Hur ska Sverigedemokraterna hanteras av det mediala och politiska etablissemanget? Den frågan kommer att ta stor plats i den publicistiska debatten under det kommande valåret. Klokaste tankarna hittills kommer idag på SvD:s Brännpunkt från statsvetarnas statsvetare, Leif Lewin, som var professor i Uppsala redan när jag läste statskunskap där på 1980-talet.
Tiga ihjäl dem, går inte.
Inte heller är det klokt att gå i koalition mot dem och göra dem till enda opposition. Lewin pekar på erfarenheter som talar mot den stategin.
Att försöka bekämpa Sverigedemokraterna genom att fokusera enbart på deras främlingsfientlighet är heller inte så lyckat eftersom det är ett drömläge för ett parti att få fram sin favoritfråga i ramppljuset, hävdar Lewin.
Lewin:
"Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet."´
Inte heller bör vi fixera oss så mycket vid SD:s opinionssiffror, tycker Lewin eftersom de:
"utgör svar på frågan hur intervjupersonerna skulle rösta 'om det var val idag'. Det är bara det att det inte är val idag. Ett val föregås av en valrörelse, vars hela syfte är att ändra på opinionssiffrorna."
En opinionsundersökare har påtalat att mätresultaten därför är:
"lika ointressanta som att mitt i vintern fråga någon vad han skulle ta på sig för kläder 'om det var sommar idag'. "
På julafton råkade vi ut för ett socialt experiment som borde dokumenteras av någon folklivsforskare. Tomten kom för tidigt, mitt i Kalle Anka, just när hackspetten rände runt som värst i djungeln.
Och man kan tro att dagens ungar som kan se på tecknat dygnet runt, skulle välja tomten och alla paketen när julens två höjdpunkter krockar. Men det gjorde i alla fall inte de fyra barn som fanns hos oss. De ville hellre se på Kalle, presenterna fick ligga kvar under granen och tomtens ärende blev kortast möjliga.
I den amerikanska nättidningen Slate berättar Jeremy Stahl med förvåning om det starka grepp Disney haft över de svenska jultraditionerna sedan 1959. Han citerar en svensk expert:
"At 3 o'clock in the afternoon, you can't to do anything else, because Sweden is closed," Lena Kättström Höök, a curator at the Nordic Museum who manages the "Traditions" exhibit, told me. "So even if you don't want to watch it yourself, you can't call anyone else or do anything else, because no one will do it with you."
To Kättström Höök, Sweden's affection for Kalle Anka is tied up with older holiday traditions. "It's the dream of the old peasant village before people moved to towns," she said. "Kalle Anka is almost like gathering around the fire in old times and listening to fairy tales."
Denna jul fick vi en tydlig illustration av styrkan i den samlande lägerelden kah-lay ahn-kah, som Slateskribenten förklarar att det ska uttalas.
Och jag tror faktiskt att den som blev mest ledsen av att konstatera detta var tomten själv.
Säg "Comhem" och du har ett givet samtalsämne. Då får du folk att spotta och fräsa och berätta historier och Sveriges sämsta företag. De flesta är kvar hos Comhem, bara för att det är för jobbigt att byta till något annat.
Trots att räkningarna smygvägen tickar upp till sanslösa nivåer.
Trots att det är omöjligt att begripa sig på deras system för prissättning.
Trots att 3:an och 5:an och en massa andra reklamfinansierade slaskkanaler plötsligen försvinner och att det blir flera hundralappar dyrare i månaden att få dem tillbaka.
Trots att tekniknörderi går före kundservice och pedagogiskt tänkande.
Comhem har en ordning där lösenordet till e-postadressen kopplat till Comhem-abonnemanget är ett annat än lösenordet för att komma in till "mina sidor" och är en teknisk kombination som ser ut som någon ramlat över tangetbordet, omöjligt att komma ihåg.
Ringer man supporten för att fråga hur man ändrar till ett lösenordet som går att komma ihåg, får man först knappa in en massa siffror och koder, sedan vänta i kö och sedan bli kopplad till någon som sedan kopplar vidare till någon annan, som säger att "tyvärr det där är det många som klagar på, men det kan vi inte göra någonting åt".
Kokande av rättshaveristisk irritation blir man ombedd att vänta kvar i telefonen för att betygssätta samtalet man just haft.
"Hur var tonfallet hos den du just talade med?" frågar enkätrösten.
Callcenterslavarnas trötta suckar där de sitter ute i någon glesbygdsort med låga löner och billiga hyror och varken kan hjälpa till eller förklara, är knappast huvudorsak till att det på nätet väller ut floder av ilska riktat mot Comhem.
Här är ett tips till Comhem, här är de frågor ni borde ställa, så att rätt saker blir betygssatta:
Begriper du dig på vårt system för prissättning?
Hur påverkar våra dyra priser din benägenhet att, så snart tillfälle ges, byta till någon annan och aldrig komma tillbaks?
I hur hög grad har vi missat att förstå poängen med att sätta kunden i centrum?
Hur synd tror du det är om de människor som tvingas sitta och ta emot samtal från arga kunder och sedan få sitt tonfall betygssatt?
Hur tycker du att svårigheterna för kunder att byta leverentör inverkat på våra möjligheter att agera arrogant mot dem vi tjänar våra pengar på?
I den senaste mätningen från Svenskt Kvalitetsindex lyckas Comhem med bedriften att sänka sitt redan rekordlåga betyg. Att de ändå lyckas behålla så många av oss kunder är enbart ett bevis på att konkurrensen på marknaden inte fungerar.
Det är också ett bevis på att det behövs vassare konsumentjournalistik. Överst på min lista över bra idéer finns "Arga Konsumenter", en sajt, ett program i radio- eller teve, eller en tidning, där företag av Comhemtyp kan få sina fiskar varma - och där vi konsumter med rättshaveristiska behov kan få ett terapeutiskt utlopp för vår ilska.
Om någon mer än jag vill genomföra denna idé, är det bara att meddela mig så hänger jag på. Det finns ingen genre som är så stimulerande som tuff, kritiskt granskande konsumentjournalistik.
En fin julklapp kom häromdagen, i form av en recension av Reporter, en grundbok i journalistik i Grävande Journalisters tidskrift Scoop. Vitsorden väger tungt från denna, i min värld så viktiga, publikation. Scoop tycker att jag lyckats få ihop:
"en bok som är lika underhållande oavsett om man är en hängiven grävreporter enbart inriktad på Det stora scoopet, uteslutande skriver resereportage eller helt enkelt är intresserad av språk och/eller hur media fungerar.
Genom att sätta in en stor del av alla råd och tips i levande och fräscha exempel, såväl fiktiva som verkliga, blir informationen levande och lätt att ta till sig."
Scoops recensent skriver att Reporter är läsvärd för rutinerade reportrar:
"Och för varje nybörjare är den en prisvärd investering i en framtida karriär."
Att få sådant beröm borde göra mig salig. Men som författare är man ultrakänslig för kritik i recensioner. Och den som hävdar annorlunda, tror jag narras.
Nu sitter jag och irriteras över Scooprecensentens kritiska slutkläm, där hon hänger upp sig på en mening på sidan 290, som lyder: "Att ljuga är tillåtet."
Just de där fyra orden, ryckta ur sitt sammanhang, stod medietränaren Paul Ronge och viftade med på bokmässan också, i ett försök att vinna en billig poäng i en debatt om förhållandet mellan journalister och pr-folk.
Ronge gjorde det för att väcka uppmärksamhet och för att få igång en underhållande replikväxling. Och det var på något vis helt i sin ordning. Problem uppstår dock när jag blir framlyft i grävarnas tidning som en förespråkare för oetiska yrkesmetoder. Då är det lika bra att här tydligt förklara för den som har lätt för att missförstå. Så här är det:
Meningen som Scoop citerar är inte någon uppmaning eller rekommendation. Den ingår i en torr redogörelse för vilka arbetsmetoder som är tillåtna rent juridiskt.
En wallraffande journalist kan ljuga om att hon är gatsopare utan att bli dömd för något brott, men den som säger sig vara polis eller läkare kan dömas för föregivande av allmän ställning. Så säger lagen. Inget konstigt med det.
Lämplighet och laglighet är olika saker. Och det framställer mig som ett fån, när begreppen blandas ihop. Självklart ska journalister inte ljuga i onödan. Men i hundratals situationer kan det behövas för att göra viktiga avslöjanden eller för klara livhanken, t.ex. vid wallraffande eller hotfulla situationer. Detta har flera journalister före mig funderat kring och skrivit om. Så frågan är ingalunda ny. Inte heller är det ett särskilt häpnadsväckande konstaterade.
Grundhållningen beskriver jag på s. 186 i boken Intervjuteknik (Liber):
"Journalister som ljuger och manipulerar riskerar alltid kritik. Varje lögn hotar trovärdigheten. Därför bör man vara beredd på att kunna motivera sitt exceptionella tilltag. Saken ska verkligen vara värd det. Lögnen är lättare att motivera om den syftar till att avslöja mutbara fartygsinspektörer än om den används för att komma in på sjukhuset och intervjua chockade brandoffer."
Alltså: Det vi berättar i vår journalistik ska förstås alltid vara sant. Men något slags utopiskt dumförbud mot okonventionella arbetsmetoder, skulle bara gynna den typ av maktspelare som hyr in sådana som Paul Ronge för att hindra att media berättar sanningen om dem.
Om viktiga avslöjanden till följd av arbetsmetoder som innehållit både små och stora ljug, har Scoop rapporterat åtskilliga gånger.
Jobbet har flutit ihop med fritiden. Mer hemmatid ägnas åt datorn än åt teve. Så vårt vardagsrum har nu gjorts om till arbetsrum. Och det lilla rummet har fått bli teverum.
Någon borde komma hem till oss se hur bra det blev. Det är alldeles, alldeles underbart.
Mindre än ett år före valet kommer det en viktig opinionsmätning. SCB:s mätningar av väljaropinionen görs med större underlag än andra opinionsmätare, och tillmäts därför större betydelse hos medierna. Inför valet 1991 fick SCB:s siffror avgöra om Ny demokrati och Kristdemokraterna, som var på väg in i riksdagen, skulle få vara med i partiledarutfrågningar och debatter.
För första gången passerar nu Sverigedemokraterna fyrarprocentsspärren även hos SCB, där de får 5,1 procent.
Förmodligen kan dagens datum markera ett avgörande trendbrott. Idag passerade SD ett slags acceptansvall hos de etblerade medierna, tydligast illustrerat av P1-morgons rätt "neutrala" intervju med Jimmie Åkesson, bland annat om partiets klimatpolitik.
SD:s karaktär av enfrågeparti, fixerat vid motståndet mot invandringen, framgick tydligt. Och när Åkesson talar om annat är det lätt att somna om eller se sina tankar fara iväg och börja fundera på annat. På klimatpolitiken lär de knappast vinna några väljare.
Vad är renhårigast att rapportera snaskigheterna alla vill höra rakt av, eller att berätta om dem indirekt som indignation över vad andra berättat?
När Aktuellt gör inslag om Tiger Woods handlar det inte om Tiger Woods äktenskapsproblem, utan om mediebevakningen av dem. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har en intressant formulering på sin blogg. Han menar att SVT "gör en BBC". Han förklarar:
"BBC, som gärna vill rapportera om otrohet om kända personer men ogärna vill erkänna just det, slog knut på sig själva i alla vinklar om 'mediadrevet'. Naturligtvis var man då tvungna att referera kollegornas olika uppgifter…"
På spiken, tycker jag. Mattsson argumenterar smart för varför det är ärligare att gå rakt på sak som kvällstidningarna gör än att låtsas stå över trottoarjounalistiken, men istället berätta det indirekt så som Aktuellt och radions Studio Ett ofta väljer att göra.
JMK jublierade häromdagen. Det var lite oklart om de fyllde 20 eller 50. Det var 50 år sedan de startade den journalistutbildning som blev känd som Journalisthögskolan. För 20 år sedan lades den ner och fick det styltigare namnet institutionen för Journalistik Medier och Kommunikation vid Stockholms universitet, JMK.
Jag medverkade i en panel som skulle diskutera tillståndet för journalistutbildningar. Inför den efterlyste jag synpunkter. De flesta - både tidigare studenter och mediechefer - påpekade att dagens journalistutbildningar är för teoretiska och för dåliga att träna för verkligheten. Det är för lite praktisk journalistik, för lite om webben och för dålig mångfald bland studenterna.
Själv påpekade jag problemet med att det finns alldeles för många journalistutbildningar. Unga människor lockas till dem i hopp om drömyrket, men bara hälften kan räkna med att få jobb i branschen. Journalistförbundet menar att detta bidragit till att arbetslösheten bland journalister i fjol ökade med 40 procent.
Kanske är det bra för mig som får många ställen dit jag kan åka och föreläsa, men det är inte bra för dem som kastas ut till en hårdnade bransch. Den aldrig sinande strömmen av kanonmat som spottas ut från journalistutbildningarna skapar en köparens marknad för arbetskraft, som medverkar till sämre löner och arbetsvillkor. På sikt försvagar det också journalistrollen på redaktionerna, vilket i sin tur gör det lättare för lönsamhetsivriga chefer att driva igenom etiska tveksamheter.
För de unga som ändå inte vill ge upp, utan har bestämt sig för att kämpa sig fram till Världens Bästa Jobb, så kan jag trösta och säga att det går.
Det behövs fler:
journalister med mångkulturell bakgrund
journalister med multikompetens, dvs som behärskar olika medieformer
journalister som har egna idéer och vågar utmana de etablerade medierna
Om stofilmedierna inte klarar att anpassa sig till den nya tiden, kan den nya tiden köra förbi dem. En ung, ivrig generation väntar på att ta över. Och blir de inte insläppta ordentligt lär de ta verktygen i egna händer och ge den gamla tidens medier en match.
Fascineras alltmer av att Expressen fått en drivande kvällstidningschef, liknande den som Bo Strömstedt var på tidningens storhetstid. Expressen har halverat sin upplaga de senaste tjugo åren och överlever numera på att sälja maffiafilmer och dansbansskivor med tidningen. Men under Mattssons ledning har tidningen kommit ut på den journalistiska banan, bland annat med avslöjandet om Guillous KGB-kontakter.
Mattsson profilerar sig också hårt i kampen för Dawit Isaak. Han är resonerande i namngivnings- och publicisistetiska frågor på det lätt dubbelmoraliskt ekvibliristiska kvällstidningssätt som Strömstedt på sin tid var mästare på. I senaste inlägget på sin blogg skriver han om hur tidningen hanterat rapporteringen om ryktena kring Tiger Woods.
Mattsson förstår också att göra sig tillgänglig i den nya tiden.
Häromdagen behövde jag underlag för en debatt och kastade iväg en twitterfråga till Mattsson om vad det är fel på dagens journalistutbildningar. Samma natt fick jag ett 17 twitterinlägg långt - och mycket användbart - svar tillbaks.
Återstår att se om Mattsson ska lyckas vända Expressenskutan, men jag gissar att folket på tidningen gillar att ha en riktig - och modern - kvällstidningsmurvel vid rodret.
I Studio Etts telefonväkteri i fredags (ca 7 min in 17-sändningen) gav Fredrik Reinfeldt ett tydligt exempel på hur politiker medvetet väljer otydlighet. Programledarna gav samtidigt ett exempel på problemet med att inte följa upp och förtydliga lyssnarnas frågor.
"Kan ni tänka er att regera med Sverigedemokraterna?", undrade en lyssnare.
"Jag kan inte tänka mig att regera med Sverigedemokraterna", sa Reinfeldt och betonade att det var "ett rakt svar".
Reinfeldts svar var allt annat än rakt. Att SD ska ingå i regeringen har det aldrig varit tal om. Den känsliga frågan är om Reinfeldt kan tänka sig att regera "med stöd av SD", det vill säga att alliansen bildar en regering som är beroende av SD för att få igenom sin politik i riksdagen. Och den behövde han aldrig svara på.
Där hade han sannolikt inte kunnat ge lika klara besked. Kanske var det därför han medvetet valde att glida undan den frågan. Han fick heller inte någon förtydligande följdfråga. Och det lär reportrar sitta och svära över när de efter nästa val går tillbaka till inspelningen från telefonväkteriet för att höra vad Reinfeldt egentligen lovade.
Har man bevakat politik ett tag, lär man sig att lyssna efter de exakta formuleringarna redan när vallöftena ges. Och om dagens opinionssiffror blir valresultat kommer det att finnas anledning att gå tillbaka till vad Reinfeldt sagt till väljarna. Ska det tolkas så som de flesta hörde det, eller så som han i efterhand kan hävda att han menade?
Idag höll jag en lunchföreläsning för folk på TV4. Temat var trender i journalistiken. De senaste tio åren har jag säkert hållit 300 föreläsningar i olika ämnen, på de flesta journalistutbildningar och för i stort sett alla större svenska redaktioner. Ändå var jag urnervös inför att tala för detta viktiga sällskap. Så jag hade förberett mig i flera dagar och gjort en gediget strukturerad powerpoint med över 80 bilder.´
Tänkte att det var viktigt att vara rolig, genomtänkt och stå på stadig vetenskaplig grund.
När jag väl kom dit, var åhörarna så snälla så. Och det såg ut som att de tyckte att det var intressant, det jag sa. Nu hoppas jag bara att jag ska ska få förkunna mitt välstrukturerade budskap även på andra håll.
Hoppas också ganska snart hinna lägga ut huvudpunkterna här.
Försöker fånga trender i journalistiken. Tipsa gärna!
Här är några som tänkt kring framtiden:
Författaren och bloggaren Clay Shirky tänker det otänkbara. Internet medför en revolution på samma sätt som tryckpressen. Många tidningar kommer att dö, men inte nödvändigtivs journalistiken.
Anrika The Times tänker slåss för sin överlevnad. Chefredaktören James Harding motiverar i detta välformulerade tal varför tidningen ska börja ta betalt på nätet.
På Journalistfondens 40-årsjubileum föreläste engelske Charlie Beckett, författare till boken Supermedia, om journalistikens framtid. Bl.a. förutspådde han att 50 procent av dagens journalistjobb försvinner de närmaste fem åren.
Är nyfiken på:
Kriget mellan Microsoft och Google. Google satsar på ett konkurrerande operativsystem. Microsoft sägs nu vilja samarbeta med Rubert Murdoch för att få medieföretag av avindexera sig från Google, mot att de får betalt och bättra ranking i Microsofts sökmotor Bing.
Vilka slutsatser man ska dra av senaste Förtroendebarometern, där Sveriges Radio går om Ikea som den institution som har högst förtroende. Förtroendet för den generella kategorin "radio/teve" minskar dock. TV4 tappar tydligt. TV3 befäster sin ännu lägre nivå. Även för kategorin "dagspress" har förtroendesiffrorna rasat.
Hur uppluckringen av upphovsrätten kommer att påverka journalistiken.
Hur objektivitet är på väg att bli ett föråldrat ideal i journalistiken.
Problemen med att alltfler journalister sitter på sina redaktioner och ompackar andras material, medan alltfärre är ute på fältet och bedriver originaljournalistik.
Nya påhitt för att försöka finansiera journalistik, när de gamla modellerna inte räcker till: Smygsponsrade texter och experter, mecenater som betalar grävande som välgörande ändamål, ideellt arbetande skribenter, public service via skattsedeln, EU-betalda tevekanaler för att bevaka EU...
Hur de sociala medierna påverkar - eller borde påverka - de etablerade mediernas politiska bevakning.
Om teven som pryl kommer att vara en historisk parentes.
Hur pressens syn på namnpubliceringar är på väg att förändras.
Om domedagsprofeterna får rätt, dvs att 50 procent av journalistjobben försvinner de närmaste fem åren, eller om vi står inför historiens mest spännande mediala revolution.
Svenska mediebloggar:
Mediestudier, om medier och journalistik från Sim(o)
Ryser när jag läser om händelsen. Minst tolv journalister rapporteras ha blivit mördade på det mest förfärliga sätt av beväpnade män med kopplingar till de styrande i den filippinska provinsen där massakern inträffade.
De slaktades när de följde en grupp människor på väg att registrera en alternativ kandidat till guvernörsvalet. Totalt har 52 kroppar hittats.
Massmordet är ett angrepp på demokrati och yttrandefrihet. Och det visar det höga pris utövandet av jounalistyrket kan ha.
Att händelsen inte fått större uppmärksamhet härhemma i Sverige, illustrerar nyhetsvärderingens mekanismer. Hade det hänt närmare geografiskt och gällt västerländska journalister, hade det blivit helt andra rubriker. Ändå borde det bli både berättat och utrett - och leda till politisk handling.
Enligt organisationen Reportrar utan gränser har nyhetsvärlden aldrig tidigare drabbats av så många dödsfall på en och samma dag. Massakern måste leda till världens fördömanden, oavsett om de som mördats är filippiner eller amerikaner.
Paul Frigyes på Journalisten hur skrivit en pedagogisk krönika om förtal i tryckfrihetsmål, med anledning av det aktuella målet mot Lasse Winkler på tidskriften Svensk Bokhandel. Bra läsning för den som snabbt vill få regelverket förklarat.
Hon gjorde ett inslag om anklagelser kring Bildts ansvar för massakern i Srebrenica 1995, som Ekot inte sände.
Möjligen var Ekots chefer rädda för sådan kritik som Aftonbladet fick efter Donald Boströms artikel om organstölder. Men det här är ändå något annat.
Ekot har en tendens till räddhågsenhet när det gäller kritik mot högprofilerade svenska politiker. I samband med Kalla faktas avslöjande om Thomas Bodströms riksdagsfrånvaro p.g.a. advokatuppdrag, fanns det också ett inslag gjort av en tung reporter som inte sändes. Vi på Kalla fakta fick aldrig veta varför inslaget stoppades och varför Sveriges Radio dröjde en dag längre än alla andra stora medier med att följa upp nyheten om Bodström, trots att de fick veta den först.
Mediekritik handlar ofta om att klaga på något som har publicerats. Minst lika viktigt kan vara att studera vilka nyheter man inte berättar om, och vaför. Ekots nyhetsvärderingar är inget man kan bortse från, eftersom Sveriges Radio tjänar som rikslikare för vad som anses relevant.
En nyhet är inte en nyhet på riktigt, förrän Ekot haft den. Och med den definitionen har det som Maria Persson Löfgren berättade om i sitt osända inslag, inte hänt. Om man inte läser Kommunalarbetaren, förstås.
Att göra roliga, dubbelironiska intervjuer är inte det lättaste, vilket illustreras av hur begåvade komikern Magnus Betnér hanterar detta försök i Sveriges Radio.
Betnér kommenterar själv på sin blogg fenomenet intervjuare som försöker göra något kul när de intervjuar komiker: "Snälla gör inte något kul. Det är mitt jobb."
Satte mig att samla stoff till en text om vart journalistiken är på väg, och fastnade för detta. Så surrealistiskt på något vis. Vet inte vad det säger om mediernas framtid, men något säger det säkert.
Lulu Carters mediefigur är underhållande, fascinerande och bisarr. Vem annars deklarerar i kvällstidningar att hon ska göra lampskärmar av silikonet hon haft i brösten?
(Undrar om nyckelorden i detta inlägg gör att fler hittar hit via Google.)
Aftonbladet har utövat s.k. safarijournalistik och undersökt hur det är att bo i Sveriges mest arbetslösa stad, Eskilstuna. Tidningens reporter och fotograf har hyrt in sig i en av de tomma lägenheterna i den hårdast drabbade stadsdelen Nyfors.
"Safarijournalistik" är när ett tidningsteam med helsvenska förnamn som Erik och Magnus åker till en mångkulturellt dominerad förort, bor där några veckor och sedan åker hem och skriver artiklar om den misär som de förvånat upptäckt fanns där.
Genren är svår att utöva utan att det blir berättat ur något slags förskräckt medelklassperspektiv. Och den är ingalunda ny. Klassikern är den resa som Ludvig "Lubbe" Nordström gjorde 1938 i det han kallade Lort-Sverige.
I radio - och i bokform - beskrev han med häpnad och harm den smuts och bristande hygien han upptäckt fanns runtom i landet. Och det är ungefär så Aftonbladets artiklar är skivna, även om de utgår från den höga arbetslösheten. Och man undrar om Aftonbladets val av plats är en slump eller en historisk blinkning 71 år bakåt i tiden.
Då, 1938, började Lubbe Nordström sin resa - i just Eskilstuna.
Pisslukten i Nyfors som Aftonbladet skriver om, har jag också själv känt.
För några år sedan skulle vi flytta till Eskilstuna, utan att veta ett skvatt om staden. Och som stockholmare var det lite absurt att ringa till det kommunala bostadsbolaget och fråga om de hade några lediga lägenheter och människan i andra änden sa: "Javisst, hur många vill du ha?"
Vi hade kollat på kartan och kommit fram till att Nyfors såg bra ut, därför att det låg nära stationen, från vilken jag skulle pendla till Stockholm. I Nyfors fanns det en tom lägenhet som vi gjorde upp om att jag skulle åka dit och titta på innan vi skrev kontrakt.
När jag klev av tåget i Eskilstuna och gick upp på den sida rälsen som leder in i Nyfors var det som att förflyttas in i en annan värld, typ södra Bronx. Det var slitet, förfallet och vandaliserat.
Trappuppgången till den aktuella lägenheten var den värsta jag sett - i alla fall i Sverige. Och när fastighetsskötaren från det kommunala bostadsbolaget kom dit, stannade han upp och synade mig från topp till tå. Uppenbarligen hade han inte väntat sig någon i kavaj och nyputsade skor och som var svensk.
Innan jag hann säga något sa han: "Oj, det måste ha skett ett misstag. Du vill inte bo här va?"
"Nej", svarade jag, helt sanningsenligt.
"Nä, du förstår. Här placerar vi vietnameserna och socialfallen. Sådana som du placerar vi på andra sidan järnvägen."
Det är vid sådana tillfällen man som journalist önskar att man hade dold mikrofon. Tydligare än så kan det inte illustreras hur segregationen ser ut i praktiken. Och då är det inte så konstigt att det blir till Nyfors i Eskilstuna Aftonbladet får åka när man ska hitta "arbetslöshetens epicentrum".
Visst är det lovvärt och välskrivet av Aftonbladet. Men riktig spets i formuleringen av problemen lär det inte bli förrän de som har sitt hem i de pissluktande bostadsområdena också är de som skriver om dem.
Läs mer: Mer om Lubbe Nordströms klassiska radioreportage finns hos SR Minnen.
Sverigedemokraternas opinionssiffror skapar bryderi på många redaktioner. Hur ska Sd och liknade partier hanteras? Detta är ämne för den avhandling jag arbetar med. Utifrån Mittuniversitetets forskningsdatabas har jag studerat valrörelsen 2006 och konstaterat att medierna knappt nämnde Sd alls, fastän opinionsmätningarna signalerade en uppgång som skulle leda till ökat inflytande.
Mycket talar för att det blir en annan strategi inför valet 2010 än att försöka tiga ihjäl Sd. Det visar inte minst den stora uppmärksamhet partiet fått efter Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet.
Under våren kommer jag att titta närmare på hur olika medier bestämmer sig för att hantera Sd. Tänker man tiga om dem? Granska dem hårdare? Bevaka dem på samma sätt som andra partier? Hur formulerar man sin policy kring detta?
Hur medierna resonerar, är intressant även på ett högre plan. Det illustrerar hur olika medier ser på neutralitet och objektivitet i nyhetsbevakningen, hur de ser på sitt sociala ansvar och sin roll i den demokratiska processen. Ingår det i mediernas informationsuppgift att konsekvensneutralt berätta om politiska aktörer som ser ut att få inflytande? Eller kan man välja att försöka tiga ihäl partier man vill ta avstånd ifrån?
För att få svar på detta planerar jag bland annat att intervjua reportrar och ansvariga utgivare, både före och efter valet.
Frågor om hur medierna hanterar extrema och populistiska partier kan också relateras till Danmark och Norge, eller de svenska mediernas roll i Ny demokratis snabba uppgång 1991.
Under våren hoppas jag få tillfälle att diskutera dessa frågor med mediefolk och forskare.
Och det är knappast något det går att bortse från. Att många tar Sd:s siffror på allvar, kan kanske illustreras av att en mängd ståuppkomiker häromveckan samlades för att hjälpa varandra skriva elaka skämt om partiet.
Få saker är så provocerande som när någon beskriver något som man själv varit med om, på ett sätt som man vet inte stämmer. Så var det att läsa Bert Karlssons debattartikel i Aftonbladet idag.
Bert Karlsson var centralgestalt i det populistiska missnöjespartiet Ny demokrati som fick 6,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Partiet kollapsade i interna bråk och åkte ut ur riksdagen 1994.
På Ny demokratis tid specialbevakade jag partiet för Ekots räkning. Jag har sparat materialet från den tiden och gjort flera radiodokumentärer om Ny demokratis historia. Nu arbetar jag med en avhandling för Mittuniversitetet om mediebevakningen av Ny demokrati och Sverigedemokraterna.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta, men nu får det räcka med en liten historisk påminnelse.
Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 därför att man fick stor - ganska okritisk - uppmärksamhet i medierna. Det hävdas ibland att Ny demokrati kom in i riksdagen på kritik mot invandringspolitiken. Så var det inte. Invandringsfrågan fanns med, men var inte särskilt framträdande i valrörelsen 1991. Ny demokrati gick till val på billigare sprit, slopade lapplisor och roligare politik.
Att det var så, är viktigt för att förstå varför medierna inte var mera kritiska då.
Tonen hårdnade sommaren 1992. Då fångade Ian Wachtmeister och Bert Karlsson upp den främlingsfientliga opinion som uppstått sedan Sverige börjat ta emot många bosniska flyktingar.
Jag reste med dem i flera dagar på deras sommarturné längs västkusten sommaren 1992. Och på de välbesökta torgmötena eldade Bert Karlsson upp publiken med att invandringspolitiken gör att gamla människor kommer att svälta ihjäl på ålderdomshemmen.
Bert Karlsson: "Här är en utmärkt löpsedel från Expressen. Så här ser det ut tyvärr: Anna, 83 nära att svälta ihjäl på ålderdomshem. Det här är en katastrof. För tack vare att den här flyktingpolitiken är så idiotisk så hjälper vi inte så många och dessutom kostar den 20, 30, 40 miljarder."
Han spred vandringshistorier om hur invandrare fuskar till sig bidrag, bland annat upprepade Bert Karlsson flera gånger att en indisk familj fått en halv miljon i svenska socialbidrag fast de bodde i Indien.
Den historien och flera andra påståenden t.ex. om kostnader för invandrarnas socialbidrag och hemspråksundervisning visade sig vid en granskning vara helt fel.
Kritiken mot partiet hårdnade. Det hindrade inte Bert Karlsson och Ian Wachtmeister från att gå ännu längre i flirtandet med de främlingsfientliga opinionerna, nu inom ett av rasisternas favoritämnen - invandrarnas brottslighet.
"Vi importerar kriminalitet idag av stort format", sa Bert Karlsson på torgmöten. Dessutom ljuger medierna om våldtäkter som begås av invandrare, hävdade han och gav ett exempel.
På flera torgmöten sommaren 1993 berättade Bert Karlsson och Ian Wachtmeister om en 13-årig somalisk flicka som blivit våldtagen och att medierna borde ha berättat att det var "en intern angelägenhet", det vill säga att det var invandrare som gjort det.
Bert Karlsson: "Vi kan ta tjejen som blev våldtagen. Det framstod att tre tonåringar hade våldtagit en trettonåring. Ni trodde naturligtvis att det var svenskar. Men det var en intern angelägenhet. Somalier var tjejen och det var tre stycken andra invandrare. Ingen snackade om att det var en intern grej det här."
När Ekots Mats Gezelius kollade fakta, visade det sig att påståendet var fel. De anhållna för våldtäkten var svenskar.
På turnén medverkade nu också Vivianne Franzén, som med gråt i halsen berättade om muslimer som ritualmördar sina barn, följt av: "Är det det här vi vill ha frågar jag mig. Hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska tvingas vända ansiktet mot Mecka?".
Vi som var med minns att detta var otäcka år i den svenska samtidshistorien. Lasermannen sköt invandrare, inspirerad av Ny demokratis retorik. I spåren av Ian & Berts torgmötesturné brann flyktingförläggningar och unga män i bombarjackor letade upp människor med främmande utseende på stan och misshandlade dem.
När jag för Ekot gjorde en enkät bland publiken vid Ian & Berts torgmöte i valrörelsen 1991 var det ingen som tog upp invandringsfrågan, utan det handlade mest om att de var roliga och "talade så att folk förstår".
När jag frågade publiken på Ny demokratis sommarturnén 1992 svarade så gott som alla att de gillade Ian & Bert för att de ville sätta stopp för invandringen.
Man kan säga att historien ser ut så här:
Väljarna har inte röstat in något främlingsfientligt parti i riksdagen. Ny demokrati lanserade sig som ett populistiskt missnöjesparti som ville sänka skatterna och röra om i grytan.
Däremot har Sverige definitivt haft ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Ny demokrati kom ut som främlingsfientligt sommaren 1992. Och det som då framfördes av Bert Karlsson och andra företrädare för Ny demokrati var inte mindre främlingsfientligt än det som idag framförs av Sverigedemokraterna.
En titt i arkiven visar sanningen bakom Bert Karlsson påstående om att han "aldrig varit främlingsfientlig". Då som nu finns det politiker som försöker vinna väljare genom att fiska i främlingsfientlighetens grumliga vatten. Bert Karlsson var en av dem. Att säga att det var annorlunda är att förvanska historien.
För Ny demokrati gick det bara utför sedan de profilerade sig på invandringsfrågan. Och för Sverigedemokraterna tycks det gå bättre ju mera de distanserar sig från sitt rasistiska ursprung.
Fast valserna går likadant. När Bert Karlsson säger "jag är inte främlingsfientlig, jag är bara emot invandringspolitiken" betyder det samma sak som när Jimmie Åkesson säger det.
Ingen människa i svenskt samhällsliv tillåts vädra så unkna, ogenomtänkta och inkonsekventa åsikter som Bert Karlsson.
Senast jag talade med honom hyllade han diktaturen och dödsstraffet i Kina. I flera intervjuer har han sagt att Sverige borde styras som en diktatur. Att han kommer undan med detta beror nog mer på att journalister vant sig vid att citatmaskinen Bert säger vad som helst för att få rubriker, än att det skulle anses uttrycka något slags ideologi.
Bert Karlsson får fortsätta vara mysfarbror och proffstyckare därför att han göder medierna med sådant de vill ha. Och han har på ett makalöst sätt lyckats fortsätta vara fryntlige Bert i medierna, utan att särskilt ofta bli påmind om sina tvivelaktiga åsikter eller sitt politiska förflutna. Eller att han, i en tid då flyktingsförläggningar attackades och Lasermannen härjade, valde att lansera patriotbandet Ultima Thule som sjöng om hotet mot vårt svenska vikingablod.
Gruppen, som tidigare finansierats av rasistiska BSS, lät sitt budskap tydligt gå fram i låttexter som:
Ni tär på vår jord Ni tär på skalders ord Ni tär på vår kropp, Svea rikes härd Ni tär känn bettet i vårt svärd
Alla som tvivlar på att Bert Karlsson och Ian Wachtmeister fiskade i grumliga vatten för vinna väljare när mediernas klockarkärlek till dem klingade av, rekommenderas att lyssna på den P1-dokumentär från 17 juni 2006 jag gjorde om Ny demokratis historia.
Fotnot (tillagd 2012-10-13): Ny demokrati:s historia sammanfattar jag även i boken Problempartiet (Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Simo, 2012) och i Expo 1/2010.
Fotnot (tillagd 2012-11-19): Efter att jag nyss twittrat om att Bert Karlsson ikväll sitter hos Jenny Strömstedt i TV4 och förnekar sin främlingsfientlighet, får jag tips från @Baraccas om ett program där Musse Hasselvall från UR-serien "Välkommen nästan allihopa" konfronterar Bert Karlsson med vad han sagt om invandrare och till slut börjar undra om Bert är "världens mest felciterade människa".
Så sa folk faktiskt på 1980-talet. Det var inte Rekordmagazinet de skulle titta på. Namnet var både fånigt och svårt att komma ihåg. Men programledaren kom man ihåg. Och att det alltid hände något i det där teveprogrammet som det snackades om efteråt.
För mig som började min journalistutbildning vid den här tiden, var Jan Guillou en oundviklig förebild. Men journalisthögskolan snålade in på föreläsarna. Och machokvoten blev fylld av Jan Mosander och Göran Skytte, så Guillou fick inte komma och föreläsa. Och vi var upprörda, vill jag minnas.
Då var jag ordförande i studentkåren, så vi löste det genom att bjuda in Guillou till en pubkväll. Dit skulle han komma alldeles gratis, bli bjuden på billigt vin och få berätta om sig själv. Det gjorde han.
Klockan åtta på kvällen började han berätta om IB-affärer och annat. Vi lyssnade hänfört. Timme efter timme. Någon gång framemot elva, räckte det för min del. Då var det fortfarande kvar en grupp studenter som inte kunde lyssna sig mätta på Guillous samlade skrönor.
Och Guillou verkade trivas med det. Han pratade och pratade. Hela natten. Så häftigt måste det ha varit för honom, att han höll igång till klockan åtta på morgonen. Enligt vad som berättades ska det suttit en ihärdigt lyssnade liten skock studenter vid hjältens fötter även i denna gryningstimma.
Vinpuben med Guillou blev sedan en knivig fråga för studentkåren att hantera. Pubgästerna skulle inte ta något betalt. Däremot fick kåren, som då hade hårt ansträngd ekonomi, en fet räkning från Guillou på en bilresa tur-och-retur Malmö, där Guillou jobbade i veckorna. Så gick det till på den tiden att trixa sig fram i högskattesamhället. På ett extraarvode för en föreläsning gick det mesta till skatteverket om man inte kunde göra det skattefritt, genom att få resan hem till familjen betald som tjänsteresa istället.
Jag vill minnas att vi diskuterade om vi skulle medverka i denna skattemässiga omoral. Och jag tror faktiskt att vi aldrig betalade Guillous bilresa till den där pubkvällen.
Fascinerande med Guillou har alltid varit att hans historier är så perfekt förpackade. De har de rätta ingredienserna, ofta med Guillou själv i något slags hjälteroll.
"Ju bättre en historia är, desto mer ska tvivla på att den är sann", säger Thorsten Thurén som är expert på källkritik. Och när jag undervisar i källkritiskt grävande brukar jag säga att alla goda berättare har en sak gemensamt: de har ett fritt förhållande till sanningen.
Den som följt Guillou genom åren, kan konstatera att han inte är något undantag. När han skarvar och fixar till, så passerar det ofta utan vildare protester. Men när någon går till källorna kan sanningen vara en annan.
Som det var när Expressens Per Svensson 1995 kollade Guillous påstående att han var elitsimmare i sin ungdom. Svensson gick igenom samtliga årgångar av tidningen Simsport från de aktuella åren, utan att någonstans hitta spår av Jan Guillou.
När Ondskan blev film, gjorde Guillou uttalanden som också fick Expressen att gå till källorna och finna att allt inte var som det sades.
Och när Jan Guillou i somras kom med sina yrkesmemoarer, var det en annan version av IB-affären än den som Peter Bratt kändes vid.
När det nu kommer fram att Jan Guillou i sin ungdom arbetat för KGB, väcker det intressanta frågor. Saken har onekligen spännande innehåll. Men det märks att Jan Guillou inte har berättat om det särskilt ofta, för när han försöker förklara har berättelsen inte fått den typiska förpackning som de flesta av Guillous historier med tiden fått.
Och lite lurt får man nog tycka att det är att Jan Guillou så länge missat att göra denna goda historia till sin.
"Björn Häger har skrivit alla journaliststudenters bibel", är omdömet när AnnaKarin Lith recenserar Reporter en grundbok i journalistik i Medievärlden.
Hon beskriver Reporter med ord som rolig, resonerande och begriplig:
"En självklar lärobok för alla som studerar medier men boken bör även ha sin plats på varje nyhetsdesk."
Jag rodnar förstås. Och för den som är nyfiken, har Norstedts nu lagt ut bokens början på nätet:
Att fälla en tolvtaggare, är en sliten metafor i journalistvärlden. På Kalla fakta har vi ägnat avsevärd tid åt att granska Thomas Bodström och hur retoriken stämmer med kontrollerbara fakta - och vi har presenterat resultatet både i Kalla fakta, TV4-nyheterna och i en artikel hos Newsmill.
Med anledning av detta har Expressen idag ett intressant porträtt på Bodström. De kallar honom för teflonmannen. Det som skulle fälla andra, fäller inte Bodström.
Han är en svårfälld tolvtaggare, kan man säga.
Och det kan heller aldrig vara den granskande journalistikens uppgift att fälla folk. Rapporteringen kan inte mätas utifrån om någon avgår eller inte.
Vår granskning har väckt ett ursinne på nätet som i alla fall förvånat mig. Folk är framförallt förbannade på Bodström för att de inte längre känner att de kan lita på vad han säger. Vi har uppenbarligen gett många människor en ny bild av socialdemokraternas framgångsman. Det har tvingat Mona Sahlin att bekänna färg: Bodström är så viktig för partiet att han kan göra lite som han vill. Och det där med att "ta honom i örat" var mest bara snack.
Kanske kan det också ha fått Thomas Bodström - och hans kolleger i politiken - att se att det kan straffa sig i efterhand om man drar en vals för att klara sig ur en knipa.
DET har varit vår avsikt med vår rapportering, inte att fälla någon tolvtaggare.
Tolvtaggarmetaforen fick jag förresten anledning att fundera över när vi i helgen jagade älg. På lördagen gick en ståtlig älgtjur förbi mitt pass, men jag sköt inte. Skottvinkeln var inte tillräckligt bra. Men det ordnade sig. På söndagen kom en annan älgtjur förbi. Och den blev fälld.
Jag fick en grankvist i hatten och en dunk i ryggen från gubbarna i jaktlaget. Men det som de mest erfarna gav mig mest respekt för var inte tvåtaggaren som blev skjuten, utan modet att avstå för att försöka fälla den där älgen dagen före. Ett dåligt skott får många lida för.
Så är det också med journalistmetaforen. Det är god journalistik att avstå från att dra till med något som inte är säkert för att få tolvtaggaren fälld och vinna andra journalisters erkännande.
Thomas Bodström får gärna klamra sig kvar. Vårt jobb som journalister har aldrig varit att fälla honom, utan bara att pröva hans trovärdighet och ge allmänheten en mera sann bild av den. När det är gjort slutar journalistikens uppdrag och där börjar demokratins.
Oj, hjälp vad det smackade till bland kommentarerna efter vår Newsmill-artikel om Thomas Bodströms bortförklaringar. Artikeln toppar listorna över både mest lästa och mest kommenterade.
Kunde inte föreställa mig hur upprörda människor skulle bli över att se hur Bodström förhåller sig till sanningen. Otäckt dock att se hur nätets grottfolk kan passera alla gränser för att ge uttryck åt sin ilska. Det är baksidan av denna typ av journalistik.
Nu har vi skrivit en artikel hos Newsmill där vi jämför Thomas Bodströms bortförklaringar med fakta. Med artikeln vill Ann Tiberg och jag visa hur vilseledande det kan bli när en politiker ska hantera ett besvärligt avslöjande.
Tänk en sådan känsla det är, när man svettats under lång tid med att skriva en bok, att få läsa recensionerna och se att verket fallit i god jord.
I senaste pappersnumret av Medievärlden skriver AnnaKarin Lith, sådana där fantastiska saker om boken man skulle kunna trycka upp på affischer - och som jag här oblygt återger:
"Björn Häger har skrivit alla journaliststudenters bibel."
"Den 458 sidor tjocka boken innehåller allt, verkligen allt, om journalistyrkets olika delar."
"Häger skriver roligt, resonerande och begripligt med tydliga exempel som gör det lätt att lära."
"En självklar lärobok för alla som studerar medier men boken bör även ha sin plats på varje nyhetsdesk. Att sätta i händerna på praktikanter förstås, men här finns också matnyttig hårdfakta som till exempel källor för bevakning av polis, näringsliv och kommunen och kontaktupprigter till myndigheter."
I Journalisten skrev Paul Frigyes också snällt om den. Vill minnas att han använden orden episk, skarp och apokalyptisk.
I Medievärlden tycker även Mikael Marklund till om Reporter. Han skriver:
"För den som inget vet om journalistik men vill lära sig måste detta vara en guldgruva."
"Även erfarna journalister kan hitta guldkorn här."
Och helt korrekt sammanfattar han att:
"här känns att det finns ett hjärta som bultar för den goda journalistiken."
Sedan kan jag leva med att Marklund tycker att jag är lite för noggrann och att han känner sig inte så lite mossig när jag skriver:
"Riktigt långt tillbaka fanns det särskilda korrekturläsare på tidningen..."
Äntligen. Efter en tids intensivt faktakollande och redigerande, är höstens grävprojekt ute i luften: Kalla fakta, den 11 okt, i TV4 om riksdagens och i synnerhet Thomas Bodströms frånvaro från voteringarna.
Kalla faktas program om riksdagen går att se via TV4:s hemsida.
Där finns också vår granskning av Thomas Bodström sammanfattad i en artikel.
På Kalla faktas hemsida har vi också lagt ut en ambitiös databas.
I databasen går det att söka på alla ledamöter i riksdagen och se vad de har för sidouppdrag, inkomster och frånvaro.
Bakom programmet och databasen ligger ett klassiskt grävprojekt, där vi haft lyxen att vara två reportrar som jobbat ihop, Ann Tiberg och jag. Vi har också haft hjälp ovärderlig hjälp av Jenny Zettergren, Jennifer Jeres och Susanna Andersson som gjort olika delar av researchen. Lars Falkenström har som redigerare trollat ihop ett snyggt program av vårt material.
Nyheten om Thomas Bodströms frånvaro för advokatjobb, har väckt många reaktioner. Mest är det människor som är upprörda över Bodströms dubbla ersättningar. Men det som varit mest fascinerande att följa i svallvågorna av avslöjandet, är hur Bodström i intervjuer och på sin blogg upprepar märkliga och direkt felaktiga påståenden om vad han gör i riksdagen.
Låt oss återkomma inom kort med en studie i Bodströmsk advokatyr. Vi tror att den kan vara intressant för alla som är intresserade medieretorik, "spin" och gränserna för sant och osant.
Om journalistik blir titeln på denna blogg eftersom det bäst sammanfattar vad den ska handla om. Länge har jag tvekat inför att samla funderingar på detta sätt. Men nu har jag bestämt mig för att under hösten göra ett försök.
De senaste två åren har jag funderat över journalistikens framtid, framförallt i arbetet med Reporter, den grundbok i journalistik jag just gjort färdig. När jag föreläser om intervjuteknik, journalistik och research brukar det det uppstå slutsatser värderfulla att sprida vidare.
Därför ska jag här försöka ge:
Tankar och argument kring journalistikens kärna
Tips om reporterns arbetsmetoder, som källor, intervjuteknik, etikfrågor och så vidare.
Funderingar om aktuella mediefrågor
Och jag börjar med några rader om konsten att börja.
Bredvid mitt skrivbord har jag tejpat upp en kopia av en gammal emblemmålning från sextonhundratalet. Originalet hänger utanför biblioteket på Skoklosters slott. Bilden visar en ung murare som lägger första stenen till något pampigt herresäte och den illustrerar den latinska sentensen "incipiendum aliquando", man måste börja någonstans.
Det kan verka pretentiöst att utgå från något sådant. Men det är något magiskt med den där frasen, incipiendum aliquando. Jag förundras av att den kan bli som ett trollspö för kolleger som fastnat i skrivkramp eller jag-kommer-inte-riktigt-igång-ångest. De tar den till sig, upprepar den för sig själv några gånger och låter sedan fingrarna fladdra iväg över tangentbordet. Vips är den första meningen skriven.
I inledningen till Reporter en grundbok i journalistik tar jag mitt avstamp i frasens innebörd för den som måste få något gjort varje dag: man måste börja någonstans. För journalister är det viktigare att komma igång och skriva något, vad som helst, än att inledningen blir ett mästerverk.
Det är en mörk och stormig natt i Stockholm och nu är bloggandet påbörjat.
Men det lär dröja något innan bloggandet kommer igång på riktigt. Nu väntar några extremt arbetsintesiva dagar i TV4:s tjänst där ett stort projekt ska göras klart.
Förhoppningsvis ska resultatet också låta tala om sig när det publiceras, om en vecka ungefär.
Chefredaktör på Avesta Tidning sedan september 2021. Författare och lärare i journalistik. Föreläser om intervjuteknik, journalistik och research. Ordförande i Publicistklubben 2014-2017. Har skrivit Reporter - en grundbok i journalistik (Norstedts, 2009/Studentlitteratur 2a uppl 2014, 3e uppl 2020) och Intervjuteknik (Liber, 2001, 2 uppl 2007, Morfem, 2021). Har även skrivit biografin Uppdrag Bildt (Norstedts, 2017). Har varit reporter, programledare och redaktör bl.a vid Sveriges Radio och TV4. Har även forskat i journalistik för Mittuniversitetet och skrivit Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD... (Simo, 2012).
Läs mer:
http://startsida.nu
http://intervjuteknik.se
https://www.avestatidning.com