Ingen politiker har varit så svarslös som Bert Karlsson i Magasinet 14 februari 1991

Den 14 februari 2021 är det 30 år sedan det skrevs intervjuhistoria. Ingen politiker har suttit så svarslös som Ny demokratis Bert Karlsson gjorde i Magasinet den 14 februari 1991, varken före eller efter. Intervjun har både analys- och underhållningsvärde.

Jag har emellanåt tagit upp den i undervisning i intervjuteknik. När jag ser om den, nu 30 år efter att den sändes, fastnar jag i att studera Bert Karlssons kroppsspråk, som i sig bjuder sin egen berättelse.

I februari 1991 har Ny demokrati precis bildats och en opinionsundersökning, från ett okänt undersökningsföretag, har påståtts visa att de har stöd av nästan 12 procent av väljarna. Bert vet att undersökningen är fejkad, men det har ännu inte avslöjats.

Olle Stenholm börjar med att fråga om undersökningen. Notera minspelet (ca 1 min in i programmet) när Stenholm ställer första följdfrågan och Bert inser att han fallit i fällan.

Ett tio minuter långt inslag följer om det nybildade partiet. Sedan fortsätter intervjun. Ny demokrati vill sänka skatterna med 150 miljarder och Olle Stenholm frågar var i statens finanser man tänkt hitta de pengarna. Bert Karlsson vet inte det. Han är partiledare, men vet inte riktigt vad som står i partiprogrammet. Han stammar, flackar med blicken och vill helst bara fly.

– Har du en känsla av att 150 miljarder är mycket pengar? säger Stenholm. Bert håller med om att det är mycket pengar.

– Kan du ge något besked om var den stora klumpen av de här 150 miljarderna ska tas? frågar till slut Stenholm.

Det kan inte Bert.

– Plötsligt begär alla att vi ska veta precis allting, försvarar han sig.

Problemet är inte det. Problemet är att Bert inte verkar veta någonting. Han är lika renons på svar när Stenholm frågar om annat, som neutralitetspolitik och bistånd. När det är ungefär en minut kvar kastar Stenholm in några frågor om varför Ny demokrat lagt fram så många förslag som specifikt gynnar Berts egen affärsverksamhet och sedan är programmet slut.

Intervjun har blivit en klassiker och fått sin egen plats i historieböckerna. Bert Karlsson gick ut i radions Efter tre dagen därpå och avgick som partiledare. Intervjun var en "beställd avrättning" hävdade Bert och lanserade en konspirationsteori om att alltihop var iscensatt av "etablissemanget" som velat krossa honom och hans företag.

Kanske mest intressant så här långt efteråt är att det etablerats som sanning att tittarna tyckte så synd om Bert Karlsson att han vann deras sympatier. Den bilden har ffa Bert själv odlat och spridit. Men jag tvivlar. Mig veterligen är detta aldrig undersökt och verifierat. Intervjun ÄR en katastrof för Bert Karlsson. Få tittare kan ha tänkt att den där killen han verkar ha koll på läget, honom verkar det smart att rösta på. Men, man vet ju aldrig.

Länk till programmet, SVT Öppet arkiv (på SVT Play):

Magasinet 14 februari 1991. Ny demokratis partiledare Bert Karlsson intervjuas av Olle Stenholm

Läk till programmet på oppetarkiv.se:

https://www.oppetarkiv.se/video/2149131/magasinet-avsnitt-18-av-53

Länk till ett reportage Medierna i P1 gjorde 2014 om den klassiska intervjun:

Intervjun som "mördade" Bert Karlsson

Intervjun med Maud Olofsson blir en klassiker

Maud Olofssons slingrande i Aktuellt igår blev ännu ett exempel på att papegojmetoden bara gör saken värre. Åtta gånger försökte programledaren Pelle Nilsson få henne att svara på den enkla frågan om hon informerade Fredrik Reinfeldt om Nuonaffären (tidernas sämsta statliga bolagsköp där Vattenfall fick se värdet  minska med mer än ett års samlade utgifter för föräldraförsäkringen).



Framträdandet blev en katastrof, om man ska tro reaktionerna i sociala medier. Det hedrar förstås Maud Olofsson att hon ställde upp och lät sig intervjuas. Men "Hur tänkte du där?" vill man ändå fråga om varför hon gick till Aktuellt utan att ha ett svar på den givna frågan hon måste ha räknat med att få.

Hon vägrade komma till KU. Hade hon också avstått från att komma till Aktuellt hade saken kanske blivit glömd efter ett tag. Nu kommer det att leva kvar i evighet som en pinsam kultklassiker på Youtube, ungefär som det blev när Bosse Ringholm satt på en presskonferens och upprepade samma fras till svar på alla frågor. De flesta har glömt detaljerna i den affären, men minnet av papegojsvaret lever kvar.

Intervjun i Aktuellt blir ännu ett exempel för mig att använda när jag undervisar i intervjuteknik. Det borde också användas av medietränare för att visa vad som inte funkar.

Här är några slutsatser:

• Papegojmetoden, det vill säga att undvika svara på en given relevant fråga genom att upprepa ett intränat papegojsvar tills intervjuaren ger upp, gör bara saken värre. I samtliga fall jag sett det tillämpas har det levt kvar som lustiga pinsamheter på nätet, långt efter att ursprungshistorien blivit glömd. Landets medietränare borde ha dragit den slutsatsen redan efter att Bosse Ringholm gav namn åt metoden. Men av någon oförklarlig anledning tycks den fortfarande läras ut. Den som fått sig itutat att tillämpa den, borde kräva pengarna tillbaka av sin medietränare.

• Maud Olofssons motiv för att inte svara på frågan om vad Reinfeldt visste har inte blivit klarlagda. Men det väcker misstankar som borde ge journalister vittring på att gräva vidare. (Jag får associationer till det politiska rävspelet i teveserien House of cards.)

• Genom att ställa upp på intervjun i Aktuellt utan att svara gjorde hon saken värre. Hon borde ha förstått vilka frågor hon skulle få och varit beredd på att programledaren skulle vara så påläst och professionell att han inte skulle släppa taget om den givna fråga som alla vill ha svar på.

• Aktuellts programledare Pelle Nilsson gjorde ett föredömligt jobb. Lågmält och kunnigt pressade han på och upprepade i olika varianter sin fråga, utan att frestas till att slå över i ett tonläge som skulle kunna uppfattas som aggressivt och oförskämt. Inte heller lämnade han blottor i frågorna som gav Maud Olofsson tillfälle att hänga upp sig på detaljer och ställa motfrågor, på det sätt som Carl Bildt ofta gör för att slingra sig undan känsliga frågeställningar. Med sitt sätt att upprepa frågan pressade han Maud Olofsson så långt det var möjligt till att svara på den. Och för tittarna blev det därmed tydligt att hon slingrar sig.

Som sagt, intervjun är ett utmärkt pedagogiskt exempel för journalister på hur en slingrare kan hanteras. Och för politiker hur det straffar sig att uppträda arrogant gentemot den som ställer den fråga medborgarna har all rätt att få svar på.

I efterdyningarna till intervjun, såg jag någon föreslå att Publicistklubben borde inrätta ett särskilt papegojpris som skulle utdelas till den som mest flagrant undviker att svara på en för allmänheten relevant fråga. I år skulle Maud Olofsson vara en given kandidat.

Carl Bildt: "Nu försöker du göra affär av detta, min gode man"

Att dagligen följa Carl Bildt via medierna är en intressant syssla. Och till samlingarna lägger ju nu ännu ett intervjuexempel där Bildt slingrar sig undan frågor genom att ifrågasätta dem och försöka göra bort reportern, i detta fallet TV4:s Ulf Kristoffersson.



Bildt ska enligt anteckningar från Bryssel sagt att det är viktigt att inte spela med Ryssland i minoritetsfrågan vad gäller Ukraina. I den här intervjun förnekar han att det skulle stå i kontrast till vad statsminister Fredrik Reinfeldt sagt om att det är "förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro". När Bildt får följdfrågor om detta svarar han med att rynka pannan, ställa motfrågor och ifrågasätta TV4-reporterns journalistiska omdöme.

Så här slutar intervjun:

– Nu försöker du göra affär av detta min gode man.

Är det inte en affär?

– Det är du som bestämmer vad som är affärer. Men du och jag brukar ha lite olika uppfattningar på den punkten.

Men det är ju en skillnad som du har formulerat dig, mot hur Reinfeldt har formulerat sig.

– Nä! Jag har inte sett en sådan skillnad faktiskt. Det har jag inte.

Men var det inte det här uttalandet om "förståeligt", som du tänkte på?

– Nej. Som jag tänkte på när då?

När du sa det här på mötet i Bryssel.

– Nej, nej, nej, nej. Då har du fått det alldeles om bakfoten. Att jag skulle sitta på ett möte i Bryssel och tala om... nej. Så går det inte till. Välkommen till verkligheten!

Bildt gör ännu en klassisk Bildt, kan man säga. Jag samlar på sådant här. Och fascineras av att det ständigt kommer nya exempel i ämnet "konsten att intervjua Carl Bildt". Fast minspelet i denna intervju är i en klass för sig.

*
Bildt twittrade till Ulf Kristoffersson: "Det är ju du som bestämmer hur du skall skruva till saker. Och i dag nådde du nog nya höjder" och Expressen skrev om det.

Bildt blir bok

Carl Bildt, så som han presenteras i bild på regeringens hemsida.

Så kan jag berätta officiellt vad jag ska ägna större delen av 2014 åt: att skriva en bok om Carl Bildt. Under hösten har jag läst in mig i ämnet. Under våren kommer jag att göra intervjuer och fördjupad research. Boken är planerad för utgivning 2015.

Då jag fortfarande bara är i inläsningsfasen hade jag tänkt vänta några dagar till med att informera Carl Bildt själv om projektet. Men sedan en journalistkollega, som inte bemödat sig att fråga mig om saken, i förra veckan gjort nyhet på nätet av att jag "forskar om Carl Bildts kärleksliv på Balkan, för en kommande biografi", blev det liksom tvunget att ringa Carl Bildts pressekreterare Erik Zsiga och förklara vad jag håller på med.

Författarskap handlar, inser jag, till icke oväsentlig del om krishantering. Jag skriver inte en bok om Carl Bildts kärleksliv. Och det tror jag varken förlaget eller läsarna vill ha.

Lite nervösa kan jag tänka mig att de är på mitt förlag, Norstedts, som inte bara gett ut Carl Bildts egna böcker, utan också nyligen fått dra tillbaka hela förstaupplagan på ett liknande projekt, en journalistisk biografi på en känd man med stor retorisk självkänsla, som inte direkt räds att göra slarvsylta av kritiker som inte har ordentligt på fötterna.

Har sett i kommentarer på nätet kring Paul Frigyes Guillou-debacle, att det väl bara finns en person man kan skriva om som är läskigare i det avseendet, och det måste vara Carl Bildt.

Vi får väl se. Jag kan redan drömma mardrömmar om i att sitta en någon tevesoffa om drygt ett år och få höra vad jag slarvat med och inte kollat. Eller som Carl Bildt sa när några unga reportrar på Aftonbladet försökte ställa honom till svars för hemliga kontakter med USA:
– Att granska Carl Bildt är ingenting för nybörjare.

Stockholm, 2014-01-22

Intervju om projektet i Journalisten #1/2014: "Bildt klarar sig ur det mesta"

Fotnot:

I början av 1990-talet, på den dåvarande borgerliga regeringens tid, var jag inrikesreporter på Ekot. Sedan dess har jag samlat material om Carl Bildt, som då var statsminister, eventuellt för en bok. Han är en person som funnits i politikens centrum sedan 1970-talet. Berättelsen om Bildt är berättelsen om Sveriges moderna politiska historia, och den är rik på färgstarka detaljer, händelser och situationer.

Mina egna minnen är blandade. I valrörelsen 1991 var vi en skara journalister som åkte båt med Carl Bildt på Mälaren. Och det är ett av mina pinsammaste minnen från åren av politisk bevakning, när han skulle inleda valturnén med en storstilat strandhugg i Strängnäs, där tusentals jublande moderater stod på kajen och väntade, och jag halkade till och tappade alla mina papper i sjön, vilket ledde till en dramatisk bärgningsoperation som drog bort allt fokus från Bildts landstigning. Bildt glömde inte detta, utan återkom under resten av resan till det i form av dåliga ordvitsar, om när "Ekot tappade koncepterna" eller "tvättade sina manus".

Carl Bildt har därefter varit med mig inom området intervjuteknik, där jag skrivit och undervisat. I min bok Intervjuteknik (Liber, 2001/2007) handlar ett helt kapitel om konsten att intervjua Carl Bildt. Han är särskilt tacksam att använda som exempel i föreläsningar. Minsta misstag du gör som journalist när du intervjuar Carl Bildt tenderar han att nyttja till sin fördel, vilket gör dessa intervjuer till utmärka, pedagogiska illustrationer vid kurser och föreläsningar.

Pressekreteraren Erik Zsiga berättade att han och Carl Bildt faktiskt pratat om att anmäla sig till någon av mina föreläsningar i konsten att intervjua Carl Bildt.  Mitt besked är förstås att de är mycket välkomna. Fojo har kastat ut en stående fråga till Carl Bildt, om att han och jag skulle göra en kurs med rubriken: "Konsten att intervjua Carl Bildt. Med Carl Bildt." Tror att han inte helt förkastat idén. Och ärligt talat, tror jag att en sådan sak skulle roa honom, om han nu skulle ha tid att klämma in den bland de 230 resdagar han har om året.

Intervjuteknik, intervjumetodik och kurser och föreläsningar i konsten att fråga

Intervjuteknik heter en bok som jag skrivit. Många av mina uppdrag som frilans har varit kurser i intervjuteknik. Därför skapade jag sajten intervjuteknik.se - och många bokningar har kommit av folk som googlat sig dit.

Häger, Intervjuteknik,
Liber 2001/2007

I helgen blev jag varse om vikten av att finnas där när Googles sökspindlar är ute och letar. Något krånglade hos mitt webbhotell. Några timmar låg sidan nere. Vips var den borta från Googles sökresultat.

Nu tycks det vara en lång väg tillbaka till att återigen bli träff nummer ett på sökordet "intervjuteknik". Så tufft kan det vara att marknadsföra sig digitalt.

Kanske hittar du istället hit när du googlar efter intervjuteknik - eller intervjumetodik eller konsten att fråga. Eller Björn Häger, kurser eller föreläsningar. Här finns en länk till all information:

intervjuteknik.se

Eller:

intervjuteknik.wordpress.com

"In swedish jam means sylt"

En bisarr hobby jag har är att samla på märkliga intervjusituationer. Och efter att jag gjort en lista med tio svåra intervjupersoner har det kommit in fler härliga eller rysliga exempel.

Här är en klassiker från Måndagsbörsen 1981 (tack Lennart Kriisa för tipset):

Och här en artikel med Susanne Olsson som 23 år gammal gjorde intervjun.

Tio svåra intervjupersoner

Vissa personer är svårare än andra att intervjua. I samband med att jag håller en kurs på medieinstitutet Fojo i Kalmar med rubriken Svåra intervjupersoner har jag efterlyst tankar och exempel kring människor och situationer där det blivit extra knepigt att få svar. Och jag sänder varma tack till alla vänner som hjälpt mig med uppslag och tips.

Här har jag samlat några av de exempel som finns på nätet:

1. Intervjun med artisten Nordpolen i Nyhetsmorgon går inte att komma runt. Hur reagerar man som tittare när Jenny Strömstedt till slut tröttnar och börjar mediecoacha den fåordige gästen?



(Tack Therese Bergstedt för tipset)

2. Borgarråd får frågor han inte gillar...



(Tack Gunilla Bengtsson)

3. Tycker försvarsministern att Saudiarabien är en diktatur?



(Tack Gunilla Bengtsson också för den.)

5. Bosse Ringholm upprepar sig. (börja vid 1.20, slut vid 2.13)



Går att se även hos SVT Play (start vid 17.30, slut vid 18.30), från intervju med Inga-Britt Ahlenius i programmet i Min Sanning.

(Tack Eva Dozzi.)

4. Tobias Billström gör en Ringholm.

(Tack Eva Dozzi även för den, och för exempel 6-9.) 

6. Mitt Romney undviker att svara på fråga. Vilket tydliggörs av journalister, som till slut har svårt att hålla sig för skratt.



Och som bonus: här ett potpurri på politiker som inte svarar på frågor.



7. Frågor scientologer inte svarar på.




8. Christine O'Donell gillar inte Piers Morgans frågor.



9. Ted Gärdestad intervjuas i Kosmopol 1992.



10. Och när skjutjärnsintervjuaren själv ska intervjuas, kan det gå så här:



(Tack Ben Hansen för tipset.)

Här ska jag inte föregripa analysen av dessa exempel. Men jag öppnar gärna för diskussion om metoder som journalister kan använda i intervjusituationer när människor inte vill eller kan svara.

Bonusexempel.

Efter att jag lagt ut de tio exemplen, tipsade @VictorHolm om en SVT-intervju där Lou Reed bland annat kallar journalister den lägsta sortens varelser:



Och här är en intervju med Quentin Tarantino som Ludvig Häger tipsar om:



En klassisk konfrontation med Stina Dabrowski och Army of Lovers, från 1991.



En liten studie i konsten att intervjua en komiker och författare, som mot slutet får frågor han inte gillar.



Och här är en brittiska premiärminister som inte vill hoppa i ett svenskt underhållningsprogram.



En klassiker med Bob Dylan, från 1978.



Olle Stenholms omtalade intervju med Ny demrokatis dåvarande partiledare Bert Karlsson 14 februari 1991. Efter intervjun avgick Karlsson.

Fojo-kurs 8-12 april 2013: Svåra intervjupersoner - så får du musslor och slingrare att svara

Nu kursen ute på Fojo:s hemsida som jag ska hålla i 8-12 april 2013, med fokus på de riktigt svåra intervjupersonerna. Så beskrivs den på Medieinstitutet Fojo:s hemsida:

Världen är full av människor som kan vara svåra att intervjua: tillknäppta musslor, krångliga forskare, ängsliga mellanchefer, slingriga makthavare. Denna kurs slipar intervju-verktygen för några av de klassiska problemtyperna. Vi går igenom användbara intervjumetoder för allt från de nervösa och blyga till de pratsamma och slingriga, vi utgår från konkreta exempel, gör reflektioner, övningar och laborationer med försökskaniner av olika slag.

Se fram emot en rolig, lärorik och utvecklande vecka, som kommer ta dig närmare intervjuandets mästerskap. Kursen vänder sig till journalister inom alla typer av medier som vill utveckla den kanske viktigaste, och svåraste, arbetsmetoden - intervjun.

Sista ansökningsdag: 19 nov 2012

Finns det stövlar på Ekot?

Idag fyller Ekot 75 år. För 25 år sedan kom jag till redaktionen som praktikant och fick vara med på 50-årsfesten. Sedan blev jag kvar på Sveriges Radio i nästan 20 år. Och idag gratulerar jag Ekot på högtidsdagen med att är publicera ett kapitel ur boken Intervjuteknik (Liber, 2007) som är en kärleksfull vink inför framtiden, lika viktig nu som då. Grattis Ekot! Ja, må du leva i minst hundra år.

 

När jag gick på journalisthögskolan skulle klassen göra en nyhetstidning om Sundbyberg utanför Stockholm. Vi hade oändliga diskussioner om hur annorlunda vår tidning skulle bli jämfört med traditionella tidningar. Sedan åkte vi till Sumpan och gjorde tidning i två veckor.

När vi skulle utvärdera hur det gått, kom läraren in i klassrummet och la ett ark på overhead-apparaten. Där stod:

Policy för Sundbybergs Folkblad:

Vi ska vända oss till småfolket.

Vi ska låta den lilla människan komma till tals.

 

Sedan delade hon ut ett papper till alla i klassen. Det var en lång namnlista med rubriken:
 
Personer som intervjuas i Sundbybergs Folkblad.

Läraren sa ingenting, men allt eftersom papperet delades ut spreds ett mummel av kollektiv förlägenhet i klassrummet. Trots att vi från början hade bestämt oss för undvika makthavarna och låta den lilla människan komma till tals, hade vi blivit precis som alla andra nyhetsredaktioner.
 
Vi hade nästan bara pratat med myndighetspersoner, politiker och företagsledare. När vanliga människor fick komma till tals i vår tidning var det för att svara på enkätfrågan: vad önskar du dig i julklapp?
 
Så ser det ut om man studerar vilka som intervjuas i tidningar, radio och tv. Radiolinjen vid Kalix folkhögskola studerade alla intervjuer i nyhets- och aktualitetsprogrammen i radio och tv en vanlig dag i november 2000.
 
Förutom makthavare, intervjuades många experter. Men det var ont om yngre medverkande och ont om invandrare. Könsfördelningen var extremt ojämn. Bara 28 procent av de intervjuade var kvinnor.[1]
 
En gång skrev jag ner alla som intervjuades i Ekots alla sändningar under ett dygn. Det blev en mängd politiker, experter och makthavare av olika slag, men bara en enda vanlig människa.
 
Problemet med denna övervikt av etablissemang och proffstyckare är att det går ut över lyssnarengagemang och begriplighet. Vi får inte höra dem som berörs av besluten. Vi får inte möta några vanliga människor som vi kan identifiera oss med.

 Urvalet har även betydelse med tanke på vilket språk människor använder sig av. Intervjupersonernas språk kan delas in utifrån erfarenhet och kunskap.

 
Erfarenhetsspråket används om sådant som man har förstahandskunskap om, kunskapsspråket om det man har i andra, tredje hand och så vidare, skriver Knut Røe i boken Intervjun i radio och tv.[2]
 
Jag blev själv varse om dessa kontraster när jag för några år sedan gjorde ett reportage för Konsument-Ekot. Varje dag kastades det ut tiotusentals plastkort med reklam för porrklubben Tabu på Stockholms gator. Nedskräpningen visade sig vara ett stort problem, det kostade extra pengar för skattebetalarna att ständigt sopa upp alla kort som kastades ut. Jag intervjuade Göran Gahm, som var chef för renhållningen i Stockholm och han gav mig ett kort och kärnfullt politikersvar:
 
- Det är ett jätteproblem för oss att det åker ut sådana här lappar. De ligger överallt i drivor i hela innerstan. Vi har väldiga problem att plocka upp det här. Och det medför stora kostnader för oss.
 
Du låter besviken.

 - Ja. Jag är mycket besviken. Jag hoppas verkligen att man kan få ett stopp på den här verksamheten.

Men Gahm svarar med kunskapsspråk. Han är bara drabbad av Tabu-korten i abstrakt mening. Han har inte själv blivit tvungen att sopa upp några av dem.

 
Sedan intervjuade jag gatsoparen Staffan Johansson som svarade med erfarenhetsspråket. I intervjun berättar han om gatsoparnas kamp mot Tabu-lapparna:

 - Sen snön försvann i våras så pratar vi inte om något annat hela dagarna än de här tabulapparna, alltså. Varenda dag så talar man om det. I dag var det extra mycket tabulappar liksom. Så naturligtvis har man funderat en hel del på vad de kommer ifrån, hur de har råd att trycka upp dem och…ja. (suck, följt av paus)

 
Hur resonerar ni då när ni ska ut på morgonen och rensa sopor på gator och torg?
 
- Ja. Vi får ju koncentrera oss på tabulapparna, men intresset har ju svalnat. Man klarar inte av rent mentalt att gå och sopa ihop de här tabulapparna morgon efter morgon och stå och peta. På vissa ställen så tar man bara bort det värsta. Och så går man därifrån för man vet att man har tio ställen kvar. Arbetssämjan blir sämre. Man gör ett sämre arbete hela dan på grund av det här.
 
Är det verkligen så förskräckligt som du säger, att de här lapparna gör att ni har sämre arbetslust och så vidare, kan det verkligen vara så allvarligt?
 
- Ja. Man tänker på det när man åker till jobbet på morgonen. Nu är det inte sopor längre man ska åka in och ta reda på, utan det är tabulappar. Soporna de åker med utav bara farten. Det är ju tabulappar man jagar. Och det är ju inte därför man går här, det är ju för att göra stan snygg.
 
Du vet hur de här ser ut, även om du skulle sluta ögonen?
 
- Ja då. Jag ser dem framför mig. Jag kan räkna upp alla modellerna. Hur de har sett ut. Just nu så är det ett litet glas på ena sidan och så är det flickor på ena sidan och… ja. Jag kan se dem allihopa framför mig.
 
Knut Røe beskriver erfarenhetsspråket som sinnligt, handlingsorienterat, personligt, konkret och bildrikt. Det används mest privat, har rötter i talspråk och sker i dialogform. Kunskapsspråket är logiskt, tankeorienterat, opersonligt, abstrakt och bildfattigt. Det används mest offentligt, har rötter i skriftspråk och sker i monologform.
 
Vill vi ha levande intervjuer och personliga, bildrika citat får vi anstränga oss för att hitta människorna som har konkreta erfarenheter att berätta om. De makthavare och experter som oftast blir citerade i våra medier har här inte mycket att erbjuda.
 
Ytterst handlar det om att som journalist anstränga sig lite extra för att hitta människorna som verkligen är berörda, att inte nöja sig med renhållningschefen, utan ta sig tid att hitta gatsoparen.
 
På förmiddagen den 27 december 1991 inträffade ett mirakel. En DC 9 som skulle lyfta från Arlanda fick problem med isbildning. Flygplanet kraschlandade i skogen i Gottröra inte långt därifrån. Det hade kunnat bli en fruktansvärd katastrof, men samtliga 129 passagerare överlevde.
 
På Ekot fanns inte många reportrar att skicka ut. Jag var klädd för att träffa politiker och direktörer, och hade lågskor och kavaj. Långkalsongerna hade jag lämnat hemma. Men jag åkte förstås dit för att försöka få en intervju med någon av passagerarna. Jag minns hur jag kämpade mig fram över snö och is i min tunna lågskor för att komma till planet. Jag var där i flera timmar och jag frös som en hund. Men jag lyckades få en av de första intervjuerna med någon passagerare som varit med.[3]
 
När jag sedan kom tillbaka till redaktionen så ringde det i telefonen. Det var radiolegenden Lennart Hyland som numera satt hemma och var pensionerad. Han hade blivit så uppfylld av dagens dramatiska nyhetsrapportering att han ville ringa och prata lite. Jag berättade om mina lågskor och bristfälliga klädsel. Lennart Hylands reaktion stämmer till eftertanke:
 
- Har ni inga stövlar på Ekot? sa han som att det var den självklaraste sak i världen. Han berättade att på hans tid vid radions nyhetsredaktion så hade de minsann det. De behövde ha stövlar därför att de ibland gav sig i ut den verklighet där man behöver ha både stövlar och långkalsonger.
 
Och visst finns det en poäng i Lennart Hylands berättelse. Idag finns det alldeles för många tofflor och alldeles för lite stövlar på nyhetsredaktionerna.

 (Detta är ett kapitel ur boken Intervjuteknik, av Björn Häger, Liber 2007)

---

[1] Kalix folkhögskola, radiolinjen, undersökning av radio- och tv-intervjuer 27 november 2000.

[2] Røe, Intervjun i radio och tv, 1999, s. 29.

[3] SR P1 Lunchekot 91-12-27, intervju med passageraren Göran Örjas.

 

"Har du varit i norra Grekland?"

I boken Intervjuteknik (Liber, 2007) ägnar jag hela första kapitlet åt konsten att intervjua Carl Bildt.  Och nu finns den klassiska intervjun från 1990, som jag inleder kapitlet med, att se i Öppna arkivet på SVT Play.



För mig som utbildare i intervjuteknik är Carl Bildt en stor tillgång. Bildts förmåga att vända minsta misstag hos intervjuaren till egen fördel blir utmärkt pedagogik i ett bokkapitel som ger tips om att intervjua slingriga makthavare. Ingen kan mäta sig med Carl Bildt i att göra slarvsylta av journalister som ställt obekväma frågor. Och det där exemplet från SVT den 6 november 1990 innehåller allt.

I den direktsända intervjun, där Lars Adaktusson bland annat går i gräl med Carl Bildt om kvaliteten på bilarna i norra Grekland, finns många godbitar för dem som intresserar sig för intervjutekniska problem, retoriska sidor av makthavararrogans och skjutjärnsjournalistikens historiska utveckling.

Lars Adaktusson sa till omgivningen (halva Expressens redaktion, SVT:s VD Eva Hamilton, Erik Blix och några till) när vi sågs på Donners Brunn i Almedalen i somras:

"Det här är Björn Häger som blivit rik på och åka runt och analysera en dålig intervju jag en gång gjorde med Carl Bildt!"

Jag dementerade att ha blivit rik och sa sedan, som jag gör vid de där analyserna, att jag valt den som exempel då jag anser att Lars Adaktusson är en av landets skickligaste intervjuare, generös nog att bjuda på sig själv, och att det därför är särskilt intressant som exempel.

Adaktusson sa hursomhelst själv på ett seminarium en gång för länge sedan:

"Vi fick mycket kritik för den där intervjun. Med all rätt."

Och när tidningen Fokus skrev om journalisters bekymmer att intervjua Carl Bildt blev rubriken:  "Som att brottas med Karelin"

Björn gör en Bert

Ägnade söndagsmorgonen åt en promenad i solen med förra veckans lördagsintervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i öronen. Lite märkligt, ska erkännas. Men intressant.

Intervjun var ett tydligt exempel på hur lite sverigedemokraternas företrädare har att säga om det handlar om annat än invandring. Och jag fick en känsla av att jag hört den förr.

"Vi håller på att räkna på detta", "Vi återkommer om det", "Det andra som räknar på det, jag är inte så insatt", lät det från Söder när intervjuande Lasse Johansson påtalade att Sd tycks vara "alla goda gåvors givare" och undrade hur de ska finansiera sin förslag om stora skattesänkningar för pensionärer (13 mdr), höjd a-kassa, höjd föräldrapenning, höjt vårdnadsbidrag, mer pengar till försvaret och annat som de har med i sin skuggbudget.

Många frågor, inga svar. Annat än det man kunnat gissa, att mycket kan sparas på att minska invandringen och biståndet. Var har jag hört det där förr?

Jo, i en klassisk intervju med ett annat partis andranamn, vars förnamn också börjar på B. När Ny demokrati seglade upp i medial medvind gjorde Olle Stenholm en intervju i teveprogrammet Magasinet där Bert Karlsson satt lika svarslös som Björn Söder gjorde i lördagsintervjun.



Flera av "vi kommer att redovisa svar på det där"-svaren var för övrigt identiska om man jämför de två intervjuerna. Intervjun med Bert, våren 1991, var den första egentliga mediala motgången för Ny demokrati - och följdes av stor uppståndelse i andra medier. Den gjorde att Bert lämnade över partiledarposten till Ian Wachtmeister. Många journalister tittade på den som ren intervjuporr eftersom det nog aldrig i svensk teve förekommit en liknande intervju som så tydligt klätt av en politisk företrädare.

Intervjun med Björn Söder väckte ingen större uppståndelse. Kanske därför att den inte överraskade någon. Sd har bevakats med kritiskt udd sedan tidigare - och Söder höll en lågmäld profil. Ingen -varken han själv, intervjuaren eller någon allmän folkopinion - tycktes förvånad över att Sd:s partisekreterare inte kan svara på hur hans parti ska finansiera sitt valfläsk.

Ett märkligt fenomen med den klassiska Bert-intervjun från den 14/2 1991 var att han möttes av sympati av de som sympatiserade med Ny demokrati. Analyserar man den intervjun kan man se en tänkbar förklaring. Olle Stenholm ställer frågor som tydligt visar att Bert inte har läst på. Man kan tänka sig att Berts potentiella väljare - mest lågutbildade män som känner misstro mot makten - i högre grad identifierar sig med buspojken som inte gjort läxan än med den stränge folkskolläraren som fortsätter sitt obönhörliga läsförhör i ytterligare 25 min även fast det redan efter 5 minuter står klart för alla att slarvern i skolbänken inte har några svar.

Med Björn Söder kan det förhålla sig annorlunda. Lasse Johansson ställer frågor med infernalisk mjukhet, viker undan och undviker onödiga följdfrågor för att trumma in och förtydliga svarslösheten. Kanhända är det också så att ingen förväntar sig att Björn Söder ska veta någonting om någon annan politik än invandringspolitiken. Möjligen kan intervjun tydligt ha illustrerat för lyssnarna att Sd är och tycks förbli ett enfrågeparti, där alla svåra frågor har en enkel lösning - att gå tillbaka till partiets rötter och bevara Sverige svenskt.

Länktips: Mediernas hantering av Sd inför 2010 års val, kan vara intressant att se ur ett historiskt perspektiv. Här är podversionen av min dokumentär om Ny demokratis historia, från 2006.

Intervjuteknik 2.0

Slingriga politiker var huvudtema i den föreläsning med rubriken "Intervjuteknik 2.0" som jag höll på Grävande Journalisters seminarium i Stockholm nu i helgen.

Tidigare har jag hållit en hundratals föreläsningar Carl Bildt fått illustrera problematiskt slingrande. Nu var det dags att förnya sig, så till denna föreläsning hade jag samlat in idel nya exempel.

Föremål för slingerstudier var bland andra: Maud Olofsson, Tobias Billström, Sven-Otto Littorin, Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Zlatan Ibrahimovic.

Det var fullt i salen och det kändes som att den nya versionen av föreläsningen fungerade bra, bortsett från att jag vimsat till det och råkat lägga in två punkt fyra i föreläsningen, vilket gjorde att mina tio exempel råkade bli elva.

Föreningen spelade in föreläsningen, som finns att se på Bambuser:

Scoopartikel om att intervjua politiker

I nya numret (nr 1, 2010) av Grävande Journalisters tidning Scoop beskriver jag hur absurt det ibland kan vara att försöka få svar av slingrande politiker. I artikeln "Så intervjuar du medietränade makthavare" berättar jag om bland annat om en sådan intervju med riksdagsmannen och advokaten Thomas Bodström, där han upprepar samma intränade ramsa till svar - tolv gånger. Här finns hela intervjun i utskrift.

I en annan artikel, "349 ledamöter under mikroskåpet", i samma nummer av Scoop berättar jag om vår granskning av riksdagen och hur vi byggde upp Kalla faktas databas, där besökarna kan göra sin egen undersökning. Den som vill göra det hittar databasen på: www.tv4.se/kallafakta/databasen