Till Paul Ronge: Visst kan journalister ljuga, men...

Brev till Paul Ronge, PR-konsult,

Vissa personer är det roligt att bråka med. Du är en sådan. Du är en vältalig, före detta journalistkollega som gillar att provocera. Emellanåt hamnar vi i något kul twittergräl. Jag uppskattade att du bjöd in mig att debattera med dig när du lanserade din läsvärda bok om medieträning på bokmässan för något år sedan. Fast jag blev, som du vet, lite förvirrad när du försökte nita mig med en formulering från en bok jag skrivit. Skoj att du la ut attacken på nätet, förresten. :-)



Paul, jag vet att du gillar retorik. Och ett sätt att skaffa sig ett överläge i debatter är att medvetet missförstå motpartens budskap och sedan argumentera mot en i publikens ögon helt bisarr ståndpunkt.

Så gör du nu igen på din blogg. Du menar att jag uppmanar framtidens journalister att ljuga i min lärobok Reporter - en grundbok i journalistik.

Suck, säger jag och får åter gå i strid med väderkvarnarna bland dina anhängare inom PR-världen, för att förklara att du medvetet missförstår.

Du får det att låta som att jag uppmanar journalister att ljuga och vilseleda. Det gör jag inte alls. Som du vet, skriver jag i boken Reporter att journalistikens viktigaste uppgift är att förmedla sanningen. Och om detta kan ingen tvivla som läst den. Självklart ska vi aldrig ljuga om det vi berättar för våra läsare, lyssnare eller tittare.

Men i vissa extrema situationer kan en lögn vara en förutsättning för att få fram sanningen, särskilt i världar där många försöker hindra obekväma sanningar från att komma ut. I en redogörelse över vilka arbetsmetoder lagarna tillåter skrev jag på sidan 290:

"Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle komma fram. Men du får inte låtsas att du är polis, läkare och liknande yrken med särskilda befogenheter."

Detta var skrivet som en rak redovisning av lagens begränsningar, inte som en uppmaning. Eftersom jag även skriver att metoden ska motiveras av vikten av avslöjandet, så trodde jag inte det kunde missförstås. Och jag har faktiskt inte träffat någon annan än du som uppfattat det så.

Men eftersom du bråkade om det där på bokmässan och sedan gjort stor sak av det på nätet och i andra sammanhang, förtydligade jag den där meningen på sidan 290, redan i 2010 års tryckning av Reporter till:

"Att ljuga är ofta etiskt olämpligt, men tillåtet rent juridiskt. Ibland kan det..." och så vidare.

Det sammanfattar vad jag skrivit på andra ställen och vad jag faktiskt tycker. Och det är inte särskilt kontroversiellt. Jag tror att även du håller med om att det ibland kan vara motiverat av journalister att låtsas vara någon annan, som när till exempel Günter Wallraff visade gästarbetarnas svåra tillvaro i Tyskland.

Självfallet ska metoden kunna motiveras av saken. Journalister som ljuger sig fram, kommer alltid att rannsakas efteråt och behöver därför kunna visa starka skäl för att ha gjort detta.

Nu vet du vad jag tycker, Paul. Och jag kan tacka för att du såg till att den där meningen på sidan 290 blev tydligare. Men nu behöver du inte sprida missuppfattningar om det vidare längre.

Förresten, vill du ha något annat att hänga upp dig på kan du läsa vidare till sidan 291 där jag beskriver hur det - i vissa situationer - kan anses vara rätt av journalister att bryta mot lagen.

Varsågod, om det kan vi säkert ha ett litet bråk i de sociala medierna. Men det får bli en annan dag.

Trevlig helg.
hälsar vänligen,
Björn


PS. Tack också för att du skriver att Reporter är en bra bok. Tror säkert att fler PR-konsulter än du kan finna den läsvärd. Ds.