Ingen politiker har varit så svarslös som Bert Karlsson i Magasinet 14 februari 1991

Den 14 februari 2021 är det 30 år sedan det skrevs intervjuhistoria. Ingen politiker har suttit så svarslös som Ny demokratis Bert Karlsson gjorde i Magasinet den 14 februari 1991, varken före eller efter. Intervjun har både analys- och underhållningsvärde.

Jag har emellanåt tagit upp den i undervisning i intervjuteknik. När jag ser om den, nu 30 år efter att den sändes, fastnar jag i att studera Bert Karlssons kroppsspråk, som i sig bjuder sin egen berättelse.

I februari 1991 har Ny demokrati precis bildats och en opinionsundersökning, från ett okänt undersökningsföretag, har påståtts visa att de har stöd av nästan 12 procent av väljarna. Bert vet att undersökningen är fejkad, men det har ännu inte avslöjats.

Olle Stenholm börjar med att fråga om undersökningen. Notera minspelet (ca 1 min in i programmet) när Stenholm ställer första följdfrågan och Bert inser att han fallit i fällan.

Ett tio minuter långt inslag följer om det nybildade partiet. Sedan fortsätter intervjun. Ny demokrati vill sänka skatterna med 150 miljarder och Olle Stenholm frågar var i statens finanser man tänkt hitta de pengarna. Bert Karlsson vet inte det. Han är partiledare, men vet inte riktigt vad som står i partiprogrammet. Han stammar, flackar med blicken och vill helst bara fly.

– Har du en känsla av att 150 miljarder är mycket pengar? säger Stenholm. Bert håller med om att det är mycket pengar.

– Kan du ge något besked om var den stora klumpen av de här 150 miljarderna ska tas? frågar till slut Stenholm.

Det kan inte Bert.

– Plötsligt begär alla att vi ska veta precis allting, försvarar han sig.

Problemet är inte det. Problemet är att Bert inte verkar veta någonting. Han är lika renons på svar när Stenholm frågar om annat, som neutralitetspolitik och bistånd. När det är ungefär en minut kvar kastar Stenholm in några frågor om varför Ny demokrat lagt fram så många förslag som specifikt gynnar Berts egen affärsverksamhet och sedan är programmet slut.

Intervjun har blivit en klassiker och fått sin egen plats i historieböckerna. Bert Karlsson gick ut i radions Efter tre dagen därpå och avgick som partiledare. Intervjun var en "beställd avrättning" hävdade Bert och lanserade en konspirationsteori om att alltihop var iscensatt av "etablissemanget" som velat krossa honom och hans företag.

Kanske mest intressant så här långt efteråt är att det etablerats som sanning att tittarna tyckte så synd om Bert Karlsson att han vann deras sympatier. Den bilden har ffa Bert själv odlat och spridit. Men jag tvivlar. Mig veterligen är detta aldrig undersökt och verifierat. Intervjun ÄR en katastrof för Bert Karlsson. Få tittare kan ha tänkt att den där killen han verkar ha koll på läget, honom verkar det smart att rösta på. Men, man vet ju aldrig.

Länk till programmet, SVT Öppet arkiv (på SVT Play):

Magasinet 14 februari 1991. Ny demokratis partiledare Bert Karlsson intervjuas av Olle Stenholm

Läk till programmet på oppetarkiv.se:

https://www.oppetarkiv.se/video/2149131/magasinet-avsnitt-18-av-53

Länk till ett reportage Medierna i P1 gjorde 2014 om den klassiska intervjun:

Intervjun som "mördade" Bert Karlsson

GW om Styckmordet på Catrine da Costa: rättsskandal och mediehaveri

Unikt vidrigt! Så var rubriken på uppsatsen vi skrev våren 1988 på journalisthögskolan i Stockholm, min dåvarande flickvän och jag.

Jag minns hur vi satt i hennes lilla lägenhet på Ringvägen om kvällarna, drack spanskt lantvin och hade helt absurda samtal.

Vår studie handlade om Styckmordet som tidningarna då skrev spaltkilometer om. Rubriken hade vi hämtat ur Expressen, landets då största tidning som bibehöll sin bästsäljarposition genom att frossa i det spektakulära fallets osannolikt osmakliga detaljer.

I juli 1984 hittade en hundägare plastsäckar i ett buskage under Essingeleden. I säckarna fanns kroppsdelar från en prostituerad narkoman, 27-åriga Catrine da Costa.

Fallet da Costa hade fallit i glömska om det inte varit för att två läkare - den ene kallad allmänläkaren och den andre obducenten - sedermera gripits misstänkta för att ha mördat henne. Expressen är med vid gripandet, vilket blir symptomatiskt för den fortsatta bevakningen. Kvällstidningarna följer varje steg i den rättsprocess som efterhand utvecklas till tidernas rättsfiasko, något som medierapporteringen delvis också medverkar till.

Redan i den uppsats i ämnet källkritik vi gjorde som unga studenter 1988 konstaterade vi att läkarna dömdes i tidningarna, utan att det fanns sakligt fog för det. Tyckarskribenter målade upp dem som otäcka, vidriga personer - som var skyldiga som satan. Den hysteri som skapades kring fallet fick politiska dimensioner. Det blev ett uttryck för jämställdhet att tycka att läkarna hade gjort det, trots att det saknades bevis och att de vittnesmål och indicier som målet byggde på var alldeles för svaga.

Bevis saknades helt, märkliga vittnen dök upp långt i efterhand. Huvudvittnet var världsunikt, en treårig flicka som via sin mamma ska ha berättat om styckmord, kannibalism etc som hennes pappa allmänläkaren och obducenten ska ha låtit henne bevittna som ettåring. Mamman har lekt med flickan och tolkat vissa av hennes svar som att hon ska ha varit med om ett styckmord. Denna mammans tolkning räckte för rätten, något som sannolikt inte skulle kunna hända idag.

Styckmordet är ett sorgesamt kapitel i den svenska mediehistorien. Och idag finns nog en och annan skribent som skulle vilja ha somliga rader förlåtna.

Jag ryser särskilt när jag tänker tillbaka på ett redaktionsmöte på Ekot för många år sedan. Där diskuterades om Ekot skulle publicera läkarnas namn. Något som liknade en lynchmobb drev igenom att Ekot skulle namnge dem "för att varna folk", trots att de friats från mordet. Sakliga argument från journalister som var insatta i fallet, vann inget gehör.

Så var stämningarna då. En del har hänt sedan dess.

Därför är det intressant att nu - med många års distans - blicka tillbaka på det som kan vara en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria och se hur det kunde gå så snett, inte minst om man ser till mediernas roll.

Ingen blev dömd för mordet. Ändå fick de två åtalade läkarna sina liv förstörda, när de utmålades som skyldiga och blev av med sina läkarlegitimationer. Det har skrivits böcker, debatterats och bråkats om fallet, nästan i nivå med Palmemordet.

I morgon tisdag 22 mars 2011 tar vi oss an ämnet i SVT:s Veckans brott. Leif GW Persson, som ägnat några tusen timmar åt da Costa-fallet, går igenom det bit för bit.

Leif GW Persson kommer till en tydlig slutsats. Fallet da Costa är ett fall där alla är förlorare - utom en. Mördaren, som klarat sig undan rättvisan.

Läs mer:

mediemordet.com (Sajt kopplad till Per Lindebergs bok Döden är en man)

P3-dokumentär om fallet da Costa

Den 14 maj 2005 sände SVT2 dramadokumentären Styckmordet - en berättelse om en rättsskandal av Kristian Petri och Claes JB Löfgren.

Sverigedemokratbevakningsdebatt på Gräv

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker grundläggande frågor om vad som är journalistikens egentliga uppgift. Om detta handlar den avhandling jag arbetar med. En symbolfråga är till exempel: Syftar SVT:s valutfrågningar till att ge väljarna information om de partier som kan komma att ha betydelse för beslutsfattandet efter valet? Eller handlar de om att ge sändningstid enbart åt de etablerade riksdagspartierna?

I helgen deltog jag i en diskussion på Grävande Journalisters årliga seminarium. Den handlade om journalisternas ängsliga förhållande till Sverigedemokraterna, nu när partiet ser att bli ett parti att räkna med.

I panelen deltog Niklas Orrenius, Sydsvenskan, som skrivit mycket om SD och är en av landets klokaste journalister, cheferna Jan Helin, Aftonbladet, Jan Axelsson, SVT och Sanna Klinghoffer, fd SR Kaliber. Moderator var: Amanda Rydman. Själv deltog jag i egenskap av journalist med erfarenhet av politisk bevakning och forskare i just sådana här mediefrågor.

Grävande Journalister spelade in debatten. Och den finns att se på Bambuser:

Expressen: "SVT gör en BBC om Tiger Woods"

Vad är renhårigast att rapportera snaskigheterna alla vill höra rakt av, eller att berätta om dem indirekt som indignation över vad andra berättat?

När Aktuellt gör inslag om Tiger Woods handlar det inte om Tiger Woods äktenskapsproblem, utan om mediebevakningen av dem. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har en intressant formulering på sin blogg. Han menar att SVT "gör en BBC". Han förklarar:

"BBC, som gärna vill rapportera om otrohet om kända personer men ogärna vill erkänna just det, slog knut på sig själva i alla vinklar om 'mediadrevet'. Naturligtvis var man då tvungna att referera kollegornas olika uppgifter…"

På spiken, tycker jag. Mattsson argumenterar smart för varför det är ärligare att gå rakt på sak som kvällstidningarna gör än att låtsas stå över trottoarjounalistiken, men istället berätta det indirekt så som Aktuellt och radions Studio Ett ofta väljer att göra.


Eller som jag gör nu.