Margot Wallström - visa nu att du håller ditt löfte om pressfriheten i Turkiet

I måndags lovade Margot Wallstöm på Publicistklubben att kraven på pressfrihet och mänskliga rättigheter ska stå överst på agendan i förhandlingarna med Turkiet.

Utrikesminister Margot Wallström samtalar
med Can Dündar, mottagare av Publicistklubbens
yttrandefrihetspris och dömd till fem års fängelse i
Turkiet för avslöjanden om vapensmuggling till Syrien.
Bilden är tagen vid Publicistklubbens debatt 16 maj.

Idag kommer denna nyhet i tidningen Journalisten: 

"Den turkiska journalisten Arzu Yıldız döms till 20 månaders fängelse och fråntas samtidigt det juridiska föräldraskapet för sina två barn.

Hon stämdes av staten efter att ha rapporterat från en rättegång där fyra åklagare stått åtalade för att ha beordrat en eftersökning av lastbilar tillhörande den turkiska säkerhetstjänsten på väg till Syrien. Frågan är mycket känslig för president Erdogan." 

För att ha avslöjat denna vapensmuggling dömdes de två turkiska journalisterna Can Dündar och Erdem Gül nyligen till fem års fängelse. 

I måndags fick Dündar och Gül Publicistklubbens yttrandefrihetspris.

Och när man inte trodde att det kunde bli värre kommer det alltså ännu en dom. Turkiet drar skam över sig självt och över det Europa som inte förmår ställa hårdare krav. Erdogan intar återigen rollen som världens mest lättkränkte man.

Det handlar inte om något konstigt litet land långt borta. Det handlar om ett stort, mäktigt Nato-land som står och knackar på dörren till Europa - med starka förhandlingskort i sin hand. 

Det borde vara självklart nu att Wallström, liksom andra ledare i Europa visar att de inte är mjuka i sina ryggar och står upp för det fria ordet. 

För, som tydligt sades på debatten i måndags, Erdogans metoder att tysta obekväma röster smittar av sig till andra länder. 

Utvecklingen oroar i en värld där pressfriheten stadigt minskar. Det är dags att tydligt markera.

Ny demokratis fejkade opinionsmätning

Idag domineras nyhetsflödet av en konstig opinionsmätning som visar att SD är största parti. Många påpekar att mätningen från Yougov inte är seriöst gjord. Ändå blir den dagens snackis. 

Mitt minne går tillbaka till en episod från februari 1991, som många kanske glömt, men som det finns skäl att påminna om.

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister hade just startat Ny demokrati, med benäget bistånd från svenska medier som gärna gav plats åt de två lustigkurrarna som var skickliga på att prata i rubriker.

De hade vunnit uppmärksamheten, men inte legitimiteten som trovärdig utmanare. 

Tills i februari 1991 då de får sitt genombrott. Då publicerar Veckans affärer en sensationell opinionsmätning som visar att Ny demokrati har stöd av 11,7 procent av väljarna. Aftonbladet följer upp nyheten innan affärstidningen ens hunnit lämna tryckeriet. Nu blir det en etablerad sanning att Ny demokrati ligger långt över fyraprocentsspärren.

Nyheten passade mediedramaturgin. Men källkritiken fick stå tillbaka.

Mätningen hade gjorts av Maximum Research, ett okänt litet företag i Dala-Järna, som ingen hört talas om, varken före eller efter denna sensationella mätning. Men den blev ett genombrott för bilden av Ny demokrati som ett parti på väg in i riksdagen. Och den har blivit ett varnande exempel när det gäller opinionsmätningars pålitlighet. Inte minst sedan det kom fram att vägen mellan det lilla företaget i Dala-Järna och Veckans Affärers redaktion i Stockholm, gått via Bert Karlsson i Skara.

Vilket tydligt kan anas när Bert Karlsson i inledningen till Olle Stenholms klassiska intervju i SVT:s Magasinet, luras in en fälla kring den fejkade mätningen.

”Det har kommit en opinionsmätning nu som ger er 11,7 procent. Tror du på den?”, börjar Stenholm.

"Ja, det gör jag faktiskt", svarar Bert. 

”Så om det skulle komma andra mätningar, från mer kända opinionsföretag, senare, ska man då dra slutsatsen att ni tappat väljare?”

Bert Karlssons minspel när Stenholm ställer följdfrågan är tv-historia. 

Mer:

Samspelet med medierna beskrivs bland annat i den P1-dokumentär om Ny demokrati jag gjorde 2006 om partiets uppgång och fall. 

Och hur opinionsmätningar bör värderas, beskrivs här klokt av professor Jesper Strömbäck. 

Lambertz tystnar - efter PK-debatt om medierna och Quick

Vid gårdagens debatt på Publicistklubben diskuterade vi medierna och fallet Thomas Quick. Det blev debatten efter vilken Lambertz tystnade.

I panelen ingick Lars Olof Lampers, Veckans brott, Stefan Lisinksi, DN, Bo Göran Bodin, Ekot och Kristina Hultman, frilansjournalist och medlem i det s.k. Quicklaget. Vi inledde med en kort intervju med Gubb Jan Stigson, som fick PKs Stora pris 1995 och som fortfarande driver att domarna mot Quick var riktiga men inte får skriva om det i sin tidning, Dala Demokraten.

Debatten blev livlig och het. Åklagaren Christer van der Kwast hade sagt nej till att vara med i panelen, men tog istället ordet från golvet och kritiserade medierna. Det gjorde också advokat Claes Borgström, under en tid Sture Bergwalls försvarare, som tyckte det var fel att beskriva det hela som en rättsskandal.

Mitt svar blev att det borde vara en rättsskandal vilket som: endera har Quick blivit felaktigt dömd för åtta mord. Eller så har man nu friat en seriemördare.

Idag, dagen efter debatten meddelar justitierådet och tidigare JK Göran Lambertz att han slutar debattera fallet Quick. Han hänvisar till pk-debatten:

”På måndagskvällen debatterade Publicistklubben under rubriken ’Medierna och fallet Quick’. Det var en debatt som arrangörerna har heder av. Motrösterna fick komma fram. Rimliga frågor ställdes, inget togs för självklart. Det var upplyftande att se. Den debatten har underlättat mitt beslut att dra mig tillbaka”, skriver Lambertz i Expressen.

Här är den bakgrund till historien om medierna och Quick som jag inledde med:

År 1991 döms Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård för ett bankrån. Samma år är det premiär för filmen ”När lammen tystnar” om seriemördaren och kannibalen Hannibal Lecter.

Bergwall byter identitet till Thomas Quick och börjar på Säters slutna avdelning erkänna ett trettiotal mer eller mindre makabra mord. Han skulle därmed vara så nära det går att komma en svensk Hannibal Lecter. En sexualsadistisk styckmördare och kannibal. Helt unik i svensk rättshistoria.

Vilket så klart fascinerar och förskräcker när medierna rapporterar.

Men det finns journalister som ifrågasätter. Dan Larsson skriver en bok. Jan Guillou ifrågasätter. Leif GW Persson är skeptisk.

Polisen Seppo Penttinen utreder och förhör. Överåklagare Christer van der Kwast åtalar. Och Quick hinner dömas för åtta mord innan han efter kritik om att vara mytoman slutar samarbeta med polis och åklagare. Och då läggs de övriga mordutredningarna ner.

Med tiden kommer det fram nya uppgifter, om att polis och åklagare inte hanterat utredningen rätt.

Anhöriga till mordoffer hävdar att fel person är dömd och lämnar in en anmälan till Justitiekansler Göran Lambertz som i november 2006 ägnar en vecka åt att gå igenom de åtta domarna mot Quick. Allt har gått rätt till, konstaterar Lambertz. Domarna är rätt. Penttinen och Kwast har inte gjort några fel.

Två år senare sänder SVT en dokumentär av Hannes Råstam där Sture Bergwall som han nu heter tar tillbaka allt. Det blir flera dokumentärer och bok med bl.a Jenny Küttim som researcher, som hävdar att erkännandena hade skapats i terapi och med ledande frågor och styrning från polis och åklagare. Råstam avlider strax innan boken kommer ut, och får Stora Journalistpriset postumt.

Dan Josefsson fyller på med en bok och en dokumentär som hävdar att seriemördaren Quick är skapad av en sekt som utan vetenskapligt stöd tror på bortträngda minnen. För det får Josefsson guldspaden.

Och 2013, i Veckans brott drabbar Lambertz samman med Josefsson och GW Persson. I debatten får liksökhunden Zampo en huvudroll. Lambertz anger hundens markeringar som bevis på Quicks skuld.

Bergvall lämnar in en resningsansökan. Och en grupp åklagare får i uppdrag av den nye riksåklagaren Anders Perklev att granska domarna mot Quick. De finner att domstolarna fått bristfälligt underlag från utredarna. Och alla de åtta domarna har rivits upp; Quick frias i samtliga fall.

Där befinner vi oss nu. I medierna är den övervägande uppfattningen att Quick är oskyldig och att historien är århundradets rättsskandal.

Göran Lambertz och Christer van der Kwast håller inte med, utan har under våren publicerat böcker där de anklagar medierna för att ha piskat upp en vilseledande storm kring fallet Thomas Quick.

Och i en stuga i Dalarna träffas några gånger om året det så kallade Quicklaget, som är av annan uppfattning. Det är Lambertz, Kwast, Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson, journalisten Kristina Hultman  - och stugägaren själv Gubb Jan Stigson, som under många år troligen var den journalist som hade mest kontakt med Quick – och som skrivit uppemot 300 artiklar om honom och hans skuld. Men nu får han inte skriva längre, eftersom hans tidning anser att han tagit för tydlig ställning i skuldfrågan.

Det blev utgångspunkt för debatten som hade rubriken ”När Lambertz tystnar”. Vilket han också gjorde dagen därpå.

*

Man kan undra över varför så många från Quicklagssidan kom till debatten och tog så starkt till orda, särskilt för att framföra att det inte handlat om en rättsskandal. Man kan undra över varför Lambertz plötsligt tystnar i ärendet.

En förklaring kan vara att historien om fallet Quick snart kommer att få ett slags facit. Den 5 juni ska den s.k Bergwallkommissionen lämna över en rapport på 700 sidor till regeringen, som går igenom rättsväsendets agerande under brottsmålsprocesserna.

Utredningens uppdrag har varit att söka brister i den process som ledde fram till att Bergwall dömdes för de åtta mord han nu är friad för.

Troligt är att de berörda blivit varse vartåt slutsatserna leder. Det kan förklara de starka känslorna, och den senaste vändningen i historien om fallet Quick.

Olle Hägers råd till sig själv - om att skriva speakertexter för teve

Olle Häger blev 79 år. Vid tretiden i morse somnade han in efter en tids sjukdom.

Min morbror Olle var en sådan där begåvad människa som var älskad och respekterad av alla. Och många kan berätta vilken remarkabel yrkesperson han var. Svart på vitt, en SVT-serie som omfattade 130 olika historier om ett fotografi, gav Olle och Hans Villus både Stora Journalistpriset och Guldpennan.

Men det verkliga storverket var Hundra svenska år, en serie där 1900-talet sammanfattas i åtta entimmesprogram. Olle sa själv att det var den han var mest stolt över.

Olle var mästarnas mästare i att skriva speakertexter; han visste hur man hittade orden som fick bilden att skimra. Han började med bilden i berättandet, visste hur en historia ska berättas och läste Tranströmer för att motionera upp formuleringsförmågan.

Till den senaste upplagan av min lärobok Reporter, som utkom i augusti, delade Olle med sig av sina bästa tips kring att skriva speakertexter för teve.

Här är, skrivet våren 2014, det som Olle kallade det för sina "bästa råd till sig själv"(som de återges på s. 290-291 i Reporter, en grundbok i journalistik):

Jag tänker inte tala om hur man skriver en speakertext. Jag ska bara tala om hur jag själv gör. Det här är mina råd till mig själv, efter 50 år på radio och teve.

Var på vakt mot formlerna, bryt mot mallen. Blanda gärna högt med lågt, sätt fantasin i arbete. Försök hitta andra verb och andra adjektiv än de slitna och ofarliga.

Använd inte bilden som illustration – om du kan undvika det.  Försök se till att bilden blir själva trampolinen för berättelsen. Texten behöver inte alltid ha en episk funktion. Den kan faktiskt vara en bildtext.

Låt gärna döda föremål bli aktiva. Det är ett berättarsätt som bilderna lätt inbjuder till. Låt Marmaverkens fabriksskorsten tappa räkningen på alla sina tegelstenar.

Hugg av meningarna när det är på väg att bli förutsägbara. Det är ingen vits med att låta dem traska vidare mot punkt.

Var sparsam med siffror. Det yr aska kring dem. Men var hyperexakt när det finns en chans att överraska i det lilla. Tala om vad hästen heter eller att frisören med rakkniven verkar vara vänsterhänt.

Var inte så himla rädd för ett eller annat knepigt ord. Det får inte bli för många, men ”fotsack” eller ”spilkum” får man tåla.

Det är inte förbjudet att växla mellan tempus men glöm inte bort att bilden själv inbjuder till presens.

Ge lite tid för tittarna att läsa av bilden innan du kommer och förtydligar den. Ge plats för deras egna slutsatser innan du bestämmer vad det är de ser.

Låt texten ligga och sjuda mot bilden tills de samverkar så effektivt som det är möjligt. Vänta in de associationer bilden ger. Ändra och lyssna och skriv om – om du har tid.

Skriv inte folk på näsan. De som tittar och lyssnar vet mindre än du om det du har att berätta, men de är minst lika begåvade som du och ska få en chans att känna det.

Ha Tomas Tranströmer på nattduksbordet. Eller Bengt Hanssons ” Över land färdas båten på männens axlar” om du råkar vara på väg att berätta om ett myrland eller en buss som stannade i Dåres för femtio år sen.

Dt är bara att instämma.
Olle, du fattas oss.
Och är den bästa av förebilder. 
/ Björn, Alla helgons dag 2014.