Kloka ord om SD från tung statsvetare

Hur ska Sverigedemokraterna hanteras av det mediala och politiska etablissemanget? Den frågan kommer att ta stor plats i den publicistiska debatten under det kommande valåret. Klokaste tankarna hittills kommer idag på SvD:s Brännpunkt från statsvetarnas statsvetare, Leif Lewin, som var professor i Uppsala redan när jag läste statskunskap där på 1980-talet.

• Tiga ihjäl dem, går inte.
  
• Inte heller är det klokt att gå i koalition mot dem och göra dem till enda opposition. Lewin pekar på erfarenheter som talar mot den stategin.
  
• Att försöka bekämpa Sverigedemokraterna genom att fokusera enbart på deras främlingsfientlighet är heller inte så lyckat eftersom det är ett drömläge för ett parti att få fram sin favoritfråga i ramppljuset, hävdar Lewin.

Lewin:

"Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet."´

Inte heller bör vi fixera oss så mycket vid SD:s opinionssiffror, tycker Lewin eftersom de:

"utgör svar på frågan hur intervjupersonerna skulle rösta 'om det var val idag'. Det är bara det att det inte är val idag. Ett val föregås av en valrörelse, vars hela syfte är att ändra på opinionssiffrorna."

En opinionsundersökare har påtalat att mätresultaten därför är:

"lika ointressanta som att mitt i vintern fråga någon vad han skulle ta på sig för kläder 'om det var sommar idag'. "

Ett fall för folklivsforskarna då barnen fick välja mellan Tomten och Kalle Anka

På julafton råkade vi ut för ett socialt experiment som borde dokumenteras av någon folklivsforskare. Tomten kom för tidigt, mitt i Kalle Anka, just när hackspetten rände runt som värst i djungeln.

Och man kan tro att dagens ungar som kan se på tecknat dygnet runt, skulle välja tomten och alla paketen när julens två höjdpunkter krockar. Men det gjorde i alla fall inte de fyra barn som fanns hos oss. De ville hellre se på Kalle, presenterna fick ligga kvar under granen och tomtens ärende blev kortast möjliga.

I den amerikanska nättidningen Slate berättar Jeremy Stahl med förvåning om det starka grepp Disney haft över de svenska jultraditionerna sedan 1959. Han citerar en svensk expert:

"At 3 o'clock in the afternoon, you can't to do anything else, because Sweden is closed," Lena Kättström Höök, a curator at the Nordic Museum who manages the "Traditions" exhibit, told me. "So even if you don't want to watch it yourself, you can't call anyone else or do anything else, because no one will do it with you."

To Kättström Höök, Sweden's affection for Kalle Anka is tied up with older holiday traditions. "It's the dream of the old peasant village before people moved to towns," she said. "Kalle Anka is almost like gathering around the fire in old times and listening to fairy tales."

Denna jul fick vi en tydlig illustration av styrkan i den samlande lägerelden kah-lay ahn-kah, som Slateskribenten förklarar att det ska uttalas.

Och jag tror faktiskt att den som blev mest ledsen av att konstatera detta var tomten själv.

Comhem-arrogansen visar att "Arga Konsumenter" behövs

Säg "Comhem" och du har ett givet samtalsämne. Då får du folk att spotta och fräsa och berätta historier och Sveriges sämsta företag. De flesta är kvar hos Comhem, bara för att det är för jobbigt att byta till något annat.

• Trots att räkningarna smygvägen tickar upp till sanslösa nivåer.


• Trots att det är omöjligt att begripa sig på deras system för prissättning.


• Trots att 3:an och 5:an och en massa andra reklamfinansierade slaskkanaler plötsligen försvinner och att det blir flera hundralappar dyrare i månaden att få dem tillbaka.


• Trots att tekniknörderi går före kundservice och pedagogiskt tänkande.

Comhem har en ordning där lösenordet till e-postadressen kopplat till Comhem-abonnemanget är ett annat än lösenordet för att komma in till "mina sidor" och är en teknisk kombination som ser ut som någon ramlat över tangetbordet, omöjligt att komma ihåg.

Ringer man supporten för att fråga hur man ändrar till ett lösenordet som går att komma ihåg, får man först knappa in en massa siffror och koder, sedan vänta i kö och sedan bli kopplad till någon som sedan kopplar vidare till någon annan, som säger att "tyvärr det där är det många som klagar på, men det kan vi inte göra någonting åt".

Kokande av rättshaveristisk irritation blir man ombedd att vänta kvar i telefonen för att betygssätta samtalet man just haft.

"Hur var tonfallet hos den du just talade med?" frågar enkätrösten.

Callcenterslavarnas trötta suckar där de sitter ute i någon glesbygdsort med låga löner och billiga hyror och varken kan hjälpa till eller förklara, är knappast huvudorsak till att det på nätet väller ut floder av ilska riktat mot Comhem.

Här är ett tips till Comhem, här är de frågor ni borde ställa, så att rätt saker blir betygssatta:

1. Begriper du dig på vårt system för prissättning?


2. Hur påverkar våra dyra priser din benägenhet att, så snart tillfälle ges, byta till någon annan och aldrig komma tillbaks?


3. I hur hög grad har vi missat att förstå poängen med att sätta kunden i centrum?


4. Hur synd tror du det är om de människor som tvingas sitta och ta emot samtal från arga kunder och sedan få sitt tonfall betygssatt?


5. Hur tycker du att svårigheterna för kunder att byta leverentör inverkat på våra möjligheter att agera arrogant mot dem vi tjänar våra pengar på?

I den senaste mätningen från Svenskt Kvalitetsindex lyckas Comhem med bedriften att sänka sitt redan rekordlåga betyg. Att de ändå lyckas behålla så många av oss kunder är enbart ett bevis på att konkurrensen på marknaden inte fungerar.


Det är också ett bevis på att det behövs vassare konsumentjournalistik. Överst på min lista över bra idéer finns "Arga Konsumenter", en sajt, ett program i radio- eller teve, eller en tidning, där företag av Comhemtyp kan få sina fiskar varma - och där vi konsumter med rättshaveristiska behov kan få ett terapeutiskt utlopp för vår ilska.

Om någon mer än jag vill genomföra denna idé, är det bara att meddela mig så hänger jag på. Det finns ingen genre som är så stimulerande som tuff, kritiskt granskande konsumentjournalistik.

Läs mer:

• "Hur lyckas Comhem sänka kundbetyget?"


• Läsare rasar mot Comhem


• Svenskt Kvalitetsindex: "Comhem får lägst betyg"


• Comhems VD Tomas Franzén: "vi har inte gjort tillräckligt"

Scoop skriver bra om Reporter, men...

En fin julklapp kom häromdagen, i form av en recension av Reporter, en grundbok i journalistik i Grävande Journalisters tidskrift Scoop. Vitsorden väger tungt från denna, i min värld så viktiga, publikation. Scoop tycker att jag lyckats få ihop:

"en bok som är lika underhållande oavsett om man är en hängiven grävreporter enbart inriktad på Det stora scoopet, uteslutande skriver resereportage eller helt enkelt är intresserad av språk och/eller hur media fungerar.

Genom att sätta in en stor del av alla råd och tips i levande och fräscha exempel, såväl fiktiva som verkliga, blir informationen levande och lätt att ta till sig."

Scoops recensent skriver att Reporter är läsvärd för rutinerade reportrar:

"Och för varje nybörjare är den en prisvärd investering i en framtida karriär."

Att få sådant beröm borde göra mig salig. Men som författare är man ultrakänslig för kritik i recensioner. Och den som hävdar annorlunda, tror jag narras.

Nu sitter jag och irriteras över Scooprecensentens kritiska slutkläm, där hon hänger upp sig på en mening på sidan 290, som lyder: "Att ljuga är tillåtet."

Just de där fyra orden, ryckta ur sitt sammanhang, stod medietränaren Paul Ronge och viftade med på bokmässan också, i ett försök att vinna en billig poäng i en debatt om förhållandet mellan journalister och pr-folk.

Ronge gjorde det för att väcka uppmärksamhet och för att få igång en underhållande replikväxling. Och det var på något vis helt i sin ordning. Problem uppstår dock när jag blir framlyft i grävarnas tidning som en förespråkare för oetiska yrkesmetoder. Då är det lika bra att här tydligt förklara för den som har lätt för att missförstå. Så här är det:

Meningen som Scoop citerar är inte någon uppmaning eller rekommendation. Den ingår i en torr redogörelse för vilka arbetsmetoder som är tillåtna rent juridiskt.

En wallraffande journalist kan ljuga om att hon är gatsopare utan att bli dömd för något brott, men den som säger sig vara polis eller läkare kan dömas för föregivande av allmän ställning. Så säger lagen. Inget konstigt med det.

Lämplighet och laglighet är olika saker. Och det framställer mig som ett fån, när begreppen blandas ihop. Självklart ska journalister inte ljuga i onödan. Men i hundratals situationer kan det behövas för att göra viktiga avslöjanden eller för klara livhanken, t.ex. vid wallraffande eller hotfulla situationer. Detta har flera journalister före mig funderat kring och skrivit om. Så frågan är ingalunda ny. Inte heller är det ett särskilt häpnadsväckande konstaterade.

Grundhållningen beskriver jag på s. 186 i boken Intervjuteknik (Liber):

"Journalister som ljuger och manipulerar riskerar alltid kritik. Varje lögn hotar trovärdigheten. Därför bör man vara beredd på att kunna motivera sitt exceptionella tilltag. Saken ska verkligen vara värd det. Lögnen är lättare att motivera om den syftar till att avslöja mutbara fartygsinspektörer än om den används för att komma in på sjukhuset och intervjua chockade brandoffer."

Alltså: Det vi berättar i vår journalistik ska förstås alltid vara sant. Men något slags utopiskt dumförbud mot okonventionella arbetsmetoder, skulle bara gynna den typ av maktspelare som hyr in sådana som Paul Ronge för att hindra att media berättar sanningen om dem.

Om viktiga avslöjanden till följd av arbetsmetoder som innehållit både små och stora ljug, har Scoop rapporterat åtskilliga gånger.

Göra det trevligt att jobba hemma

Jobbet har flutit ihop med fritiden. Mer hemmatid ägnas åt datorn än åt teve. Så vårt vardagsrum har nu gjorts om till arbetsrum. Och det lilla rummet har fått bli teverum.

Någon borde komma hem till oss se hur bra det blev. Det är alldeles, alldeles underbart.

Webbtipset: Fuska i Melodikrysset

Veckans webbtips är en pålitlig enfrågeblogg, riktad till oss som varje lördag löser Melodikrysset och ibland kör fast. Här finns facit direkt:

• melodikryssetfacit.blogspot.com

SCB-siffra lyfter SD över mediernas accetansvall

Mindre än ett år före valet kommer det en viktig opinionsmätning. SCB:s mätningar av väljaropinionen görs med större underlag än andra opinionsmätare, och tillmäts därför större betydelse hos medierna. Inför valet 1991 fick SCB:s siffror avgöra om Ny demokrati och Kristdemokraterna, som var på väg in i riksdagen, skulle få vara med i partiledarutfrågningar och debatter.

För första gången passerar nu Sverigedemokraterna fyrarprocentsspärren även hos SCB, där de får 5,1 procent.

Förmodligen kan dagens datum markera ett avgörande trendbrott. Idag passerade SD ett slags acceptansvall hos de etblerade medierna, tydligast illustrerat av P1-morgons rätt "neutrala" intervju med Jimmie Åkesson, bland annat om partiets klimatpolitik.

SD:s karaktär av enfrågeparti, fixerat vid motståndet mot invandringen, framgick tydligt. Och när Åkesson talar om annat är det lätt att somna om eller se sina tankar fara iväg och börja fundera på annat. På klimatpolitiken lär de knappast vinna några väljare.

Expressen: "SVT gör en BBC om Tiger Woods"

Vad är renhårigast att rapportera snaskigheterna alla vill höra rakt av, eller att berätta om dem indirekt som indignation över vad andra berättat?

När Aktuellt gör inslag om Tiger Woods handlar det inte om Tiger Woods äktenskapsproblem, utan om mediebevakningen av dem. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har en intressant formulering på sin blogg. Han menar att SVT "gör en BBC". Han förklarar:

"BBC, som gärna vill rapportera om otrohet om kända personer men ogärna vill erkänna just det, slog knut på sig själva i alla vinklar om 'mediadrevet'. Naturligtvis var man då tvungna att referera kollegornas olika uppgifter…"

På spiken, tycker jag. Mattsson argumenterar smart för varför det är ärligare att gå rakt på sak som kvällstidningarna gör än att låtsas stå över trottoarjounalistiken, men istället berätta det indirekt så som Aktuellt och radions Studio Ett ofta väljer att göra.


Eller som jag gör nu.

Filmexempel med bra talare

Till er som ännu inte upptäckt sidan med bra talare, kommer dagens webbtips: http://www.ted.com/

Kritik mot dagens journalistutbildningar

JMK jublierade häromdagen. Det var lite oklart om de fyllde 20 eller 50. Det var 50 år sedan de startade den journalistutbildning som blev känd som Journalisthögskolan. För 20 år sedan lades den ner och fick det styltigare namnet institutionen för Journalistik Medier och Kommunikation vid Stockholms universitet, JMK.

Jag medverkade i en panel som skulle diskutera tillståndet för journalistutbildningar. Inför den efterlyste jag synpunkter. De flesta - både tidigare studenter och mediechefer - påpekade att dagens journalistutbildningar är för teoretiska och för dåliga att träna för verkligheten. Det är för lite praktisk journalistik, för lite om webben och för dålig mångfald bland studenterna.

Själv påpekade jag problemet med att det finns alldeles för många journalistutbildningar. Unga människor lockas till dem i hopp om drömyrket, men bara hälften kan räkna med att få jobb i branschen. Journalistförbundet menar att detta bidragit till att arbetslösheten bland journalister i fjol ökade med 40 procent.

Kanske är det bra för mig som får många ställen dit jag kan åka och föreläsa, men det är inte bra för dem som kastas ut till en hårdnade bransch. Den aldrig sinande strömmen av kanonmat som spottas ut från journalistutbildningarna skapar en köparens marknad för arbetskraft, som medverkar till sämre löner och arbetsvillkor. På sikt försvagar det också journalistrollen på redaktionerna, vilket i sin tur gör det lättare för lönsamhetsivriga chefer att driva igenom etiska tveksamheter.

För de unga som ändå inte vill ge upp, utan har bestämt sig för att kämpa sig fram till Världens Bästa Jobb, så kan jag trösta och säga att det går.

Det behövs fler:

• journalister med mångkulturell bakgrund
• journalister med multikompetens, dvs som behärskar olika medieformer
• journalister som har egna idéer och vågar utmana de etablerade medierna

Om stofilmedierna inte klarar att anpassa sig till den nya tiden, kan den nya tiden köra förbi dem. En ung, ivrig generation väntar på att ta över. Och blir de inte insläppta ordentligt lär de ta verktygen i egna händer och ge den gamla tidens medier en match.

Thomas Mattson - en ny Strömstedt?

Fascineras alltmer av att Expressen fått en drivande kvällstidningschef, liknande den som Bo Strömstedt var på tidningens storhetstid. Expressen har halverat sin upplaga de senaste tjugo åren och överlever numera på att sälja maffiafilmer och dansbansskivor med tidningen. Men under Mattssons ledning har tidningen kommit ut på den journalistiska banan, bland annat med avslöjandet om Guillous KGB-kontakter.

Mattsson profilerar sig också hårt i kampen för Dawit Isaak. Han är resonerande i namngivnings- och publicisistetiska frågor på det lätt dubbelmoraliskt ekvibliristiska kvällstidningssätt som Strömstedt på sin tid var mästare på. I senaste inlägget på sin blogg skriver han om hur tidningen hanterat rapporteringen om ryktena kring Tiger Woods.

Mattsson förstår också att göra sig tillgänglig i den nya tiden.

Häromdagen behövde jag underlag för en debatt och kastade iväg en twitterfråga till Mattsson om vad det är fel på dagens journalistutbildningar. Samma natt fick jag ett 17 twitterinlägg långt - och mycket användbart - svar tillbaks.

Återstår att se om Mattsson ska lyckas vända Expressenskutan, men jag gissar att folket på tidningen gillar att ha en riktig - och modern - kvällstidningsmurvel vid rodret.

Ord är viktiga: "Regera med - eller med stöd av - Sverigedemokraterna?"

I Studio Etts telefonväkteri i fredags (ca 7 min in 17-sändningen) gav Fredrik Reinfeldt ett tydligt exempel på hur politiker medvetet väljer otydlighet. Programledarna gav samtidigt ett exempel på problemet med att inte följa upp och förtydliga lyssnarnas frågor.

"Kan ni tänka er att regera med Sverigedemokraterna?", undrade en lyssnare.

"Jag kan inte tänka mig att regera med Sverigedemokraterna", sa Reinfeldt och betonade att det var "ett rakt svar".

Reinfeldts svar var allt annat än rakt. Att SD ska ingå i regeringen har det aldrig varit tal om. Den känsliga frågan är om Reinfeldt kan tänka sig att regera "med stöd av SD", det vill säga att alliansen bildar en regering som är beroende av SD för att få igenom sin politik i riksdagen. Och den behövde han aldrig svara på.

Där hade han sannolikt inte kunnat ge lika klara besked. Kanske var det därför han medvetet valde att glida undan den frågan. Han fick heller inte någon förtydligande följdfråga. Och det lär reportrar sitta och svära över när de efter nästa val går tillbaka till inspelningen från telefonväkteriet för att höra vad Reinfeldt egentligen lovade.

Har man bevakat politik ett tag, lär man sig att lyssna efter de exakta formuleringarna redan när vallöftena ges. Och om dagens opinionssiffror blir valresultat kommer det att finnas anledning att gå tillbaka till vad Reinfeldt sagt till väljarna. Ska det tolkas så som de flesta hörde det, eller så som han i efterhand kan hävda att han menade?