Intervjun med Maud Olofsson blir en klassiker

Maud Olofssons slingrande i Aktuellt igår blev ännu ett exempel på att papegojmetoden bara gör saken värre. Åtta gånger försökte programledaren Pelle Nilsson få henne att svara på den enkla frågan om hon informerade Fredrik Reinfeldt om Nuonaffären (tidernas sämsta statliga bolagsköp där Vattenfall fick se värdet  minska med mer än ett års samlade utgifter för föräldraförsäkringen).



Framträdandet blev en katastrof, om man ska tro reaktionerna i sociala medier. Det hedrar förstås Maud Olofsson att hon ställde upp och lät sig intervjuas. Men "Hur tänkte du där?" vill man ändå fråga om varför hon gick till Aktuellt utan att ha ett svar på den givna frågan hon måste ha räknat med att få.

Hon vägrade komma till KU. Hade hon också avstått från att komma till Aktuellt hade saken kanske blivit glömd efter ett tag. Nu kommer det att leva kvar i evighet som en pinsam kultklassiker på Youtube, ungefär som det blev när Bosse Ringholm satt på en presskonferens och upprepade samma fras till svar på alla frågor. De flesta har glömt detaljerna i den affären, men minnet av papegojsvaret lever kvar.

Intervjun i Aktuellt blir ännu ett exempel för mig att använda när jag undervisar i intervjuteknik. Det borde också användas av medietränare för att visa vad som inte funkar.

Här är några slutsatser:

• Papegojmetoden, det vill säga att undvika svara på en given relevant fråga genom att upprepa ett intränat papegojsvar tills intervjuaren ger upp, gör bara saken värre. I samtliga fall jag sett det tillämpas har det levt kvar som lustiga pinsamheter på nätet, långt efter att ursprungshistorien blivit glömd. Landets medietränare borde ha dragit den slutsatsen redan efter att Bosse Ringholm gav namn åt metoden. Men av någon oförklarlig anledning tycks den fortfarande läras ut. Den som fått sig itutat att tillämpa den, borde kräva pengarna tillbaka av sin medietränare.

• Maud Olofssons motiv för att inte svara på frågan om vad Reinfeldt visste har inte blivit klarlagda. Men det väcker misstankar som borde ge journalister vittring på att gräva vidare. (Jag får associationer till det politiska rävspelet i teveserien House of cards.)

• Genom att ställa upp på intervjun i Aktuellt utan att svara gjorde hon saken värre. Hon borde ha förstått vilka frågor hon skulle få och varit beredd på att programledaren skulle vara så påläst och professionell att han inte skulle släppa taget om den givna fråga som alla vill ha svar på.

• Aktuellts programledare Pelle Nilsson gjorde ett föredömligt jobb. Lågmält och kunnigt pressade han på och upprepade i olika varianter sin fråga, utan att frestas till att slå över i ett tonläge som skulle kunna uppfattas som aggressivt och oförskämt. Inte heller lämnade han blottor i frågorna som gav Maud Olofsson tillfälle att hänga upp sig på detaljer och ställa motfrågor, på det sätt som Carl Bildt ofta gör för att slingra sig undan känsliga frågeställningar. Med sitt sätt att upprepa frågan pressade han Maud Olofsson så långt det var möjligt till att svara på den. Och för tittarna blev det därmed tydligt att hon slingrar sig.

Som sagt, intervjun är ett utmärkt pedagogiskt exempel för journalister på hur en slingrare kan hanteras. Och för politiker hur det straffar sig att uppträda arrogant gentemot den som ställer den fråga medborgarna har all rätt att få svar på.

I efterdyningarna till intervjun, såg jag någon föreslå att Publicistklubben borde inrätta ett särskilt papegojpris som skulle utdelas till den som mest flagrant undviker att svara på en för allmänheten relevant fråga. I år skulle Maud Olofsson vara en given kandidat.

Till Paul Ronge: Visst kan journalister ljuga, men...

Brev till Paul Ronge, PR-konsult,

Vissa personer är det roligt att bråka med. Du är en sådan. Du är en vältalig, före detta journalistkollega som gillar att provocera. Emellanåt hamnar vi i något kul twittergräl. Jag uppskattade att du bjöd in mig att debattera med dig när du lanserade din läsvärda bok om medieträning på bokmässan för något år sedan. Fast jag blev, som du vet, lite förvirrad när du försökte nita mig med en formulering från en bok jag skrivit. Skoj att du la ut attacken på nätet, förresten. :-)



Paul, jag vet att du gillar retorik. Och ett sätt att skaffa sig ett överläge i debatter är att medvetet missförstå motpartens budskap och sedan argumentera mot en i publikens ögon helt bisarr ståndpunkt.

Så gör du nu igen på din blogg. Du menar att jag uppmanar framtidens journalister att ljuga i min lärobok Reporter - en grundbok i journalistik.

Suck, säger jag och får åter gå i strid med väderkvarnarna bland dina anhängare inom PR-världen, för att förklara att du medvetet missförstår.

Du får det att låta som att jag uppmanar journalister att ljuga och vilseleda. Det gör jag inte alls. Som du vet, skriver jag i boken Reporter att journalistikens viktigaste uppgift är att förmedla sanningen. Och om detta kan ingen tvivla som läst den. Självklart ska vi aldrig ljuga om det vi berättar för våra läsare, lyssnare eller tittare.

Men i vissa extrema situationer kan en lögn vara en förutsättning för att få fram sanningen, särskilt i världar där många försöker hindra obekväma sanningar från att komma ut. I en redogörelse över vilka arbetsmetoder lagarna tillåter skrev jag på sidan 290:

"Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle komma fram. Men du får inte låtsas att du är polis, läkare och liknande yrken med särskilda befogenheter."

Detta var skrivet som en rak redovisning av lagens begränsningar, inte som en uppmaning. Eftersom jag även skriver att metoden ska motiveras av vikten av avslöjandet, så trodde jag inte det kunde missförstås. Och jag har faktiskt inte träffat någon annan än du som uppfattat det så.

Men eftersom du bråkade om det där på bokmässan och sedan gjort stor sak av det på nätet och i andra sammanhang, förtydligade jag den där meningen på sidan 290, redan i 2010 års tryckning av Reporter till:

"Att ljuga är ofta etiskt olämpligt, men tillåtet rent juridiskt. Ibland kan det..." och så vidare.

Det sammanfattar vad jag skrivit på andra ställen och vad jag faktiskt tycker. Och det är inte särskilt kontroversiellt. Jag tror att även du håller med om att det ibland kan vara motiverat av journalister att låtsas vara någon annan, som när till exempel Günter Wallraff visade gästarbetarnas svåra tillvaro i Tyskland.

Självfallet ska metoden kunna motiveras av saken. Journalister som ljuger sig fram, kommer alltid att rannsakas efteråt och behöver därför kunna visa starka skäl för att ha gjort detta.

Nu vet du vad jag tycker, Paul. Och jag kan tacka för att du såg till att den där meningen på sidan 290 blev tydligare. Men nu behöver du inte sprida missuppfattningar om det vidare längre.

Förresten, vill du ha något annat att hänga upp dig på kan du läsa vidare till sidan 291 där jag beskriver hur det - i vissa situationer - kan anses vara rätt av journalister att bryta mot lagen.

Varsågod, om det kan vi säkert ha ett litet bråk i de sociala medierna. Men det får bli en annan dag.

Trevlig helg.
hälsar vänligen,
Björn


PS. Tack också för att du skriver att Reporter är en bra bok. Tror säkert att fler PR-konsulter än du kan finna den läsvärd. Ds.

Medieträningsproblematik

På onsdag 10 februari ordnar Institutet för mediestudier en debatt om medieträning där jag ska delta. Den sker på JMK i Stockholm kl 15.00-18.00 och utgår från uppsatsen Scenpolitik och scenjournalistik.

Medverkar gör

• Anna-Maria Havskogen, Lunds universitet, som skrivit uppsatsen.
• Sigurd Allern, professor i journalistik, JMK/Universitetet i Oslo.
• Kristina Axén Olin (M), borgarråd i Stockholm 1998-2008.
• Jenny Lindahl Persson, informationschef Vänsterpartiet, medförfattare till boken Medietränad (2005), tidigare PR-konsult på Hill & Knowlton
• Och så alltså jag, bl a i egenskap av författare till boken Intervjuteknik.

Moderator:
Torbjörn von Krogh, föreståndare Sim(o), doktorand vid Mittuniversitetet.

Funderar på att ta upp:

• de problem de intränade undanslingringsmetoderna för med sig för demokratin och för journalisters möjligheter att ge en sann bild av den politiska maktutövningen.
• de myter medietränare odlar om oss journalister för skrämma folk att köpa deras tjänster
• den betydelse Janne Josefsson har som marknadsföringsspöke för medieträningsindustrin
• vad journalister kan göra för att hantera folk som följer medietränarnas mall

Kanske kan jag påminna om en intressant liten studie som presenterades idag av Grävande Journalister som talat med folk på Nyhetsmorgon och P1-morgon om vilka krav som politikerna ställer för att medverka.

Pressekreterarna försöker styra debatterna. Minstrarna vägrar att medverka om de inte får som de vill. Särskilt ovilliga är de att möta vanliga människor, sådana som drabbats konkret av de politiska besluten.

Kanske blir det tillfälle att stilstudera någon politiker som tillämpar olika tricks för att vifta bort en besvärande granskning, till exempel:

Thomas Bodström i Nyhetsmorgon som sin frånvaro i riksdagen (notera hur Bodström nästan klarar sig undan med att upprepa en slingerslinga som går ut på att riksdagsarbetet bara omfattar de minuter han trycker på voteringsknappen, vilket är ungefär som att säga att en fotbollsspelare bara jobbar de sekunder han nuddar bollen. Han säger också att han missar voteringar för att de "kommer så hastigt". Det gör de inte. De ligger på bestämda tider som ledamöterna känner till månader i förväg.)

Maud Olofsson i Ekots lördagsintervju (notera särskilt sekvensen som börjar vid ca 10.50 där hon ihärdigt undviker att svara på frågan om hon fått veta vilka som finansierar Spykers Saabaffär)

Här är några fler, till när Sven-Otto Littorin tydligt illustrerar hur ogärna han vill prata om sin den akademiska examen han hävdat att han haft:

En klassiker där brittiske Jeremy Paxman ställer om samma fråga tolv gånger utan att få svar.

• BBC:s Newsnight försöker under fyra minuter och 20 sekunder få Margot Wallström att svara på om det finns något som de europeiska väljarna skulle kunna göra som skulle kunna stoppa Lissabonfördraget.
  
  
  
  Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om tänkbart samarbete med SD. Och när SVT upprepar frågan när han glider undan den, kontrar han med att anklaga programledaren för att gå socialdemokraternas ärenden.
  
  
  
  Ulf Kristersson, moderat socialborrgaråd i Stockholm, får en obekväm fråga från utbildningsradion. Och väljer att fly.
  
  
  Laila Freivalds lämnar den kontrollerade politikerrollen och skäller ut journalisterna.
  
  

En bild av vilka budskap medietränarna förmedlar ges i dessa små instruktionsfilmer från företaget Din mediacoach:

• Intervjuförberedelser 1 - Medieträning: ställ motfrågor enligt mallen när reportern ringer
• Intervjuförberedelser 2 - Medieträning: försök förutse de tuffa frågorna, bestäm vilket budskap du ska föra fram.
• Intervjuförberedelser 3 - Medieträning: googla reportern för att se om han är redaktionens stjärna.
• Intervjuförberedelser 4 - Medieträning: bort med Che Guevara-porträttet, hemliga papper och dyra guldklockan, bjud på kaffe och kaka.

Så här marknadsförs behovet av medieträning, till exempel med den ständigt gäckande Janne Josefsson, kombinerat med - det inte helt korrekta - påståendet att journalister har "tre års intervjuutbildning".

"Reportrar har ofta en flerårig akademisk utbildning i konsten att intervjua", säger till exempel denna medietränare:

Så här kunde bli i en tid för länge sedan då politikerna inte tyckte att de behövde medieträna sig inför ett framträdande i teve. En klassisk intervju, som fick symbolisera inledningen på en skjutjärnsepok. "De tre O:na" intervjuar Tage Erlander inför kommunalvalet 1966.


I denna exempelsamling går det förstås inte att undvika Carl Bildt, slingrandets oöverträffade mästare. Här i en intervju från 2007 som TV4s Ulf Kristofferson lagt upp på sin FB-sida. Bildt viftar bort frågorna med att påstå att han redovisat alla sina optioner. Det hade han inte. Några dagar senare tvingades han medge att "TV4 hade rätt". KU prickade honom senare för att han inte redovisat alla sina optioner.

Inte någon medietränad politiker visserligen, men ändå svårt att motstå.
Zlatan sätter punkt på klassiskt vis när han tröttnar på Peter Jihdes frågor:


I nästa nummer av Grävande Journalisters tidning Scoop skriver jag om att intervjua slingrande politiker som följer medieträningsmönstret.

Fler kul och illustrativa exempel att fylla på med här, mottages tacksamt. Tipsa gärna.