Ny demokratis fejkade opinionsmätning

Idag domineras nyhetsflödet av en konstig opinionsmätning som visar att SD är största parti. Många påpekar att mätningen från Yougov inte är seriöst gjord. Ändå blir den dagens snackis. 

Mitt minne går tillbaka till en episod från februari 1991, som många kanske glömt, men som det finns skäl att påminna om.

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister hade just startat Ny demokrati, med benäget bistånd från svenska medier som gärna gav plats åt de två lustigkurrarna som var skickliga på att prata i rubriker.

De hade vunnit uppmärksamheten, men inte legitimiteten som trovärdig utmanare. 

Tills i februari 1991 då de får sitt genombrott. Då publicerar Veckans affärer en sensationell opinionsmätning som visar att Ny demokrati har stöd av 11,7 procent av väljarna. Aftonbladet följer upp nyheten innan affärstidningen ens hunnit lämna tryckeriet. Nu blir det en etablerad sanning att Ny demokrati ligger långt över fyraprocentsspärren.

Nyheten passade mediedramaturgin. Men källkritiken fick stå tillbaka.

Mätningen hade gjorts av Maximum Research, ett okänt litet företag i Dala-Järna, som ingen hört talas om, varken före eller efter denna sensationella mätning. Men den blev ett genombrott för bilden av Ny demokrati som ett parti på väg in i riksdagen. Och den har blivit ett varnande exempel när det gäller opinionsmätningars pålitlighet. Inte minst sedan det kom fram att vägen mellan det lilla företaget i Dala-Järna och Veckans Affärers redaktion i Stockholm, gått via Bert Karlsson i Skara.

Vilket tydligt kan anas när Bert Karlsson i inledningen till Olle Stenholms klassiska intervju i SVT:s Magasinet, luras in en fälla kring den fejkade mätningen.

”Det har kommit en opinionsmätning nu som ger er 11,7 procent. Tror du på den?”, börjar Stenholm.

"Ja, det gör jag faktiskt", svarar Bert. 

”Så om det skulle komma andra mätningar, från mer kända opinionsföretag, senare, ska man då dra slutsatsen att ni tappat väljare?”

Bert Karlssons minspel när Stenholm ställer följdfrågan är tv-historia. 

Mer:

Samspelet med medierna beskrivs bland annat i den P1-dokumentär om Ny demokrati jag gjorde 2006 om partiets uppgång och fall. 

Och hur opinionsmätningar bör värderas, beskrivs här klokt av professor Jesper Strömbäck. 

Lambertz tystnar - efter PK-debatt om medierna och Quick

Vid gårdagens debatt på Publicistklubben diskuterade vi medierna och fallet Thomas Quick. Det blev debatten efter vilken Lambertz tystnade.

I panelen ingick Lars Olof Lampers, Veckans brott, Stefan Lisinksi, DN, Bo Göran Bodin, Ekot och Kristina Hultman, frilansjournalist och medlem i det s.k. Quicklaget. Vi inledde med en kort intervju med Gubb Jan Stigson, som fick PKs Stora pris 1995 och som fortfarande driver att domarna mot Quick var riktiga men inte får skriva om det i sin tidning, Dala Demokraten.

Debatten blev livlig och het. Åklagaren Christer van der Kwast hade sagt nej till att vara med i panelen, men tog istället ordet från golvet och kritiserade medierna. Det gjorde också advokat Claes Borgström, under en tid Sture Bergwalls försvarare, som tyckte det var fel att beskriva det hela som en rättsskandal.

Mitt svar blev att det borde vara en rättsskandal vilket som: endera har Quick blivit felaktigt dömd för åtta mord. Eller så har man nu friat en seriemördare.

Idag, dagen efter debatten meddelar justitierådet och tidigare JK Göran Lambertz att han slutar debattera fallet Quick. Han hänvisar till pk-debatten:

”På måndagskvällen debatterade Publicistklubben under rubriken ’Medierna och fallet Quick’. Det var en debatt som arrangörerna har heder av. Motrösterna fick komma fram. Rimliga frågor ställdes, inget togs för självklart. Det var upplyftande att se. Den debatten har underlättat mitt beslut att dra mig tillbaka”, skriver Lambertz i Expressen.

Här är den bakgrund till historien om medierna och Quick som jag inledde med:

År 1991 döms Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård för ett bankrån. Samma år är det premiär för filmen ”När lammen tystnar” om seriemördaren och kannibalen Hannibal Lecter.

Bergwall byter identitet till Thomas Quick och börjar på Säters slutna avdelning erkänna ett trettiotal mer eller mindre makabra mord. Han skulle därmed vara så nära det går att komma en svensk Hannibal Lecter. En sexualsadistisk styckmördare och kannibal. Helt unik i svensk rättshistoria.

Vilket så klart fascinerar och förskräcker när medierna rapporterar.

Men det finns journalister som ifrågasätter. Dan Larsson skriver en bok. Jan Guillou ifrågasätter. Leif GW Persson är skeptisk.

Polisen Seppo Penttinen utreder och förhör. Överåklagare Christer van der Kwast åtalar. Och Quick hinner dömas för åtta mord innan han efter kritik om att vara mytoman slutar samarbeta med polis och åklagare. Och då läggs de övriga mordutredningarna ner.

Med tiden kommer det fram nya uppgifter, om att polis och åklagare inte hanterat utredningen rätt.

Anhöriga till mordoffer hävdar att fel person är dömd och lämnar in en anmälan till Justitiekansler Göran Lambertz som i november 2006 ägnar en vecka åt att gå igenom de åtta domarna mot Quick. Allt har gått rätt till, konstaterar Lambertz. Domarna är rätt. Penttinen och Kwast har inte gjort några fel.

Två år senare sänder SVT en dokumentär av Hannes Råstam där Sture Bergwall som han nu heter tar tillbaka allt. Det blir flera dokumentärer och bok med bl.a Jenny Küttim som researcher, som hävdar att erkännandena hade skapats i terapi och med ledande frågor och styrning från polis och åklagare. Råstam avlider strax innan boken kommer ut, och får Stora Journalistpriset postumt.

Dan Josefsson fyller på med en bok och en dokumentär som hävdar att seriemördaren Quick är skapad av en sekt som utan vetenskapligt stöd tror på bortträngda minnen. För det får Josefsson guldspaden.

Och 2013, i Veckans brott drabbar Lambertz samman med Josefsson och GW Persson. I debatten får liksökhunden Zampo en huvudroll. Lambertz anger hundens markeringar som bevis på Quicks skuld.

Bergvall lämnar in en resningsansökan. Och en grupp åklagare får i uppdrag av den nye riksåklagaren Anders Perklev att granska domarna mot Quick. De finner att domstolarna fått bristfälligt underlag från utredarna. Och alla de åtta domarna har rivits upp; Quick frias i samtliga fall.

Där befinner vi oss nu. I medierna är den övervägande uppfattningen att Quick är oskyldig och att historien är århundradets rättsskandal.

Göran Lambertz och Christer van der Kwast håller inte med, utan har under våren publicerat böcker där de anklagar medierna för att ha piskat upp en vilseledande storm kring fallet Thomas Quick.

Och i en stuga i Dalarna träffas några gånger om året det så kallade Quicklaget, som är av annan uppfattning. Det är Lambertz, Kwast, Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson, journalisten Kristina Hultman  - och stugägaren själv Gubb Jan Stigson, som under många år troligen var den journalist som hade mest kontakt med Quick – och som skrivit uppemot 300 artiklar om honom och hans skuld. Men nu får han inte skriva längre, eftersom hans tidning anser att han tagit för tydlig ställning i skuldfrågan.

Det blev utgångspunkt för debatten som hade rubriken ”När Lambertz tystnar”. Vilket han också gjorde dagen därpå.

*

Man kan undra över varför så många från Quicklagssidan kom till debatten och tog så starkt till orda, särskilt för att framföra att det inte handlat om en rättsskandal. Man kan undra över varför Lambertz plötsligt tystnar i ärendet.

En förklaring kan vara att historien om fallet Quick snart kommer att få ett slags facit. Den 5 juni ska den s.k Bergwallkommissionen lämna över en rapport på 700 sidor till regeringen, som går igenom rättsväsendets agerande under brottsmålsprocesserna.

Utredningens uppdrag har varit att söka brister i den process som ledde fram till att Bergwall dömdes för de åtta mord han nu är friad för.

Troligt är att de berörda blivit varse vartåt slutsatserna leder. Det kan förklara de starka känslorna, och den senaste vändningen i historien om fallet Quick.