SVT får böta 100.000 kronor för att Peter Forsberg haft fel tröja på sig i sjutton sekunder i ett teveprogram. Statens instans för att ta public service i örat om de inte sköter sig, Granskningsnämnden, har tittat på den här bilden från programmet Mästarnas Mästare. Och där kan man nästan läsa ut hela varumärket Peak Performance. Tröjan råkar hockeylegenden ha på sig i ett oregisserat överraskningsmoment i programserien.
I våras fälldes SVT-Dalarna för att man det syntes ett varumärke på Måns Zelmerlöws mössa när han intervjuades några sekunder i ett kort nyhetsinslag om att han tränade för Vasaloppet. Det blev kännbara böter för det regionala nyhetsprogrammet.
Jag skrev en krönika i Journalisten om galenskapen i de prejudikat Granskningsnämden sätter, och de bisarra effekter det kommer att leda till framförallt för nyhetsjournalister, som nu inte längre kan intervjua folk som har fel kläder på sig. Och SVT, som gärna använder sina licensmedel till annat än böter, blurrar friskt mössor och jackor och fruktsymboler på datorer och telefoner, som om ingen skulle förstå vad som gömmer sig där bakom.
Samtidigt kan man undra hur Granskningsnämnden tänker. Ska deras linje fullföljas får SVT omedelbart nyanställa en stab med blurrare, som kommer att få fullt upp dagarna i ända med att sudda varumärken. Det räcker att se senaste avsnittet av Sportnytt i SVT. Där passerar, som vi vant oss, hundratals varumärken på rinkar och isar, oblurrade. Kanske blir det svårt att direktsända matcherna och blurra samtidigt. Och kanske också svårt för säljaren av rinkreklamen att ta betalt, eftersom det så att säga ingår i dealen att de syns i teve. Men, kära Granskningsnämnd, det är en sak jag inte förstår, om ni nu ska vara konsekventa: varför ska man blurra Foppas tröja och Måns mössa, men inte alla de varumärken som sportutövarna ställer sig framför när de ska intervjuas? Här är två exempel från ett random avsnitt av Sportnytt.
Det vore kanske för mycket begärt att reportern ni tycker ska be Måns att vända på mössan också skulle be de aktuella hockeyspelarna att ställa sig någon annanstans.
Fällningarna drar löje över nämndens verksamhet. Och om något ger fog för begreppet sila mygg och svälja kameler så är det väl detta.
Och förresten, när ni ändå håller på, varför inte fälla SR och SVT för informationen att matcherna spelats i Myresjöhus arena, NCC-arena och andra sportanläggningar med fåniga namn, påhittade för att trumma in varumärken som ABB, Fjällräven, Löfbergs lila och Swedbank?
"Uppdrag Bildt, en svensk historia", heter boken jag arbetat med i över fem år. Det har varit ett omfattande arbete vid sidan om annan verksamhet. Och det har inte varit riktigt sunt att vakna varje morgon och tänka på just Carl Bildt.
Men nu är boken klar. Den gick till tryckeriet måndags. I början av augusti ska den finnas i bokhandeln och så klart också gå att beställa via nätet.
Baksidestext:
”Medium Size Dog with
Big Dog Attitude …”
Så beskrivs Carl Bildt i ett telegram från USA:s ambassad
till Hillary Clinton i maj 2009.
Få politiker – eller personer för den delen – väcker så
mycket känslor som Carl Bildt. Efter Dag Hammarskjöld
och Olof Palme är han vår i särklass internationellt mest
kände statsman.
Han har beskrivits som politikens rockstjärna men
också som en teflonman som skickligt skakar av sig
skandaler och misstag.
Journalisten Björn Häger tecknar här ett sammansatt
och närgånget porträtt av en man som befunnit sig i den
politiska maktens centrum i fem decennier. Historien
om Carl Bildt är också en berättelse om Sverige, från
I måndags lovade Margot Wallstöm på Publicistklubben att kraven på pressfrihet och mänskliga rättigheter ska stå överst på agendan i förhandlingarna med Turkiet.
Utrikesminister Margot Wallström samtalar med Can Dündar, mottagare av Publicistklubbens yttrandefrihetspris och dömd till fem års fängelse i Turkiet för avslöjanden om vapensmuggling till Syrien. Bilden är tagen vid Publicistklubbens debatt 16 maj.
"Den turkiska journalisten Arzu Yıldız döms till 20 månaders fängelse och fråntas samtidigt det juridiska föräldraskapet för sina två barn. Hon stämdes av staten efter att ha rapporterat från en rättegång där fyra åklagare stått åtalade för att ha beordrat en eftersökning av lastbilar tillhörande den turkiska säkerhetstjänsten på väg till Syrien. Frågan är mycket känslig för president Erdogan."
För att ha avslöjat denna vapensmuggling dömdes de två turkiska journalisterna Can Dündar och Erdem Gül nyligen till fem års fängelse.
I måndags fick Dündar och Gül Publicistklubbens yttrandefrihetspris.
Och när man inte trodde att det kunde bli värre kommer det alltså ännu en dom. Turkiet drar skam över sig självt och över det Europa som inte förmår ställa hårdare krav. Erdogan intar återigen rollen som världens mest lättkränkte man.
Det handlar inte om något konstigt litet land långt borta. Det handlar om ett stort, mäktigt Nato-land som står och knackar på dörren till Europa - med starka förhandlingskort i sin hand.
Det borde vara självklart nu att Wallström, liksom andra ledare i Europa visar att de inte är mjuka i sina ryggar och står upp för det fria ordet.
För, som tydligt sades på debatten i måndags, Erdogans metoder att tysta obekväma röster smittar av sig till andra länder.
Utvecklingen oroar i en värld där pressfriheten stadigt minskar. Det är dags att tydligt markera.
Idag domineras nyhetsflödet av en konstig opinionsmätning som visar att SD är största parti. Många påpekar att mätningen
från Yougov inte är seriöst gjord. Ändå blir den dagens snackis.
Mitt minne går tillbaka till en episod från februari 1991, som många kanske glömt, men som det finns skäl att påminna om.
Bert Karlsson och Ian Wachtmeister hade just startat Ny demokrati, med benäget bistånd från svenska medier som gärna gav
plats åt de två lustigkurrarna som var skickliga på att prata i rubriker.
De hade vunnit uppmärksamheten,
men inte legitimiteten som trovärdig utmanare.
Tills i februari 1991 då de får sitt genombrott. Då
publicerar Veckans affärer en sensationell opinionsmätning som visar att Ny
demokrati har stöd av 11,7 procent av väljarna. Aftonbladet följer upp
nyheten innan affärstidningen ens hunnit lämna tryckeriet. Nu blir det en
etablerad sanning att Ny demokrati ligger långt över fyraprocentsspärren.
Nyheten passade mediedramaturgin. Men källkritiken fick stå tillbaka.
Mätningen hade gjorts av Maximum Research,
ett okänt litet företag i Dala-Järna, som ingen hört
talas om, varken före eller efter denna sensationella mätning. Men den blev
ett genombrott för bilden av Ny demokrati som ett parti på väg in i riksdagen. Och den har blivit ett varnande exempel när det gäller
opinionsmätningars pålitlighet. Inte minst sedan det kom fram att vägen mellan det lilla företaget i Dala-Järna och Veckans Affärers redaktion i
Stockholm, gått via Bert Karlsson i Skara.
Vilket tydligt kan anas när Bert
Karlsson i inledningen till Olle Stenholms klassiska intervju i SVT:s Magasinet, luras in en fälla kring den fejkade mätningen.
”Det har kommit en
opinionsmätning nu som ger er 11,7 procent. Tror du på den?”, börjar Stenholm.
"Ja, det gör jag faktiskt", svarar Bert.
”Så om det skulle komma andra mätningar,
från mer kända opinionsföretag, senare, ska man då dra slutsatsen att ni tappat
väljare?”
Bert Karlssons minspel när Stenholm
ställer följdfrågan är tv-historia.
Mer:
Samspelet med medierna beskrivs bland annat i den P1-dokumentär om Ny demokrati jag gjorde 2006 om partiets uppgång och fall.
Vid gårdagens debatt på Publicistklubben diskuterade vi medierna och fallet
Thomas Quick. Det blev debatten efter vilken Lambertz tystnade.
I panelen ingick Lars Olof Lampers, Veckans brott, Stefan
Lisinksi, DN, Bo Göran Bodin, Ekot och Kristina Hultman, frilansjournalist och
medlem i det s.k. Quicklaget. Vi inledde med en kort intervju med Gubb Jan Stigson,
som fick PKs Stora pris 1995 och som fortfarande driver att domarna mot Quick var
riktiga men inte får skriva om det i sin tidning, Dala Demokraten.
Debatten blev livlig och het. Åklagaren Christer van der Kwast hade sagt
nej till att vara med i panelen, men tog istället ordet från golvet och
kritiserade medierna. Det gjorde också advokat Claes Borgström, under en tid
Sture Bergwalls försvarare, som tyckte det var fel att beskriva det hela som en
rättsskandal.
Mitt svar blev att det borde vara en rättsskandal vilket som: endera har
Quick blivit felaktigt dömd för åtta mord. Eller så har man nu friat en
seriemördare.
Idag, dagen efter debatten meddelar justitierådet och tidigare JK Göran
Lambertz att han slutar debattera fallet Quick. Han hänvisar till pk-debatten:
”På måndagskvällen debatterade Publicistklubben under rubriken ’Medierna
och fallet Quick’. Det var en debatt som arrangörerna har heder av. Motrösterna
fick komma fram. Rimliga frågor ställdes, inget togs för självklart. Det var
upplyftande att se. Den debatten har underlättat mitt beslut att dra mig
tillbaka”, skriver Lambertz i Expressen.
Här är den bakgrund till historien om medierna och Quick som jag inledde med:
År 1991 döms Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård för ett bankrån.
Samma år är det premiär för filmen ”När lammen tystnar” om seriemördaren och
kannibalen Hannibal Lecter.
Bergwall byter identitet till Thomas Quick och börjar på Säters slutna
avdelning erkänna ett trettiotal mer eller mindre makabra mord. Han skulle
därmed vara så nära det går att komma en svensk Hannibal Lecter. En
sexualsadistisk styckmördare och kannibal. Helt unik i svensk rättshistoria.
Vilket så klart fascinerar och förskräcker när medierna rapporterar.
Men det finns journalister som ifrågasätter. Dan Larsson skriver en bok. Jan Guillou ifrågasätter. Leif GW Persson är
skeptisk.
Polisen Seppo Penttinen utreder och förhör. Överåklagare Christer van der
Kwast åtalar. Och Quick hinner dömas för åtta mord innan han efter kritik om
att vara mytoman slutar samarbeta med polis och åklagare. Och då läggs de
övriga mordutredningarna ner.
Med tiden kommer det fram nya uppgifter, om att polis och åklagare inte
hanterat utredningen rätt.
Anhöriga till mordoffer hävdar att fel person är dömd och lämnar in en
anmälan till Justitiekansler Göran Lambertz som i november 2006 ägnar en vecka
åt att gå igenom de åtta domarna mot Quick. Allt har gått rätt till,
konstaterar Lambertz. Domarna är rätt. Penttinen och Kwast har inte gjort några
fel.
Två år senare sänder SVT en dokumentär av Hannes Råstam där Sture Bergwall
som han nu heter tar tillbaka allt. Det blir flera dokumentärer och bok med bl.a Jenny Küttim som researcher, som hävdar
att erkännandena hade skapats i terapi och med ledande frågor och styrning från
polis och åklagare. Råstam avlider strax innan boken kommer ut, och får Stora
Journalistpriset postumt.
Dan Josefsson fyller på med en bok och en dokumentär som hävdar att
seriemördaren Quick är skapad av en sekt som utan vetenskapligt stöd tror på
bortträngda minnen. För det får Josefsson guldspaden.
Och 2013, i Veckans brott drabbar Lambertz samman med Josefsson och GW
Persson. I debatten får liksökhunden Zampo en huvudroll. Lambertz anger hundens
markeringar som bevis på Quicks skuld.
Bergvall lämnar in en resningsansökan. Och en grupp åklagare får i uppdrag
av den nye riksåklagaren Anders Perklev att granska domarna mot Quick. De
finner att domstolarna fått bristfälligt underlag från utredarna. Och alla de
åtta domarna har rivits upp; Quick frias i samtliga fall.
Där befinner vi oss nu. I medierna är den övervägande uppfattningen att Quick är oskyldig och att
historien är århundradets rättsskandal.
Göran Lambertz och Christer van der Kwast håller inte med, utan har under
våren publicerat böcker där de anklagar medierna för att ha piskat upp en
vilseledande storm kring fallet Thomas Quick.
Och i en stuga i Dalarna träffas några gånger om året det så kallade
Quicklaget, som är av annan uppfattning. Det är Lambertz, Kwast, Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson, journalisten Kristina Hultman - och stugägaren själv Gubb Jan Stigson, som under många år troligen var den journalist som hade mest kontakt med Quick –
och som skrivit uppemot 300 artiklar om honom och hans skuld. Men nu får han inte skriva längre, eftersom hans tidning anser att han tagit för tydlig ställning i skuldfrågan.
Det blev utgångspunkt för debatten som hade rubriken ”När Lambertz tystnar”.
Vilket han också gjorde dagen därpå. *
Man kan undra över varför så många från Quicklagssidan kom till debatten
och tog så starkt till orda, särskilt för att framföra att det inte handlat om
en rättsskandal. Man kan undra över varför Lambertz plötsligt tystnar i
ärendet.
En förklaring kan vara att historien om fallet Quick snart kommer att få
ett slags facit. Den 5 juni ska den s.k Bergwallkommissionen lämna över en rapport
på 700 sidor till regeringen, som går igenom rättsväsendets agerande under
brottsmålsprocesserna.
Utredningens uppdrag har varit att söka brister i den process som ledde
fram till att Bergwall dömdes för de åtta mord han nu är friad för.
Troligt är att de berörda blivit varse vartåt slutsatserna leder. Det
kan förklara de starka känslorna, och den senaste vändningen i historien om
fallet Quick.
Olle Häger blev 79 år. Vid tretiden i morse somnade han in efter en tids sjukdom.
Min morbror Olle var en sådan där begåvad människa som var älskad och respekterad av alla. Och många kan berätta vilken remarkabel yrkesperson han var. Svart på vitt, en SVT-serie som omfattade 130 olika historier om ett fotografi, gav Olle och Hans Villus både Stora Journalistpriset och Guldpennan.
Men det verkliga storverket var Hundra svenska år, en serie där 1900-talet sammanfattas i åtta entimmesprogram. Olle sa själv att det var den han var mest stolt över.
Olle var mästarnas mästare i att skriva speakertexter; han visste hur man hittade orden som fick bilden att skimra. Han började med bilden i berättandet, visste hur en historia ska berättas och läste Tranströmer för att motionera upp formuleringsförmågan.
Till den senaste upplagan av min lärobok Reporter, som utkom i augusti, delade Olle med sig av sina bästa tips kring att skriva speakertexter för teve.
Här är, skrivet våren 2014, det som Olle kallade det för sina "bästa råd till sig själv"(som de återges på s. 290-291 i Reporter, en grundbok i journalistik):
Jag tänker
inte tala om hur man skriver en speakertext. Jag ska bara tala om hur jag själv
gör. Det här är mina råd till mig själv, efter 50 år på radio och teve.
Var på vakt
mot formlerna, bryt mot mallen. Blanda gärna högt med lågt, sätt fantasin i arbete.
Försök hitta andra verb och andra adjektiv än de slitna och ofarliga.
Använd inte
bilden som illustration – om du kan undvika det.Försök se till att bilden blir själva
trampolinen för berättelsen. Texten behöver inte alltid ha en episk funktion. Den
kan faktiskt vara en bildtext.
Låt gärna
döda föremål bli aktiva. Det är ett berättarsätt som bilderna lätt inbjuder
till. Låt Marmaverkens fabriksskorsten tappa räkningen på alla sina
tegelstenar.
Hugg av
meningarna när det är på väg att bli förutsägbara. Det är ingen vits med att
låta dem traska vidare mot punkt.
Var sparsam
med siffror. Det yr aska kring dem. Men var hyperexakt när det finns en chans
att överraska i det lilla. Tala om vad hästen heter eller att frisören med
rakkniven verkar vara vänsterhänt.
Var inte så
himla rädd för ett eller annat knepigt ord. Det får inte bli för många, men
”fotsack” eller ”spilkum” får man tåla.
Det är inte
förbjudet att växla mellan tempus men glöm inte bort att bilden själv inbjuder
till presens.
Ge lite tid
för tittarna att läsa av bilden innan du kommer och förtydligar den. Ge plats
för deras egna slutsatser innan du bestämmer vad det är de ser.
Låt texten
ligga och sjuda mot bilden tills de samverkar så effektivt som det är möjligt.
Vänta in de associationer bilden ger. Ändra och lyssna och skriv om – om du har
tid.
Skriv inte
folk på näsan. De som tittar och lyssnar vet mindre än du om det du har att
berätta, men de är minst lika begåvade som du och ska få en chans att känna
det.
Ha Tomas
Tranströmer på nattduksbordet. Eller Bengt Hanssons ” Över land färdas båten på
männens axlar” om du råkar vara på väg att berätta om ett myrland eller en buss
som stannade i Dåres för femtio år sen.
Dt är bara att instämma.
Olle, du fattas oss.
Och är den bästa av förebilder.
/ Björn, Alla helgons dag 2014.
Frilansjournalist och författare. Föreläser om intervjuteknik, journalistik och research. Ordförande i Publicistklubben 2014-2017. Har skrivit Reporter - en grundbok i journalistik (Norstedts, 2009/Studentlitteratur 2014) och Intervjuteknik (Liber, 2001/2007). Utkommer i augusti med biografin Uppdrag Bildt på Norstedts förlag. Har varit reporter, programledare och redaktör bl.a vid Sveriges Radio och TV4. Har även forskat i journalistik för Mittuniversitetet och skrivit Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD... (Simo, 2012).
Läs mer:
http://startsida.nu
http://intervjuteknik.se