söndag 25 november 2012

Intresset för Problempartiet håller i sig


Boken Problempartiet -mediernas villrådighet kring SD valet 2010 - och den studie av medierna och Sverigedemokraterna den bygger på - fortsätter bli uppmärksammad. Här är en liten uppdatering:


I Svenska Dagbladet 19 november 2012 skriver kulturchefen Martin Jönsson:

"Jag läser, i ljuset av den senaste veckans avslöjanden, om Björn Hägers utmärkta bok Problempartiet, om 'mediernas villrådighet kring SD i valet 2010'.  Det är en grundlig genomgång av mediernas sätt att hantera Sverigedemokraternas växande betydelse som rikspolitiskt parti. Den visar på ambivalensen inför partiet som funnits hos redaktionerna och på olika strategier att hantera detta."

Den 23 november 2012 höll jag en föreläsning inför ett stort antal intresserade studenter på Södertörns högskola, bland annat om Problempartiet men också om den senaste SD-skandalen. Ett kort referat från föreläsningen finns här. (Måndag 3 december medverkar jag i Publicistklubbens debatt om medierna och SD och tisdag 4 december vid ett seminarium i samma ämne på JMG i Göteborg.)

SVTs debattsajt bad mig skriva om fyllekultur i olika partier och jämföra med hur det gick för Ny demokrati. Min text om detta den 16 november genererade en helt osannolik mängd av flera tusen kommentarer.

Den 16 november medverkade jag i P1-morgon och jämförde SD-skandalen med skandalerna som fällde Ny demokrati. 

Journalisten 9 november 2012 skriver jag en krönika där jag resonerar kring rimliga sätt att bevaka SD och frågor kopplade till invandring.

Liberal Debatt 5/2012 skriver jag om slutsatserna i boken Problempartiet.

I Expo 3/2012 skriver Jonahtan Leman anser att intervjustudien är intressant läsning och gör en utförlig redovisning av bokens innehåll och problemställningar. 

Statsvetaren Olof Peterson gör i recensionstidskriften Respons en utförlig redovisning av bokens resonemang och slutsatser. Peterson ser ett historiskt mönster och jämför med tiden då Socialdemokraterna kom fram som politisk utmanare.

Recensionerna hittills varit övervägande positiva. Här är andra som refererat och kommenterat:

Sydsvenskan (28 aug 2012):  "Medial yrsel". Tor Billgren tycker att riksmedierna borde ta lärdom av bokens slutsatser.

Journalisten (nr 9/2012, recension, ej publicerad på nätet): ""Ett tummat ex av Björn Hägers bok borde finnas på varje nyhetsredaktion inför valet 2014." 




Journalisten (referat från debatt i Almedalen): "SD behandlas orättvist i medierna"

Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"




Ristningar, Ola Theander: "Studie av Björn Häger"

Hanna-Karin Grensman: "Gott och blandat från Almedalen" 

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"





Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010 köper du till exempel här:



Adlibris (billigast när jag nyss kollade)

lördag 17 november 2012

SD, Ny demokrati och skandaler vi glömt

Expressen granskar SD.
Filmen där sverigedemokraterna Erik Almqvist och Kent Ekeroth springer omkring med järnrör och ropar "hora", "blatte" och "babbe" under en pinsam fyllenatt på Kungsgatan för drygt två år sedan, har dominerat nyhetsbevakningen de senaste dagarna. 

Man kan se likheter med den skärpta mediebevakning som medverkade till kollapsen för Ny demokrati, när partiet var som störst i opinonsmätningarna sommaren 1992.

Igår var jag med i P1-morgon och pratade om det.

SVT:s debattsida bad mig också skriva en text som jämför fyllerikulturen inom SD med den som rådde inom Ny demokrati. Jag påminner om de fylleriskandaler i andra partier, som med åren fallit i glömska, och inte alltid medfört att den som gjort bort sig fått avgå.

Ska historien upprepa sig? Kommer SD gå samma väg mot kollapsen som Ny demokrati? Det återstår att se. På Expressen torde man vara överförtjusta med att, på sin 68-årsdag, kunna se sin nyhet citerad i alla andra medier. Särskilt som den anknyter till Expressens traditionella uppdrag.

Men Expressen har också haft en annan, mera bortglömd, roll. I min P1-dokumentär om Ny demokratis historia berättar Bert Karlsson bland annat vilken betydelse Expressen hade för Ny demokratis framgång.

Och man kan gissa att Expressen hellre vill bli förknippade med den typ av bevakning de nu givit SD, än den mera skojfriska bild de i början gav Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons med tiden tämligen främlingsfientliga parti.

Den biten i Expressens historia vill tidningen ogärna prata om, nästan lika lite som SD vill prata om den där olyckliga natten på Kungsgatan.



torsdag 15 november 2012

Upprepar sig historien om Ny demokrati?

Expressen publicerade 14/11- 2012
 filmen där Erik Almqvist säger "hora".
Kritik mot Sverigedemokraterna, kan vara bra för partiet. Men det gäller bara viss kritik. Expressens filmpublicering från Erik Almqvists fyllenatt är en katastrof för SD. Avslöjandet slår där SD är som känsligast.
  • Sverigedemokraterna vill vinna fler kvinnor och skriver motioner om att ta krafttag mot invandrare som kallar svenska flickor för "horor".
  • Sverigedemokraterna vill bli sedda som ett etablerat parti, med nolltolerans mot rasism och sexism.
  • Sverigedemokraterna vill distansera sig från tiden då partiet bestod av skräniga skinnskillar som provocerade fram bråk med invandrare på stan.
Allt detta gör innehållet i filmen till relevant nyhet. Den visar ett parti som inte lever som det lär, ett parti som hycklar när de kritiserar andra för att säga "hora", ett parti med högre tolerans för främlingsfientligt språkbruk internt än vad det ger sken av utåt.

I Journalisten föreslog jag häromveckan att SD ska bevakas efter samma måttstock som andra partier, det vill säga: om en sverigedemokrat säger att "islam borde förbjudas" (eller använder ord som "blatte" och "hora") då ska det värderas som en lika stor nyhet som om till exempel en centerpartist sagt samma sak.



Så var det när Uppdrag granskning inför valet 2002 smygfilmade moderater i valstugor som sa att  grovt rasistiska saker, eller när en SSU-ordförande en kväll på krogen blev så full att hon skrek "svartskalle" och "pittkuk" till vakten som kastade ut henne. Moderaterna fick en skandal på halsen, SSU-bossen fick avgå.

För 20 år sedan hade Almqvist nattliga bråk inte varit någon nyhet. Men nu är den det, därför att den avslöjar att partiets bild utåt inte är sann. Grundläggande nyhetsvärdering, helt enkelt.

Annan mer svepande kritik mot SD har bekräftat den underdog-bild partiet självt odlar som mobbat av etablissemanget. Men det här får annan effekt. Det går inte att förklara bort. Ingen partiledare kan försvara företrädare som spontant häver ur sig ord som "hora" och "babbe".

Jimmie Åkesson var mitt på sin eriksgata i medierna för att förklara partiets rekordhöga opinionssiffror. Nu blir det Almqvists fyllenatt han får prata om. Och det är svårt att tro att något som sägs om den kan gynna partiet.

Här blir det intressant att jämföra med Ny demokrati som kom in i riksdagen 1991. Mediernas svepande kritik mot Ny demokrati för populism och främlingsfientlighet hade ingen större effekt. Men när Ny demokrati - som SD nu - sommaren 1992 nådde rekordnivåer i opinionen (12%) kom den verkliga granskningen i medierna. Jag var med när det hände, i augusti 1992.

Ny demokrati började då behandlas som vilket annat parti som helst, vilket betydde att medierna granskade vad de verkligen sa på sina torgmöten med samma krav på sanning som för andra partier. Sensommaren 1992 kom en skur av pinsamma avslöjanden om hur Ny demokratis retorik byggde på felaktigheter och vandringshistorier om invandrare som när man kollade inte stämde.

Ny demokrati hade, på samma sätt som SD och andra snabbväxande missnöjespartier, problem med kufar och rättshaverister. Jimmie Åkesson har från sin mentor, förre Nyd-ledaren Ian Wachtmeister, fått rådet att se upp med dem.

Wachtmeister vet. För när det, hösten 1992, blev svårare för Ny demokrati att få okritisk publicitet i medierna började det gnissla i partiled och riksdagsgrupp. Wachtmeister tyglade riksdagsgruppen med fri sprit och järnbruksdisciplin. Uppstudsiga ute i landet uteslöts.

En effekt av sådana hårda tag är att det väcker missnöje och fraktionsbildning. Det hände Ny demokrati som föll samman i interna bråk inför valet 1994.

Det ska bli intressant att se om SD nu går samma väg.

Som gammal nyhetsjournalist har jag ingen åsikt i frågan, annat än att:
  • Det är logiskt att nyhetsvärdera pinsamheter hos SD-företrädare med samma mått som andra partier. Nyhetsrelevansen ökar hos politiker som i fyllan kallar folk för "hora", om de utåt kritiserat just sådant språkbruk.
  • Utvecklingen hos SD nu - som uteslutningar, avgångar och fraktionsstrider - ska vi försöka beskriva så gott vi kan, eftersom den kommer att ha relevans för politiken.
  • Men det utesluter inte att vi journalister också intresserar oss för varför SD, fram till nu, vuxit så starkt i opinionen. Vilket missnöje är det uttryck för? Det borde vi också berätta, diskutera och ta på allvar.
Kanske någon liten påminnelse om hur det gick för Ny demokrati också kan vara på sin plats. En början kan vara att lyssna på min P1-dokumentär från 2006 om Ny demokratis uppgång och fall.


Fotnot: Här gör Expressens Niklas Orrenius en bra analys av hur avslöjandet påverkar SD.

lördag 10 november 2012

Fuska i melodikrysset

Svar inskickat, med bara lite fusk.
Har jag tur vinner jag ett badlakan.
Varje lördag så här dags skickar Google några besökare till min blogg. De har sökt på frasen "fuska i melodikrysset" och hamnar då på ett gammalt inlägg där jag länkar till en sida där man kunde hitta kryss-svaren.

För att ni som besöker mig inte ska luras iväg i onödan skriver jag nu och berättar att någon jättebra fusksida finns inte. Fusksidan jag länkade till har tröttnat och lagt av. Men det finns en kyrkoherde som ibland lägger ut svaren i samband med programmet.

Och om Melodikrysset, som jag löser varje vecka, och fusk kan följande sägas:

  • Man får fuska. Jag frågade Anders Eldeman när han var gäst i ett program jag ledde, och han sa att fusk bara är kul, särskilt om det innebär att man ringer någon man känner eller letar upp svar i böcker. Även googlande tyckte han var okej. Jag frågade inte om appar i telefoner som kan lyssna på och känna igen musik, för sådana fanns inte då. Men det tror jag inte han hade tyckt varit okej.
  • Jag är sådan tävlingsmänniska att jag inte kan lämna ett kryss ifrån mig utan att ha fyllt i alla rutor, så jag fuskar frenetiskt när det är något jag inte direkt kan. Jag googlar, frågar bekanta, kastar ut frågor på Facebook. 
  • I vissa riktigt knepiga fall har jag tagit till korsordshjälpen som finns i SAOLs utmärkta app, eller en liknande som finns hos kryssakuten på nätet. Vet man att det är 7 bokstäver och har -C-L-G-RN, kan man skriva in det där och få förslag på SCHLAGERN. Vet man att det är ett förnamn på 5 bokstäver och har L--RA ger korshjälpen förslag på LAURA.

Krysset funkar bäst att lösa på iPad:en eller i datorn, för då är det nära till Google och till umgänge med andra korsordslösare på Facebook eller ibland via #melodikrysset på Twitter. När jag förr löste det med penna och papper skickade jag aldrig in. Men det gör jag alltid numera, när det bara behövs ett klick för att göra det.

Och för att i någon mån undanröja misstankar om fuffens om jag - som jobbar för Sveriges Radio - skulle råka vinna en bricka eller badhandduk med Anders Eldeman på, så skriver jag lite lagom förledande alltid att jag heter Björn-Olle i förnamn.

Fotnot (tillagt efter publicering): @UlrikaMHedman påpekar via twitter att jag glömt en självklar länk i sammanhanget, nämligen till Enn Kokks blogg. Där lägger s-veteranen, och kännaren av arbetarrörelsekultur (och Birgitta Dahls man) inte bara ut svaren, ut också lite kul kringinformation. Tack för tipset Ulrika.









torsdag 1 november 2012

Femtio nyanser av en bokcirkel

Föremål för bokcirkel.
Detta blogginlägg kommer inte att ge mig en resa till Seattle.

För en tid sedan fick jag ett mejl från någonting som kallar sig femtionyanser.bloggportalen.se
Där uppmanas jag att blogga en recension om den erotiska bästsäljaren Femtio nyanser av honom (Fifty shades of Grey).

Bloggar jag riktigt bra om boken kan jag vinna ett exemplar av uppföljaren "Femtio nyanser av mörker". Och bloggar jag riktigt, riktigt bra kan jag vinna en resa till Seattle.

Vilka som ingår i den jury som bestämmer vem som ska vinna resan, är oklart. Men efter lite grävande fick jag fram att det är förlaget Norstedts som ligger bakom "tävlingen". Och jag är inte helt säker på att deras jury vill belöna mina åsikter om deras bok.

Vi hade bokcirkel om den igår. Och kom fram till följande:

  • Femtio nyanser av honom är ett pekoral. Tidvis är boken riktigt uselt skriven, med många klyschor som författare får lära sig undvika redan på första skrivarkursen. (Dialogen är emellertid hyfsad ibland, liksom några av de mejl-växlingar som återges.)
  • Femtio nyanser av honom är skriven som en Harlequin-roman, men med lite mer detaljerat sex.
  • Den manlige huvudfiguren Christian Grey är en osannolik fantasifigur, och det finns inte tillstymmelse till trovärdighet i att han ska vara miljardär, pilot med mera vid 27 års ålder.
  • Ingen av oss tyckte att sexskildringarna var särskilt upphetsande. De var ofta trista upprepningar där huvudpersonen Anastasia Steele, som är 22 år och oskuld och aldrig tidigare ens rört vid sig själv, får sanslösa orgasmer vid minsta beröring av enormt sexige, gudabenådat snygge, långe, bredaxlade, Adonisfiguren Christian Grey. Handlingen sammanfattas på Det Bästa-vis här.
  • Ingen av oss hade missat att Greys "intensiva" ögon är grå. Det får man upprepat ungefär 50 gånger innan man ens hunnit halvvägs i första boken
  • Sexet är heller inte särskilt förbjudet. Det förekommer lite smisk och bondage, men på något slags präktigt amerikanskt politisk korrekt vis. Lite smisksex visserligen, men väldigt monogramt och förstås med kondom. Den "farlige" killen är ju heller inte så farlig. Så klart träffar han artigt sin nya kvinnas föräldrar... ja, ungefär så.
  • Författaren E L James (Erika Leonard) gjorde ett genidrag när hon parade interiörer från BDSM-världen med den så kallade "fanfiction" hon gjort kring huvudfigurerna i Twilight-sagan. Fifty Shades of Grey har hittills sålt 40 miljoner exemplar, vilket vi förstås noterade med en blandning av förundran och avund.

Femtio nyanser av honom är en usel bok. Den saknar litterära kvaliteter och man blir inte erotiskt upphetsad av att läsa den. Men den lämpar sig utomordentligt väl att ha bokcirkel kring. Särskilt då vi alla, efter flera flaskor vin, konstaterade att detta borde vi själva kunna skriva bättre än.

Nu gäller det bara att göra det. Och bli rika som troll.


Fotnot 2. Ida som var den enda i cirkeln som läst uppföljarna, ombads berätta den fortsatta handlingen för oss andra. Det gjorde hon, ty ingen av oss hade för avsikt att läsa någon av dem.




Bloggintresserade