Tintin-okunnigheten i kulturdebatten

Ingen kan ha missat bråket om Tintin på Kulturhuset. Men många tycks ha missat att ta reda på fakta innan de öppnat munnen i debatten.

Tobias Boströms bild i Nöjesguiden.

I program som P1-morgon och SVT Debatt har jag hört debattörer som lyckas bråka sig igenom en lång, kulturprincipiell batalj, utan att känna till vad de i grunden pratar om. De som bokar och leder debatterna verkar inte heller ha tagit reda på hur det förhåller sig.

På så vis etableras via debattsoffor och kultursidor en sanning som inte är sann. Det illustreras av DN Kulturs Malin Ullgren som i gårdagens tidning gör historieskrivningen att det tog "bara några timmar innan den rasistiska 'Tintin i Kongo' var åter i sitt ställ" på ungdomsbiblioteket Tio-Tretton.

Utgångspunkt för debatten blir då: Varför ska barn läsa rasistiska Tintin-serier? Varför ge barnen den unkna, koloniala, stereotypiserande bild av svarta som förmedlas i Tintin-böckerna? I P1-morgon och SVT Debatt blev "Tintingate" en fråga om hur mycket man ska få kränka svarta människor.

Problemet är bara att det faktiskt inte var det som debatten handlade om. 

Tintin i Kongo har aldrig funnits på ungdomsbibliotetket TioTretton, och kan således inte "vara åter i sitt ställ", vilket nog påpekats för DN då meningen ändrats på DNs hemsida till att det bara tog timmar innan "Tintin-albumen var åter sitt ställ".

Spelar det då någon roll? 

Ja, det gör det. För då blir debatten en annan. Hergé gjorde Tintin i Kongo 1931 (långt före till exempel det 1940-tal då Astrid Lindgren skrev om Pippis utflykter bland "negrer" i Söderhavet). Hergé har bett om ursäkt för albumet. Vi som växt upp med Tintin vet att Tintin i Kongo liksom inte räknas som ett riktigt Tintin-album, lika lite som Tintin i Sovjet.

Det är varken nödvändigt eller lämpligt att ha Tintin i Kongo på ett barnbibliotek, lika olämpligt som att ha "Pippi går till sjöss" där. Eller, för den delen de Fem-böcker av Enid Blyton, där skurkarna ofta är "zigenare".

Från serieversionen av "Pippi går till sjöss", 1971

Därför fanns inte heller Tintin i Kongo på TioTretton, vilket många debattredaktörer, principiella kulturdebattörer och kulturskribenter inte verkar ha uppfattat när de kastat sig in i rampljuset.

Behrang Miri ville ta bort övriga Tintin-album från barnbiblioteket TioTretton på Kulturhuset. Han verkade inte känna till att hans huvudexempel Tintin i Kongo aldrig funnits där, och inte heller att "araber på flygande mattor" aldrig förekommer i något Tintin-album (men däremot i historierna om Ture Sventon).

När debatten efter den inledande twitterstormen, gick in i något slags andra andning, där Miris grundtanke skulle försvaras, hördes argument som att det väl inte spelade någon roll om man tog bort Tintin från ett bibliotek som vänder sig till barn i åldrarna 10-13 år. Vilket tyder på att man inte vet någonting om Tintins målgrupp och storhet i seriernas värld. 

Tintin-albumen, varav de allra flesta av de 24 album som finns utgivna är oklanderliga ur "rasistisk" synpunkt, har sin målgrupp just bland barn i mellanstadieåldern. Det var i den åldern jag storkonsumerade dem. Att rensa bort Tintin från ett bibliotek som vänder sig till just den målgruppen, är som att ta bort Strindberg från Stockholms Stadsbibliotek. Eller Stieg Larsson. Om man ska göra en jämförelse med någon som kan mäta sig med Hergés relativa storhet inom sin genre.

Diskutera gärna hur man ska hantera Tintin i Kongo, Pippi i Söderhavet och andra berättelser från förr som innehåller skildringar om afrikaner, "indianer", "zigenare" eller "lappar" som idag uppfattas som stötande och kränkande. För min del får de gärna undanhållas barn, och förses med förord som förklarar för vuxna läsare att de är skrivna i en annan tid. Men smeta inte på Tintin en rasist-bild som inte är sann.

När konstnärlige ledaren Behrang Miri med argumentet "nidbilder av svarta" rensar ut album som Blå lotus, Tintin i Tibet, Castafiores juveler, Månen tur och retur med flera, bygger det på en pinsam okunnighet om en av serievärldens riktiga mästare, kanske den allra största.

Och att schablonbilden ändå fäst sig hos så många kulturskribenter, debattörer och ängsliga föräldrar - som verkar tro att alla Tintinalbum, likt Tintin i Kongo är proppade med nidbilder av svarta - får ses som uttryck för två saker:  

- att de, för tillspetsningens skull, inte bryr sig om att kolla fakta, och 

- att seriekonsten tappat den position i den svenska populärkulturen den en gång haft.

Fotnot 1: Visst går det att diskutera stereotyper i några av de tidiga Tintinalbumen, men det får i så fall göras i relation till andra av serievärldens stereotyper i till exempel Asterix, Lucky Luke, Ture Sventon. Och det är möjligt att det efter en sådan genomgång skulle bli ganska tomt på seriehyllorna.

En av många stereotyper i Asterix,
uppmärksammad av www.mediesverige.se

Fotnot 2: Att laddningar förändras över tid kan också illustreras av att förläggarna, när de skulle ge ut Tintin i Kongo i Skandinavien 1975, mest bekymrade sig över innehållet på sidan 56 i originalversionen där Tintin borrar hål i en död noshörning, fyller den med dynamit och spränger den. Hergé tog till sig av detta och ersatte noshörningsexplosionen med ett mindre våldsamt alternativ.

Originalversionen med Tintin som storviltjägare i Kongo.