måndag 21 mars 2011

GW om Styckmordet på Catrine da Costa: rättsskandal och mediehaveri

Unikt vidrigt! Så var rubriken på uppsatsen vi skrev våren 1988 på journalisthögskolan i Stockholm, min dåvarande flickvän och jag.

Jag minns hur vi satt i hennes lilla lägenhet på Ringvägen om kvällarna, drack spanskt lantvin och hade helt absurda samtal.

Vår studie handlade om Styckmordet som tidningarna då skrev spaltkilometer om. Rubriken hade vi hämtat ur Expressen, landets då största tidning som bibehöll sin bästsäljarposition genom att frossa i det spektakulära fallets osannolikt osmakliga detaljer.

I juli 1984 hittade en hundägare plastsäckar i ett buskage under Essingeleden. I säckarna fanns kroppsdelar från en prostituerad narkoman, 27-åriga Catrine da Costa.

Fallet da Costa hade fallit i glömska om det inte varit för att två läkare - den ene kallad allmänläkaren och den andre obducenten - sedermera gripits misstänkta för att ha mördat henne. Expressen är med vid gripandet, vilket blir symptomatiskt för den fortsatta bevakningen. Kvällstidningarna följer varje steg i den rättsprocess som efterhand utvecklas till tidernas rättsfiasko, något som medierapporteringen delvis också medverkar till.

Redan i den uppsats i ämnet källkritik vi gjorde som unga studenter 1988 konstaterade vi att läkarna dömdes i tidningarna, utan att det fanns sakligt fog för det. Tyckarskribenter målade upp dem som otäcka, vidriga personer - som var skyldiga som satan. Den hysteri som skapades kring fallet fick politiska dimensioner. Det blev ett uttryck för jämställdhet att tycka att läkarna hade gjort det, trots att det saknades bevis och att de vittnesmål och indicier som målet byggde på var alldeles för svaga.

Bevis saknades helt, märkliga vittnen dök upp långt i efterhand. Huvudvittnet var världsunikt, en treårig flicka som via sin mamma ska ha berättat om styckmord, kannibalism etc som hennes pappa allmänläkaren och obducenten ska ha låtit henne bevittna som ettåring. Mamman har lekt med flickan och tolkat vissa av hennes svar som att hon ska ha varit med om ett styckmord. Denna mammans tolkning räckte för rätten, något som sannolikt inte skulle kunna hända idag.

Styckmordet är ett sorgesamt kapitel i den svenska mediehistorien. Och idag finns nog en och annan skribent som skulle vilja ha somliga rader förlåtna.

Jag ryser särskilt när jag tänker tillbaka på ett redaktionsmöte på Ekot för många år sedan. Där diskuterades om Ekot skulle publicera läkarnas namn. Något som liknade en lynchmobb drev igenom att Ekot skulle namnge dem "för att varna folk", trots att de friats från mordet. Sakliga argument från journalister som var insatta i fallet, vann inget gehör.

Så var stämningarna då. En del har hänt sedan dess.


Därför är det intressant att nu - med många års distans - blicka tillbaka på det som kan vara en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria och se hur det kunde gå så snett, inte minst om man ser till mediernas roll.

Ingen blev dömd för mordet. Ändå fick de två åtalade läkarna sina liv förstörda, när de utmålades som skyldiga och blev av med sina läkarlegitimationer. Det har skrivits böcker, debatterats och bråkats om fallet, nästan i nivå med Palmemordet.

I morgon tisdag 22 mars 2011 tar vi oss an ämnet i SVT:s Veckans brott. Leif GW Persson, som ägnat några tusen timmar åt da Costa-fallet, går igenom det bit för bit.

Leif GW Persson kommer till en tydlig slutsats. Fallet da Costa är ett fall där alla är förlorare - utom en. Mördaren, som klarat sig undan rättvisan.


Läs mer:

mediemordet.com (Sajt kopplad till Per Lindebergs bok Döden är en man)

P3-dokumentär om fallet da Costa

Den 14 maj 2005 sände SVT2 dramadokumentären Styckmordet - en berättelse om en rättsskandal av Kristian Petri och Claes JB Löfgren.




Bloggintresserade