Intervjuteknik 2.0

Slingriga politiker var huvudtema i den föreläsning med rubriken "Intervjuteknik 2.0" som jag höll på Grävande Journalisters seminarium i Stockholm nu i helgen.

Tidigare har jag hållit en hundratals föreläsningar Carl Bildt fått illustrera problematiskt slingrande. Nu var det dags att förnya sig, så till denna föreläsning hade jag samlat in idel nya exempel.

Föremål för slingerstudier var bland andra: Maud Olofsson, Tobias Billström, Sven-Otto Littorin, Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Zlatan Ibrahimovic.

Det var fullt i salen och det kändes som att den nya versionen av föreläsningen fungerade bra, bortsett från att jag vimsat till det och råkat lägga in två punkt fyra i föreläsningen, vilket gjorde att mina tio exempel råkade bli elva.

Föreningen spelade in föreläsningen, som finns att se på Bambuser:

Sverigedemokratbevakningsdebatt på Gräv

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker grundläggande frågor om vad som är journalistikens egentliga uppgift. Om detta handlar den avhandling jag arbetar med. En symbolfråga är till exempel: Syftar SVT:s valutfrågningar till att ge väljarna information om de partier som kan komma att ha betydelse för beslutsfattandet efter valet? Eller handlar de om att ge sändningstid enbart åt de etablerade riksdagspartierna?

I helgen deltog jag i en diskussion på Grävande Journalisters årliga seminarium. Den handlade om journalisternas ängsliga förhållande till Sverigedemokraterna, nu när partiet ser att bli ett parti att räkna med.

I panelen deltog Niklas Orrenius, Sydsvenskan, som skrivit mycket om SD och är en av landets klokaste journalister, cheferna Jan Helin, Aftonbladet, Jan Axelsson, SVT och Sanna Klinghoffer, fd SR Kaliber. Moderator var: Amanda Rydman. Själv deltog jag i egenskap av journalist med erfarenhet av politisk bevakning och forskare i just sådana här mediefrågor.

Grävande Journalister spelade in debatten. Och den finns att se på Bambuser:

Scoopartikel om att intervjua politiker

I nya numret (nr 1, 2010) av Grävande Journalisters tidning Scoop beskriver jag hur absurt det ibland kan vara att försöka få svar av slingrande politiker. I artikeln "Så intervjuar du medietränade makthavare" berättar jag om bland annat om en sådan intervju med riksdagsmannen och advokaten Thomas Bodström, där han upprepar samma intränade ramsa till svar - tolv gånger. Här finns hela intervjun i utskrift.

I en annan artikel, "349 ledamöter under mikroskåpet", i samma nummer av Scoop berättar jag om vår granskning av riksdagen och hur vi byggde upp Kalla faktas databas, där besökarna kan göra sin egen undersökning. Den som vill göra det hittar databasen på: www.tv4.se/kallafakta/databasen

Guldspadenominerad

Föreningen Grävande Journalister meddelade idag vilka de nominerat till det prestigefyllda priset Guldspaden. Kalla fakta blev dubbelt nominerad:

I teveklassen nomineras Per Hermanruds granskning av djurplågeriet inom dunindustrin, "Dun till varje pris".

I webbklassen nomineras "Kalla fakta om de folkvalda", vår databas över riksdagens ledamöter. De som nomineras för detta är Ann Tiberg, Jenny Zettergren och jag.

Det är stort att få vara med och tävla om Guldspaden, så idag är jag extra glad. Det var vi som blev nominerade, även om många fler medverkade i det stora projektet. I det redaktionella arbetet med riksdagsgranskningen deltog också: Jennifer Jerez, Susanna Andersson, Sandra Foresti, Ann Johansson och Kajsa Lindohf. Det tekniska utvecklingsarbetet gjordes av: Magnus Rimbark, Kristian Saebdal, Brian Riddle, Henrik Box och Per Åström.

Kalla faktas kommentar till nomineringarna.

Länkar:

• Kalla fakta om de folkvalda - direkt till databasen
  
• "Dun till varje pris" - läs om avslöjandet om gässen som plockas levande
  
• Alla guldspadenomineringar (vilka som vinner meddelas på Grävande Journalisters årliga seminarium den 20 mars.)

Scoop skriver bra om Reporter, men...

En fin julklapp kom häromdagen, i form av en recension av Reporter, en grundbok i journalistik i Grävande Journalisters tidskrift Scoop. Vitsorden väger tungt från denna, i min värld så viktiga, publikation. Scoop tycker att jag lyckats få ihop:

"en bok som är lika underhållande oavsett om man är en hängiven grävreporter enbart inriktad på Det stora scoopet, uteslutande skriver resereportage eller helt enkelt är intresserad av språk och/eller hur media fungerar.

Genom att sätta in en stor del av alla råd och tips i levande och fräscha exempel, såväl fiktiva som verkliga, blir informationen levande och lätt att ta till sig."

Scoops recensent skriver att Reporter är läsvärd för rutinerade reportrar:

"Och för varje nybörjare är den en prisvärd investering i en framtida karriär."

Att få sådant beröm borde göra mig salig. Men som författare är man ultrakänslig för kritik i recensioner. Och den som hävdar annorlunda, tror jag narras.

Nu sitter jag och irriteras över Scooprecensentens kritiska slutkläm, där hon hänger upp sig på en mening på sidan 290, som lyder: "Att ljuga är tillåtet."

Just de där fyra orden, ryckta ur sitt sammanhang, stod medietränaren Paul Ronge och viftade med på bokmässan också, i ett försök att vinna en billig poäng i en debatt om förhållandet mellan journalister och pr-folk.

Ronge gjorde det för att väcka uppmärksamhet och för att få igång en underhållande replikväxling. Och det var på något vis helt i sin ordning. Problem uppstår dock när jag blir framlyft i grävarnas tidning som en förespråkare för oetiska yrkesmetoder. Då är det lika bra att här tydligt förklara för den som har lätt för att missförstå. Så här är det:

Meningen som Scoop citerar är inte någon uppmaning eller rekommendation. Den ingår i en torr redogörelse för vilka arbetsmetoder som är tillåtna rent juridiskt.

En wallraffande journalist kan ljuga om att hon är gatsopare utan att bli dömd för något brott, men den som säger sig vara polis eller läkare kan dömas för föregivande av allmän ställning. Så säger lagen. Inget konstigt med det.

Lämplighet och laglighet är olika saker. Och det framställer mig som ett fån, när begreppen blandas ihop. Självklart ska journalister inte ljuga i onödan. Men i hundratals situationer kan det behövas för att göra viktiga avslöjanden eller för klara livhanken, t.ex. vid wallraffande eller hotfulla situationer. Detta har flera journalister före mig funderat kring och skrivit om. Så frågan är ingalunda ny. Inte heller är det ett särskilt häpnadsväckande konstaterade.

Grundhållningen beskriver jag på s. 186 i boken Intervjuteknik (Liber):

"Journalister som ljuger och manipulerar riskerar alltid kritik. Varje lögn hotar trovärdigheten. Därför bör man vara beredd på att kunna motivera sitt exceptionella tilltag. Saken ska verkligen vara värd det. Lögnen är lättare att motivera om den syftar till att avslöja mutbara fartygsinspektörer än om den används för att komma in på sjukhuset och intervjua chockade brandoffer."

Alltså: Det vi berättar i vår journalistik ska förstås alltid vara sant. Men något slags utopiskt dumförbud mot okonventionella arbetsmetoder, skulle bara gynna den typ av maktspelare som hyr in sådana som Paul Ronge för att hindra att media berättar sanningen om dem.

Om viktiga avslöjanden till följd av arbetsmetoder som innehållit både små och stora ljug, har Scoop rapporterat åtskilliga gånger.