Låt journalistiska principer styra journalistiken, även i bevakningen av Sverigedemokraterna

Vilken roll spelar medierna för SD:s framgångar? Om detta har jag skrivit en artikel i Liberal debatts senaste nummer.

Timo Soinis Sannfinländare
ökade med 15 procentenheter
och fick nära 20 procent i finska
 riksdagsvalet 2011.
Partiet spås öka kraftigt
även i kommunalvalet.
Foto Jan Leineberg,
via Wikimedia Commons

Sverigedemokraterna går nu stadigt uppåt och när man väger ihop snittet av alla mätningar nosar partiet på platsen som tredje största parti. Samtidigt försöker SD rensa i leden och framstå som ett bredare mittenparti. Därmed närmar de sig den position liknande rörelser intagit i andra europeiska länder. Jag har just besökt Finland där Sannfinländarna spås öka stort i dagens kommunalval. (De fick 19,1 procent i riksdagsvalet i fjol och tvingade de andra partierna att bilda en bred koalition för att stänga dem ute.)

I Finland, Danmark och Norge har invandringskritiska missnöjespartier etablerat sig som en del av politiken med större väljarstöd än SD har idag.

Sverige tycks nu följa samma mönster. Och man ska inte utesluta att SD-siffror kan bli valresultat 2014, vilket skulle förändra den politiska kartan i Sverige kraftigt, särskilt om C och/eller KD samtidigt åker ur riksdagen.

Och nu kommer diskussioner om mediernas roll. Har SD fått för stor uppmärksamhet? Är det rätt att behandla SD som ett "normalt" parti? Var det fel av SVT att ta upp ämnet invandring i partiledardebatten?

Så långt är det heller inte till nästa valrörelse där SD kommer finnas med som kontroversiellt riksdagsparti. Därför borde det vara dags att på allvar diskutera mediebevakningen av SD.

Det finns en hel del att säga om den. Som doktorand vid Mittuniversitetet djupintervjuade jag en rad ledande publicister i frågan, för att sedan sammanställa det till en bok som landar i slutsatser och resonemang kring mediernas dilemman. Några huvudpunkter sammanfattas i artikeln i Liberal debatt.

Problempartiet ges ut av
Stiftelsen Institutet för Mediestudier,
Sim(o)

Boken heter Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010. Ett syfte med boken är att den ska utgöra underlag för diskussioner om journalistikens roll. Och jag hoppas nu att någon av de högskolor där man har forskning och utbildning i mediefrågor, till exempel JMK eller Södertörns högskola, vill ta upp bokens resonemang till diskussion vid något seminarium, öppen föreläsning eller debatt.

Boken har recenserats och diskuterats på många håll sedan den kom i somras, men det vore synd om dess resonemang nu skulle falla undan utan någon ordentlig diskussion, särskilt då frågan blivit brännande och intressant.

Problempartiet fokuserar på bevakningen av SD, men handlar egentligen i grunden om hur journalisterna ser på sin egen demokratiska uppgift och vad som händer med principerna om opartiskhet, objektivitet och konsekvensneutralitet när de prövas av ett parti som driver frågor utanför det "legitima".

Där finns inga entydiga svar, men en märkbar villrådighet inom svenska medier, klart värd att diskutera.

Se detta som ett erbjudande, detta diskuterar jag mer än gärna med journaliststudenter och medieforskare. Gärna också med andra. Kanske har man undvikit frågan för att den är känslig. Men frågeställningen försvinner inte för det, utan knepigheten att hitta en publicistisk linje som känns riktig och bekväm, gör det extra angeläget att ta upp till debatt.


Fotnot: SD:s höga opinionssiffror behöver inte bli valresultat. Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 och var som störst 1992 med 12 procent i mätningarna. Partiet kollapsade sedan i interna bråk och fick en dryg procent i valet 1994. Men å andra sidan kan det finnas potential för SD att växa mer, om man utgår från vad liknande partier fått i andra länder. I Finland fick t.ex Sannfinländarna nästan 20 procent i senaste riksdagsvalet och spås gå fram kraftigt i kommunalvalet idag söndag.

Forskning om Sverigedemokraterna och medierna i valet 2010

Sverigedemokraternas opinionssiffror skapar bryderi på många redaktioner. Hur ska Sd och liknade partier hanteras? Detta är ämne för den avhandling jag arbetar med. Utifrån Mittuniversitetets forskningsdatabas har jag studerat valrörelsen 2006 och konstaterat att medierna knappt nämnde Sd alls, fastän opinionsmätningarna signalerade en uppgång som skulle leda till ökat inflytande.

Mycket talar för att det blir en annan strategi inför valet 2010 än att försöka tiga ihjäl Sd. Det visar inte minst den stora uppmärksamhet partiet fått efter Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet.

Under våren kommer jag att titta närmare på hur olika medier bestämmer sig för att hantera Sd. Tänker man tiga om dem? Granska dem hårdare? Bevaka dem på samma sätt som andra partier? Hur formulerar man sin policy kring detta?

Hur medierna resonerar, är intressant även på ett högre plan. Det illustrerar hur olika medier ser på neutralitet och objektivitet i nyhetsbevakningen, hur de ser på sitt sociala ansvar och sin roll i den demokratiska processen. Ingår det i mediernas informationsuppgift att konsekvensneutralt berätta om politiska aktörer som ser ut att få inflytande? Eller kan man välja att försöka tiga ihäl partier man vill ta avstånd ifrån?

För att få svar på detta planerar jag bland annat att intervjua reportrar och ansvariga utgivare, både före och efter valet.

Frågor om hur medierna hanterar extrema och populistiska partier kan också relateras till Danmark och Norge, eller de svenska mediernas roll i Ny demokratis snabba uppgång 1991.

Under våren hoppas jag få tillfälle att diskutera dessa frågor med mediefolk och forskare.

Medieutbildarna håller också en särskild kurs, där "nya" frågor kring mediehanteringen av Sd och liknande partier tas upp, även i form av praktiska övningar.

Och det är knappast något det går att bortse från. Att många tar Sd:s siffror på allvar, kan kanske illustreras av att en mängd ståuppkomiker häromveckan samlades för att hjälpa varandra skriva elaka skämt om partiet.