Idag fyller Ekot 75 år. För 25 år sedan kom jag till redaktionen som praktikant och fick vara med på 50-årsfesten. Sedan blev jag kvar på Sveriges Radio i nästan 20 år. Och idag gratulerar jag Ekot på högtidsdagen med att är publicera ett kapitel ur boken Intervjuteknik (Liber, 2007) som är en kärleksfull vink inför framtiden, lika viktig nu som då. Grattis Ekot! Ja, må du leva i minst hundra år.När jag gick på journalisthögskolan skulle klassen göra en nyhetstidning om Sundbyberg utanför Stockholm. Vi hade oändliga diskussioner om hur annorlunda vår tidning skulle bli jämfört med traditionella tidningar. Sedan åkte vi till Sumpan och gjorde tidning i två veckor.
När vi skulle utvärdera hur det gått, kom läraren in i klassrummet och la ett ark på overhead-apparaten. Där stod:
Policy för Sundbybergs Folkblad:
Vi ska vända oss till småfolket.
Vi ska låta den lilla människan komma till tals.
Personer som intervjuas i Sundbybergs Folkblad.
Läraren sa ingenting, men allt eftersom papperet delades ut spreds ett mummel av kollektiv förlägenhet i klassrummet. Trots att vi från början hade bestämt oss för undvika makthavarna och låta den lilla människan komma till tals, hade vi blivit precis som alla andra nyhetsredaktioner.
Vi hade nästan bara pratat med myndighetspersoner, politiker och företagsledare. När vanliga människor fick komma till tals i vår tidning var det för att svara på enkätfrågan: vad önskar du dig i julklapp?
Så ser det ut om man studerar vilka som intervjuas i tidningar, radio och tv. Radiolinjen vid Kalix folkhögskola studerade alla intervjuer i nyhets- och aktualitetsprogrammen i radio och tv en vanlig dag i november 2000.
Förutom makthavare, intervjuades många experter. Men det var ont om yngre medverkande och ont om invandrare. Könsfördelningen var extremt ojämn. Bara 28 procent av de intervjuade var kvinnor.[1]
En gång skrev jag ner alla som intervjuades i Ekots alla sändningar under ett dygn. Det blev en mängd politiker, experter och makthavare av olika slag, men bara en enda vanlig människa.
Problemet med denna övervikt av etablissemang och proffstyckare är att det går ut över lyssnarengagemang och begriplighet. Vi får inte höra dem som berörs av besluten. Vi får inte möta några vanliga människor som vi kan identifiera oss med.
Erfarenhetsspråket används om sådant som man har förstahandskunskap om, kunskapsspråket om det man har i andra, tredje hand och så vidare, skriver Knut Røe i boken Intervjun i radio och tv.[2]
Jag blev själv varse om dessa kontraster när jag för några år sedan gjorde ett reportage för Konsument-Ekot. Varje dag kastades det ut tiotusentals plastkort med reklam för porrklubben Tabu på Stockholms gator. Nedskräpningen visade sig vara ett stort problem, det kostade extra pengar för skattebetalarna att ständigt sopa upp alla kort som kastades ut. Jag intervjuade Göran Gahm, som var chef för renhållningen i Stockholm och han gav mig ett kort och kärnfullt politikersvar:
- Det är ett jätteproblem för oss att det åker ut sådana här lappar. De ligger överallt i drivor i hela innerstan. Vi har väldiga problem att plocka upp det här. Och det medför stora kostnader för oss.
Du låter besviken.
Men Gahm svarar med kunskapsspråk. Han är bara drabbad av
Tabu-korten i abstrakt mening. Han har inte själv blivit tvungen att sopa upp
några av dem.
Sedan intervjuade jag gatsoparen Staffan Johansson som svarade med erfarenhetsspråket. I intervjun berättar han om gatsoparnas kamp mot Tabu-lapparna:
Hur resonerar ni då när ni ska ut på morgonen och rensa sopor på gator och torg?
- Ja. Vi får ju koncentrera oss på tabulapparna, men intresset har ju svalnat. Man klarar inte av rent mentalt att gå och sopa ihop de här tabulapparna morgon efter morgon och stå och peta. På vissa ställen så tar man bara bort det värsta. Och så går man därifrån för man vet att man har tio ställen kvar. Arbetssämjan blir sämre. Man gör ett sämre arbete hela dan på grund av det här.
Är det verkligen så förskräckligt som du säger, att de här lapparna gör att ni har sämre arbetslust och så vidare, kan det verkligen vara så allvarligt?
- Ja. Man tänker på det när man åker till jobbet på morgonen. Nu är det inte sopor längre man ska åka in och ta reda på, utan det är tabulappar. Soporna de åker med utav bara farten. Det är ju tabulappar man jagar. Och det är ju inte därför man går här, det är ju för att göra stan snygg.
Du vet hur de här ser ut, även om du skulle sluta ögonen?
- Ja då. Jag ser dem framför mig. Jag kan räkna upp alla modellerna. Hur de har sett ut. Just nu så är det ett litet glas på ena sidan och så är det flickor på ena sidan och… ja. Jag kan se dem allihopa framför mig.
Knut Røe beskriver erfarenhetsspråket som sinnligt, handlingsorienterat, personligt, konkret och bildrikt. Det används mest privat, har rötter i talspråk och sker i dialogform. Kunskapsspråket är logiskt, tankeorienterat, opersonligt, abstrakt och bildfattigt. Det används mest offentligt, har rötter i skriftspråk och sker i monologform.
Vill vi ha levande intervjuer och personliga, bildrika citat får vi anstränga oss för att hitta människorna som har konkreta erfarenheter att berätta om. De makthavare och experter som oftast blir citerade i våra medier har här inte mycket att erbjuda.
Ytterst handlar det om att som journalist anstränga sig lite extra för att hitta människorna som verkligen är berörda, att inte nöja sig med renhållningschefen, utan ta sig tid att hitta gatsoparen.
På förmiddagen den 27 december 1991 inträffade ett mirakel. En DC 9 som skulle lyfta från Arlanda fick problem med isbildning. Flygplanet kraschlandade i skogen i Gottröra inte långt därifrån. Det hade kunnat bli en fruktansvärd katastrof, men samtliga 129 passagerare överlevde.
På Ekot fanns inte många reportrar att skicka ut. Jag var klädd för att träffa politiker och direktörer, och hade lågskor och kavaj. Långkalsongerna hade jag lämnat hemma. Men jag åkte förstås dit för att försöka få en intervju med någon av passagerarna. Jag minns hur jag kämpade mig fram över snö och is i min tunna lågskor för att komma till planet. Jag var där i flera timmar och jag frös som en hund. Men jag lyckades få en av de första intervjuerna med någon passagerare som varit med.[3]
När jag sedan kom tillbaka till redaktionen så ringde det i telefonen. Det var radiolegenden Lennart Hyland som numera satt hemma och var pensionerad. Han hade blivit så uppfylld av dagens dramatiska nyhetsrapportering att han ville ringa och prata lite. Jag berättade om mina lågskor och bristfälliga klädsel. Lennart Hylands reaktion stämmer till eftertanke:
- Har ni inga stövlar på Ekot? sa han som att det var den självklaraste sak i världen. Han berättade att på hans tid vid radions nyhetsredaktion så hade de minsann det. De behövde ha stövlar därför att de ibland gav sig i ut den verklighet där man behöver ha både stövlar och långkalsonger.
Och visst finns det en poäng i Lennart Hylands berättelse. Idag finns det alldeles för många tofflor och alldeles för lite stövlar på nyhetsredaktionerna.
[1] Kalix folkhögskola, radiolinjen,
undersökning av radio- och tv-intervjuer 27 november 2000.
[2] Røe, Intervjun i radio och tv, 1999, s.
29.
[3] SR P1 Lunchekot 91-12-27, intervju med
passageraren Göran Örjas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar