Jag, en arg konsument - i radio

På onsdag progamleder jag P1:s konsumentprogram Plånboken för första gången. Idag började jag på det nya jobbet. Och hjärtat klappar dubbelslag av att vara tillbaka i den bästa av journalistiska genrer.

Mitt journalistiska liv började på allvar för mer än 20 år sedan som reporter och programledare på Konsumentekot, det program som då bevakade dessa frågor i P1. Och det är en lycka att få hålla på med detta igen, även om formerna och attityden är något annorlunda.

Sveriges Radio har skickat ut ett pressmeddelande där jag får säga något om mig själv:

– Själv är jag en arg konsument med rättshaveristiska drag. Jag kokar av ilska när jag får en saltad räkning från en hantverkare eller när någon skojare lurar mina barn med konstiga personlighetstest på nätet. Jag vill se sådana företag dras fram i ljuset och ställas till svars.

Och om programmet får jag säga:


– Plånbokens styrka är att det utgår från frågor som ligger närmast lyssnarna, de mest konkreta, de som handlar om kronor och ören, snarare än miljoner och miljarder.

Om hur jag vill förändra programmet säger jag att vill göra det ännu vassare, tuffare och roligare. Och att vi ska bygga det ännu mer på lyssnarnas medverkan via brevtips, mejl, telefon och sociala medier.

Plånboken sänds onsdagar kl. 10.03 i P1, repris fredag kl. 00.03 och söndag kl. 14.03.


I programmet blandas lyssnarnas frågor till experterna med matnyttiga reportage. Det handlar om sådant som påverkar hushållsekonomin och oss som konsumenter. Det är ekonomijournalistik som alla förstår.


Mer info: sverigesradio.se/p1/planboken


Pressbild (foto: Mikael Grönberg/SR)

Björn Häger, ny programledare för Plånboken

Varning för domänskurkar!

Vissa människor vill man låsa in på vatten och bröd. Så är det med skurkarna som snodde min mammas domän.

Min mor Karin är 72 år och en sällsynt energisk pensionär, som bland annat driver Rum- och-frukost-verksamhet i sin rödmålade lantgård i Hälsingland. För ändamålet skaffade vi: karinhager.se där hon kunde informera sina gäster hur de hittar dit, vad hon kan erbjuda och så vidare.

Att fixa en sådan här sida är en enkel match. Man går till exempel till Surftown som ordnar webbhotell och via dem kan man också köpa sig en lämplig domän, till exempel karinhager.se som var både lämplig och ledig.

Men så i våras, när min mamma var på daglig sjukhusbehandling, trodde vi att vi förnyat hemsidan precis som vi skulle. Men vi missade att vi fått två fakturor i mejlen, och betalade bara den ena (för webbhotellet) - och missade att betala den hundralapp som själva domänen kostade att förnya.

Efter ett tag får min mor konstiga frågor om varför det finns reklam med texten "Vill du vara otrogen?" när man går in på hennes hemsidesadress. Då hade något skummisföretag vid namn Premium Registrations, snabbt som ögat, gått in och snott hennes adress direkt efter hon missat att betala. Inte för att någon där heter något i stil med karinhager eller att de har någon annan nytta av den, utan för att utpressa henne att köpa tillbaka den.

På karinhager.se hade domänskurkarna lagt in en sida med reklam för helt andra saker än hennes rum och frukostverksamhet. Och för att hon skulle få tillbaka sin adress ville de ha 300 euro (2.700 kr).

De har alltså inte snott domänen för att de vill ha den, utan för att utpressa den som heter som adressen heter, att betala dyrt för att få behålla den.

För en tusenlapp har hon fått tillbaka karinhager.se från domäntjuvarna några veckor. Men om hon inte betalar ytterligare en tusenlapp tar de tillbaka den. Och sedan vill de ha en tusenlapp om året, istället för en hundring som det egentligen kostar.

På webbhotellet kan de inget göra. De säger att Premium Registrations gör detta i rent utpressningssyfte och att det tyvärr inte finns några lagar som kan hindra dem.

Hur gick det då? Ja, i sista minuten lyckades min mor ringa runt och ändra i kataloger och annat informationsmaterial, till karinhager.nu som hon nu bytt till.

Och domänskurkarna? Ja, på hemsidan finns förstås inte tillstymmelse till telefonnummer. Men en sökning på bolaget leder till en Nils Fredrik och ett telefonnummer som ingen svarar på.

Nils Fredrik, du bidrar inte till att göra samhället bättre. Du är en profitör som tjänar pengar på att stjäla en 72-årig kvinnas namn och sedan tvinga henne att köpa tillbaka det för ockerpris.

Skäms.

GW om Styckmordet på Catrine da Costa: rättsskandal och mediehaveri

Unikt vidrigt! Så var rubriken på uppsatsen vi skrev våren 1988 på journalisthögskolan i Stockholm, min dåvarande flickvän och jag.

Jag minns hur vi satt i hennes lilla lägenhet på Ringvägen om kvällarna, drack spanskt lantvin och hade helt absurda samtal.

Vår studie handlade om Styckmordet som tidningarna då skrev spaltkilometer om. Rubriken hade vi hämtat ur Expressen, landets då största tidning som bibehöll sin bästsäljarposition genom att frossa i det spektakulära fallets osannolikt osmakliga detaljer.

I juli 1984 hittade en hundägare plastsäckar i ett buskage under Essingeleden. I säckarna fanns kroppsdelar från en prostituerad narkoman, 27-åriga Catrine da Costa.

Fallet da Costa hade fallit i glömska om det inte varit för att två läkare - den ene kallad allmänläkaren och den andre obducenten - sedermera gripits misstänkta för att ha mördat henne. Expressen är med vid gripandet, vilket blir symptomatiskt för den fortsatta bevakningen. Kvällstidningarna följer varje steg i den rättsprocess som efterhand utvecklas till tidernas rättsfiasko, något som medierapporteringen delvis också medverkar till.

Redan i den uppsats i ämnet källkritik vi gjorde som unga studenter 1988 konstaterade vi att läkarna dömdes i tidningarna, utan att det fanns sakligt fog för det. Tyckarskribenter målade upp dem som otäcka, vidriga personer - som var skyldiga som satan. Den hysteri som skapades kring fallet fick politiska dimensioner. Det blev ett uttryck för jämställdhet att tycka att läkarna hade gjort det, trots att det saknades bevis och att de vittnesmål och indicier som målet byggde på var alldeles för svaga.

Bevis saknades helt, märkliga vittnen dök upp långt i efterhand. Huvudvittnet var världsunikt, en treårig flicka som via sin mamma ska ha berättat om styckmord, kannibalism etc som hennes pappa allmänläkaren och obducenten ska ha låtit henne bevittna som ettåring. Mamman har lekt med flickan och tolkat vissa av hennes svar som att hon ska ha varit med om ett styckmord. Denna mammans tolkning räckte för rätten, något som sannolikt inte skulle kunna hända idag.

Styckmordet är ett sorgesamt kapitel i den svenska mediehistorien. Och idag finns nog en och annan skribent som skulle vilja ha somliga rader förlåtna.

Jag ryser särskilt när jag tänker tillbaka på ett redaktionsmöte på Ekot för många år sedan. Där diskuterades om Ekot skulle publicera läkarnas namn. Något som liknade en lynchmobb drev igenom att Ekot skulle namnge dem "för att varna folk", trots att de friats från mordet. Sakliga argument från journalister som var insatta i fallet, vann inget gehör.

Så var stämningarna då. En del har hänt sedan dess.

Därför är det intressant att nu - med många års distans - blicka tillbaka på det som kan vara en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria och se hur det kunde gå så snett, inte minst om man ser till mediernas roll.

Ingen blev dömd för mordet. Ändå fick de två åtalade läkarna sina liv förstörda, när de utmålades som skyldiga och blev av med sina läkarlegitimationer. Det har skrivits böcker, debatterats och bråkats om fallet, nästan i nivå med Palmemordet.

I morgon tisdag 22 mars 2011 tar vi oss an ämnet i SVT:s Veckans brott. Leif GW Persson, som ägnat några tusen timmar åt da Costa-fallet, går igenom det bit för bit.

Leif GW Persson kommer till en tydlig slutsats. Fallet da Costa är ett fall där alla är förlorare - utom en. Mördaren, som klarat sig undan rättvisan.

Läs mer:

mediemordet.com (Sajt kopplad till Per Lindebergs bok Döden är en man)

P3-dokumentär om fallet da Costa

Den 14 maj 2005 sände SVT2 dramadokumentären Styckmordet - en berättelse om en rättsskandal av Kristian Petri och Claes JB Löfgren.

Vem mördade Olof Palme? Leif GW Persson söker svar i Veckans brott tisdag 22 februari

Klockan 23.21 den 28 februari 1986 smyger en man fram bakom Olof och Lisbet Palme som är på väg hem längs Sveavägen i Stockholm. Han lägger handen på statsministerns vänstra axel och fyrar av ett direkt dödande skott i hans rygg. Händelsen förändrade Sverige och har lett till världens kanske mest omfattande brottsutredning.

Polisen sliter fortfarande med nyckelfrågan: vem var det som sköt? Var det Christer Pettersson, eller var det någon annan?

I SVT:s program Veckans Brott nu på tisdag den 22 februari ger Leif GW Persson sitt svar.

Denna säsong är jag redaktör för programmet Veckans Brott. Och jag kan säga att avsnittet nu på tisdag, där vi bit för bit går igenom spåren efter Olof Palmes mördare, det vill ni inte missa.

Här på redaktionen har vi just klippt färdigt programmets inledning. Den fick i alla fall mina nackhår att resa sig. Och det beror inte bara på att jag i sammanhanget har en central statistroll - där uppgiften varit att ett antal gånger bli skjuten i ryggen av en okänd mördare i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.