Att fälla en tolvtaggare, är en sliten metafor i journalistvärlden. På Kalla fakta har vi ägnat avsevärd tid åt att granska Thomas Bodström och hur retoriken stämmer med kontrollerbara fakta - och vi har presenterat resultatet både i Kalla fakta, TV4-nyheterna och i en artikel hos Newsmill.
Med anledning av detta har Expressen idag ett intressant porträtt på Bodström. De kallar honom för teflonmannen. Det som skulle fälla andra, fäller inte Bodström.
Han är en svårfälld tolvtaggare, kan man säga.
Och det kan heller aldrig vara den granskande journalistikens uppgift att fälla folk. Rapporteringen kan inte mätas utifrån om någon avgår eller inte.
Vår granskning har väckt ett ursinne på nätet som i alla fall förvånat mig. Folk är framförallt förbannade på Bodström för att de inte längre känner att de kan lita på vad han säger. Vi har uppenbarligen gett många människor en ny bild av socialdemokraternas framgångsman. Det har tvingat Mona Sahlin att bekänna färg: Bodström är så viktig för partiet att han kan göra lite som han vill. Och det där med att "ta honom i örat" var mest bara snack.
Kanske kan det också ha fått Thomas Bodström - och hans kolleger i politiken - att se att det kan straffa sig i efterhand om man drar en vals för att klara sig ur en knipa.
DET har varit vår avsikt med vår rapportering, inte att fälla någon tolvtaggare.
Tolvtaggarmetaforen fick jag förresten anledning att fundera över när vi i helgen jagade älg. På lördagen gick en ståtlig älgtjur förbi mitt pass, men jag sköt inte. Skottvinkeln var inte tillräckligt bra. Men det ordnade sig. På söndagen kom en annan älgtjur förbi. Och den blev fälld.
Jag fick en grankvist i hatten och en dunk i ryggen från gubbarna i jaktlaget. Men det som de mest erfarna gav mig mest respekt för var inte tvåtaggaren som blev skjuten, utan modet att avstå för att försöka fälla den där älgen dagen före. Ett dåligt skott får många lida för.
Så är det också med journalistmetaforen. Det är god journalistik att avstå från att dra till med något som inte är säkert för att få tolvtaggaren fälld och vinna andra journalisters erkännande.
Thomas Bodström får gärna klamra sig kvar. Vårt jobb som journalister har aldrig varit att fälla honom, utan bara att pröva hans trovärdighet och ge allmänheten en mera sann bild av den. När det är gjort slutar journalistikens uppdrag och där börjar demokratins.
Med anledning av detta har Expressen idag ett intressant porträtt på Bodström. De kallar honom för teflonmannen. Det som skulle fälla andra, fäller inte Bodström.
Han är en svårfälld tolvtaggare, kan man säga.
Och det kan heller aldrig vara den granskande journalistikens uppgift att fälla folk. Rapporteringen kan inte mätas utifrån om någon avgår eller inte.
Vår granskning har väckt ett ursinne på nätet som i alla fall förvånat mig. Folk är framförallt förbannade på Bodström för att de inte längre känner att de kan lita på vad han säger. Vi har uppenbarligen gett många människor en ny bild av socialdemokraternas framgångsman. Det har tvingat Mona Sahlin att bekänna färg: Bodström är så viktig för partiet att han kan göra lite som han vill. Och det där med att "ta honom i örat" var mest bara snack.
Kanske kan det också ha fått Thomas Bodström - och hans kolleger i politiken - att se att det kan straffa sig i efterhand om man drar en vals för att klara sig ur en knipa.
DET har varit vår avsikt med vår rapportering, inte att fälla någon tolvtaggare.
Tolvtaggarmetaforen fick jag förresten anledning att fundera över när vi i helgen jagade älg. På lördagen gick en ståtlig älgtjur förbi mitt pass, men jag sköt inte. Skottvinkeln var inte tillräckligt bra. Men det ordnade sig. På söndagen kom en annan älgtjur förbi. Och den blev fälld.
Jag fick en grankvist i hatten och en dunk i ryggen från gubbarna i jaktlaget. Men det som de mest erfarna gav mig mest respekt för var inte tvåtaggaren som blev skjuten, utan modet att avstå för att försöka fälla den där älgen dagen före. Ett dåligt skott får många lida för.
Så är det också med journalistmetaforen. Det är god journalistik att avstå från att dra till med något som inte är säkert för att få tolvtaggaren fälld och vinna andra journalisters erkännande.
Thomas Bodström får gärna klamra sig kvar. Vårt jobb som journalister har aldrig varit att fälla honom, utan bara att pröva hans trovärdighet och ge allmänheten en mera sann bild av den. När det är gjort slutar journalistikens uppdrag och där börjar demokratins.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar