den kärlek Sd visat dem.

Folkdräkten då? Ja, den överlevde Bert Karlsson, som - om jag minns rätt - fick roliga rubriker när han kom i knätofs till en Nobelfest. Den ska överleva detta också.

Ingen ska snegla snett på oss som med stolthet bär vår bys sockendräkt i högtidliga sammanhang. Att fnysa åt folkdräkten är ett korkat, högfärdigt uttryck för storstadsintellektuell överlägsenhet.

Intolerans är opassande hos glesbygdens missnöjda, men också hos den stockholmska kultureliten. Spotta inte på godhjärtade människor som gillar dansband, motorsport och knätofsar, bara för att Sd:s anhängare gillar samma sak.

Så, för att ordentligt bita ifrån. Stöd motkampanjen: reclaim the folkdräkt!

Fotnot 1: För övrigt kan Jimmie Åkesson tacka utländska influenser för sin dräkts speciella karaktär. Särskilt i Blekinge påverkades dräkterna i både material och färg av handeln med sjöfolk längs kusten i slutet av 1700- och början av 1800-talet, enligt blekingehemslojd.se.

Fotnot 2: Den fyndiga kampanjsloganen "reclaim the folkdräkt", som jag sedan sett spridas över nätet, twittrade Lina A Nyberg (@linaanyberg) till mig.

Jan Guillou: Vill fyra procent rösta på ett rasistiskt idiotparti?

Bryderierna blir allt svårare kring hur Sverigedemokraterna ska hanteras inför det annalkande valet. Jan Guillou funderar över frågan i sin kolumn idag. Han gör bland annat jämförelser med Ny demokratis uppgång och fall i början av 1990-talet.

Jan Guillous tes är att alla förstod att främlingsrädslan var grundbulten i Ny Demokratis program:

"Allt det där andra, kul shownummer med staplade ölbackar för att argumentera för lägre skatt för Bert & lan själva, var utanverk. Det förstod alla.

Strategin gick ut på att då och då göra enstaka främlingsfientliga uttalanden för att påminna om partiets verkliga avsikter."

Jan Guillou påminner också om att partiet samtidigt indignerat värjde sig med den vanliga ramsan: 'I Sverige får man inte säga flasklock om invandrarna utan att kallas rasist':

"Strategin fungerade. Vad skulle en stackars rasist rösta på om inte Ny demokrati? Och eftersom partiet inte var öppet rasistiskt så kunde man också proteströsta på det för att röra om i grytan, sätta fart under galoscherna eller ställa till förtret för de etablerade partierna."

Enligt Jan Guillou var det en smygrastistisk taktik som förde in Ny demorkati i riksdagen. Men när det bli kris i partiet inför valet 1994, spelade Ny demokrati desperat ut det öppna rasistkortet, bland annat med Vivianne Franzén som stod på torgmöten och domderade om muslimer som ritualmördar barn. Guillou konstaterar att väljarna svek fullständigt och Ny demokrati utplånades.

Guillou jämför nu med Sverigedemokraterna och den bild han fick av partiet när han ifjol följde dem på en reportageresa. "Det var smygrasism som gällde", skriver Guillou. Öppna rasister hade endera uteslutits eller jagats bort från partiet: "I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering."

Detta var en smart strategi skriver Jan Guillou som landar sedan sitt resonemang i Jimmie Åkessons "öppet rasistiska" debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober förändrar saken. Den gjorde att det "blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna". Guillou förklarar:

"Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte."

Min kommentar till Jan Guillous resonemang är att jag instämmer i analysen men att slutsatsen är präglad av önsketänkande. Liknande "öppet rasistiska" partier finns i andra jämförbara länder. När Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 var invandringen en icke-fråga. Så kommer det inte att vara 2010.

Visst gick det illa för Ny demokrati när de kom ut som öppet rasistiska. Men inte bara på grund av det. Efter något år i riksdagen medverkade flera av de egna riksdagsledamöter som Ian Wachtmeister kallade för "stolpskott" till bilden av partiet som ett "idiotparti".

De som räds vad SD kan ställa till med om det får några centrala riksdagsmandat i nästa val kan inte luta sig tillbaka och blåsa faran över.

Exemplen är många. Mönstret går igen i denna typ av populistpartier. De blossar upp, drar till sig knäppgökar och kollapsar sedan i interna stridigheter. Ett invandringsfientligt "idiotparti" vars ledargestalter klöser ögonen ur varandra i offentlighetens ljus, kan snabbt utplåna sig själv så som Ny demokrati gjorde våren 1994.

SD går en annan väg, vilket väcker frågor med ett annat allvar. En främlingsfientlig politisk kraft med partistöd, gratis valsedlar och de flesta knasbollar utrensade är en större utmaning att granska.

Att de är emot invandringen, det vet vi. Men hur är det med idiotfaktorn? Klarar partiet en granskning av den intellektuella nivån hos dem de tänker ska sitta i riksdagen och ta ställning även i andra frågor?

Där har medierna en hel del kvar att göra.

Fotnot:

Guillous historieskrivning är inte helt rätt. Går man tillbaka till
valrörelsen 1991 går det inte att säga att invandringsfrågan - varken dold eller
öppen - låg bakom Ny demokratis framgång. De var ett klassiskt populistparti som ville sänka skatterna, slopa lapplisorna och ha roligare politik. Invandringen var ingen stor fråga inför valet 1991. Däremot blev den stor under de år som följde. Då valde också Ny demokrati att tydligare profilera sig som invandringskritiska.

Det märktes i torgmötesretoriken redan sommaren 1992 där partiets företrädare lyfte fram invandrarnas brottslighet och där budskapet, bland annat från Bert Karlsson, var att de äldre svälter ihjäl på ålderdomshemmen på grund av kostnaderna för invandringsplitiken.

Sommaren 1993 trappade Ian & Bert upp appellerna till publikens främlingsrädsla med historier om hur medierna ljuger om invandrarnas våldtäker. Det var också då som Vivianne Franzén gjorde sina famösa uttalanden om muslimer.

Ny demokrati föll samman i de interna bråk som uppstod sedan Ian Wachtmeister hastigt hoppat av som partiledare våren 1994.