Guillou och skrönorna

"Ikväll ska jag vara hemma och titta på Guillou."

Så sa folk faktiskt på 1980-talet. Det var inte Rekordmagazinet de skulle titta på. Namnet var både fånigt och svårt att komma ihåg. Men programledaren kom man ihåg. Och att det alltid hände något i det där teveprogrammet som det snackades om efteråt.

För mig som började min journalistutbildning vid den här tiden, var Jan Guillou en oundviklig förebild. Men journalisthögskolan snålade in på föreläsarna. Och machokvoten blev fylld av Jan Mosander och Göran Skytte, så Guillou fick inte komma och föreläsa. Och vi var upprörda, vill jag minnas.

Då var jag ordförande i studentkåren, så vi löste det genom att bjuda in Guillou till en pubkväll. Dit skulle han komma alldeles gratis, bli bjuden på billigt vin och få berätta om sig själv. Det gjorde han.

Klockan åtta på kvällen började han berätta om IB-affärer och annat. Vi lyssnade hänfört. Timme efter timme. Någon gång framemot elva, räckte det för min del. Då var det fortfarande kvar en grupp studenter som inte kunde lyssna sig mätta på Guillous samlade skrönor.

Och Guillou verkade trivas med det. Han pratade och pratade. Hela natten. Så häftigt måste det ha varit för honom, att han höll igång till klockan åtta på morgonen. Enligt vad som berättades ska det suttit en ihärdigt lyssnade liten skock studenter vid hjältens fötter även i denna gryningstimma.

Vinpuben med Guillou blev sedan en knivig fråga för studentkåren att hantera. Pubgästerna skulle inte ta något betalt. Däremot fick kåren, som då hade hårt ansträngd ekonomi, en fet räkning från Guillou på en bilresa tur-och-retur Malmö, där Guillou jobbade i veckorna. Så gick det till på den tiden att trixa sig fram i högskattesamhället. På ett extraarvode för en föreläsning gick det mesta till skatteverket om man inte kunde göra det skattefritt, genom att få resan hem till familjen betald som tjänsteresa istället.

Jag vill minnas att vi diskuterade om vi skulle medverka i denna skattemässiga omoral. Och jag tror faktiskt att vi aldrig betalade Guillous bilresa till den där pubkvällen.

Fascinerande med Guillou har alltid varit att hans historier är så perfekt förpackade. De har de rätta ingredienserna, ofta med Guillou själv i något slags hjälteroll.

"Ju bättre en historia är, desto mer ska tvivla på att den är sann", säger Thorsten Thurén som är expert på källkritik. Och när jag undervisar i källkritiskt grävande brukar jag säga att alla goda berättare har en sak gemensamt: de har ett fritt förhållande till sanningen.

Den som följt Guillou genom åren, kan konstatera att han inte är något undantag. När han skarvar och fixar till, så passerar det ofta utan vildare protester. Men när någon går till källorna kan sanningen vara en annan.

• Som det var när Expressens Per Svensson 1995 kollade Guillous påstående att han var elitsimmare i sin ungdom. Svensson gick igenom samtliga årgångar av tidningen Simsport från de aktuella åren, utan att någonstans hitta spår av Jan Guillou.
• När Ondskan blev film, gjorde Guillou uttalanden som också fick Expressen att gå till källorna och finna att allt inte var som det sades.
• Och när Jan Guillou i somras kom med sina yrkesmemoarer, var det en annan version av IB-affären än den som Peter Bratt kändes vid.

När det nu kommer fram att Jan Guillou i sin ungdom arbetat för KGB, väcker det intressanta frågor. Saken har onekligen spännande innehåll. Men det märks att Jan Guillou inte har berättat om det särskilt ofta, för när han försöker förklara har berättelsen inte fått den typiska förpackning som de flesta av Guillous historier med tiden fått.

Och lite lurt får man nog tycka att det är att Jan Guillou så länge missat att göra denna goda historia till sin.