Problempartiet av "Björn Höger"

Nu har boken Problempartiet -mediernas villrådighet kring SD valet 2010 recenserats också av statsvetaren Olof Petersson i Respons och av Jonathan Leman i Expo.

I Expo har tryckfelsnisse spökat till det och gjort att jag fått heta "Björn Höger" i ingressen, vilket väckte viss munterhet på Twitter när tidningen kom ut, då det väl just i Expo får ses som en problematisk felskrivning.

Expo 3/2012 recenserar Problempartiet och
råkar kalla mig "Björn Höger i ingressen.

Expo:s Jonahtan Leman anser att intervjustudien är intressant läsning och gör en utförlig redovisning av bokens innehåll och problemställningar. Expos enda invändning är egentligen att boken mer borde ha problematiserat den bild SD lyckats skapa i media av ett parti som lämnat rasismen bakom sig. Leman avslutar också med ett tankeväckande resonemang om att medierna i bevakningen av SD bör lyfta blicken och se helheten, att det är skrämmande med ett medielandskap där rasism och intolerans framstår som vilket perspektiv som helst. Nyhetsvärdet borde vara detsamma som för andra partier när SD företrädare sprider hat och kollektivt skuldbeläggande, skriver Leman.

Statsvetaren Olof Peterson
recenserar Problempartiet
i Respons 45/2012.

Även statsvetaren Olof Peterson gör i recensionstidskriften Respons en utförlig redovisning av bokens resonemang och slutsatser. Enligt Peterson får varje försök att påverka politiska rörelser räkna med fenomenet oavsiktliga konsekvenser. Peterson ser ett historiskt mönster och jämför med tiden då Socialdemokraterna kom fram som politisk utmanare:

"Etablerade intressen brukar bemöta nya utmanare med en standarrepertoar av motstrategier. Hjalmar Branting lär ha konstaterat att de konservativa makthavarnas motstånd mot den växande arbetarrörelsen genomlöpte tre olika faser: förtigandet, förlöjligandet och det öppna angreppet. Hans observation verkar ha en generell tillämpbarhet. Även det senaste nytillskottet på liknande sätt. Medierna har försökt att först förtiga, sedan förlöjliga och slutligen angripa Sverigedemokraterna. Men många gånger har effekten blivit den motsatta."

Peterson pekar på alla exempel som ges i Problempartiet på detta. Och han tycker att bokens intervjuer ger inblick i hur landets mediechefer resonerat. Men han menar att det finns en begränsning i detta och landar i en den akademiska invändningen att studien mer borde ha utvecklat varför SD i valrörelsen ofta kom fram i just invandrarfrågan. Ja, det kan man fundera över. Där finns ett bra uppslag för framtida studier. Bokens intervjustudie gjordes före valet 2010 och har därför, av rent praktiska skäl, inte kunnat gå djupare i den frågan. Inte heller i Kent Asps studie av valrörelsen 2010, varifrån jag hämtat uppgifterna om detta, ges något ordentligt svar på det.

Utöver dessa synpunkter från Peterson och Leman om vad boken borde haft mer av, har recensionerna hittills varit genomgående positiva. Och jag har också blivit ombedd att i kommande numret av Liberal Debatt skriva en kortare text med utgångspunkt från slutsatserna i boken Problempartiet.

Här är andra som refererat och kommenterat:

Sydsvenskan (28 aug 2012): "Medial yrsel". Tor Billgren tycker att riksmedierna borde ta lärdom av bokens slutsatser.

Journalisten (nr 9/2012, recension, ej publicerad på nätet): ""Ett tummat ex av Björn Hägers bok borde finnas på varje nyhetsredaktion inför valet 2014."

Medievärlden: "Får SD en rättvis behandling i media?"

Aftonbladet: "Upprörd debatt om SD-rapportering"

SvD: "Granskning slår fast att SD har särbehandlats"

Journalisten (referat från debatt i Almedalen): "SD behandlas orättvist i medierna"

Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"

LT: "Björn Söder är ingen seriös partisekreterare"

Utkiksbloggen: "Häger och Söder om (SD), båda har rätt"

Epochtimes: "Sverigedemokraterna ett problem medierna"

Ristningar, Ola Theander: "Studie av Björn Häger"

Hanna-Karin Grensman: "Gott och blandat från Almedalen"

Några fler: