Låt journalistiska principer styra journalistiken, även i bevakningen av Sverigedemokraterna

Vilken roll spelar medierna för SD:s framgångar? Om detta har jag skrivit en artikel i Liberal debatts senaste nummer.

Timo Soinis Sannfinländare
ökade med 15 procentenheter
och fick nära 20 procent i finska
 riksdagsvalet 2011.
Partiet spås öka kraftigt
även i kommunalvalet.
Foto Jan Leineberg,
via Wikimedia Commons

Sverigedemokraterna går nu stadigt uppåt och när man väger ihop snittet av alla mätningar nosar partiet på platsen som tredje största parti. Samtidigt försöker SD rensa i leden och framstå som ett bredare mittenparti. Därmed närmar de sig den position liknande rörelser intagit i andra europeiska länder. Jag har just besökt Finland där Sannfinländarna spås öka stort i dagens kommunalval. (De fick 19,1 procent i riksdagsvalet i fjol och tvingade de andra partierna att bilda en bred koalition för att stänga dem ute.)

I Finland, Danmark och Norge har invandringskritiska missnöjespartier etablerat sig som en del av politiken med större väljarstöd än SD har idag.

Sverige tycks nu följa samma mönster. Och man ska inte utesluta att SD-siffror kan bli valresultat 2014, vilket skulle förändra den politiska kartan i Sverige kraftigt, särskilt om C och/eller KD samtidigt åker ur riksdagen.

Och nu kommer diskussioner om mediernas roll. Har SD fått för stor uppmärksamhet? Är det rätt att behandla SD som ett "normalt" parti? Var det fel av SVT att ta upp ämnet invandring i partiledardebatten?

Så långt är det heller inte till nästa valrörelse där SD kommer finnas med som kontroversiellt riksdagsparti. Därför borde det vara dags att på allvar diskutera mediebevakningen av SD.

Det finns en hel del att säga om den. Som doktorand vid Mittuniversitetet djupintervjuade jag en rad ledande publicister i frågan, för att sedan sammanställa det till en bok som landar i slutsatser och resonemang kring mediernas dilemman. Några huvudpunkter sammanfattas i artikeln i Liberal debatt.

Problempartiet ges ut av
Stiftelsen Institutet för Mediestudier,
Sim(o)

Boken heter Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010. Ett syfte med boken är att den ska utgöra underlag för diskussioner om journalistikens roll. Och jag hoppas nu att någon av de högskolor där man har forskning och utbildning i mediefrågor, till exempel JMK eller Södertörns högskola, vill ta upp bokens resonemang till diskussion vid något seminarium, öppen föreläsning eller debatt.

Boken har recenserats och diskuterats på många håll sedan den kom i somras, men det vore synd om dess resonemang nu skulle falla undan utan någon ordentlig diskussion, särskilt då frågan blivit brännande och intressant.

Problempartiet fokuserar på bevakningen av SD, men handlar egentligen i grunden om hur journalisterna ser på sin egen demokratiska uppgift och vad som händer med principerna om opartiskhet, objektivitet och konsekvensneutralitet när de prövas av ett parti som driver frågor utanför det "legitima".

Där finns inga entydiga svar, men en märkbar villrådighet inom svenska medier, klart värd att diskutera.

Se detta som ett erbjudande, detta diskuterar jag mer än gärna med journaliststudenter och medieforskare. Gärna också med andra. Kanske har man undvikit frågan för att den är känslig. Men frågeställningen försvinner inte för det, utan knepigheten att hitta en publicistisk linje som känns riktig och bekväm, gör det extra angeläget att ta upp till debatt.


Fotnot: SD:s höga opinionssiffror behöver inte bli valresultat. Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 och var som störst 1992 med 12 procent i mätningarna. Partiet kollapsade sedan i interna bråk och fick en dryg procent i valet 1994. Men å andra sidan kan det finnas potential för SD att växa mer, om man utgår från vad liknande partier fått i andra länder. I Finland fick t.ex Sannfinländarna nästan 20 procent i senaste riksdagsvalet och spås gå fram kraftigt i kommunalvalet idag söndag.

Till Paul Ronge: Visst kan journalister ljuga, men...

Brev till Paul Ronge, PR-konsult,

Vissa personer är det roligt att bråka med. Du är en sådan. Du är en vältalig, före detta journalistkollega som gillar att provocera. Emellanåt hamnar vi i något kul twittergräl. Jag uppskattade att du bjöd in mig att debattera med dig när du lanserade din läsvärda bok om medieträning på bokmässan för något år sedan. Fast jag blev, som du vet, lite förvirrad när du försökte nita mig med en formulering från en bok jag skrivit. Skoj att du la ut attacken på nätet, förresten. :-)



Paul, jag vet att du gillar retorik. Och ett sätt att skaffa sig ett överläge i debatter är att medvetet missförstå motpartens budskap och sedan argumentera mot en i publikens ögon helt bisarr ståndpunkt.

Så gör du nu igen på din blogg. Du menar att jag uppmanar framtidens journalister att ljuga i min lärobok Reporter - en grundbok i journalistik.

Suck, säger jag och får åter gå i strid med väderkvarnarna bland dina anhängare inom PR-världen, för att förklara att du medvetet missförstår.

Du får det att låta som att jag uppmanar journalister att ljuga och vilseleda. Det gör jag inte alls. Som du vet, skriver jag i boken Reporter att journalistikens viktigaste uppgift är att förmedla sanningen. Och om detta kan ingen tvivla som läst den. Självklart ska vi aldrig ljuga om det vi berättar för våra läsare, lyssnare eller tittare.

Men i vissa extrema situationer kan en lögn vara en förutsättning för att få fram sanningen, särskilt i världar där många försöker hindra obekväma sanningar från att komma ut. I en redogörelse över vilka arbetsmetoder lagarna tillåter skrev jag på sidan 290:

"Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle komma fram. Men du får inte låtsas att du är polis, läkare och liknande yrken med särskilda befogenheter."

Detta var skrivet som en rak redovisning av lagens begränsningar, inte som en uppmaning. Eftersom jag även skriver att metoden ska motiveras av vikten av avslöjandet, så trodde jag inte det kunde missförstås. Och jag har faktiskt inte träffat någon annan än du som uppfattat det så.

Men eftersom du bråkade om det där på bokmässan och sedan gjort stor sak av det på nätet och i andra sammanhang, förtydligade jag den där meningen på sidan 290, redan i 2010 års tryckning av Reporter till:

"Att ljuga är ofta etiskt olämpligt, men tillåtet rent juridiskt. Ibland kan det..." och så vidare.

Det sammanfattar vad jag skrivit på andra ställen och vad jag faktiskt tycker. Och det är inte särskilt kontroversiellt. Jag tror att även du håller med om att det ibland kan vara motiverat av journalister att låtsas vara någon annan, som när till exempel Günter Wallraff visade gästarbetarnas svåra tillvaro i Tyskland.

Självfallet ska metoden kunna motiveras av saken. Journalister som ljuger sig fram, kommer alltid att rannsakas efteråt och behöver därför kunna visa starka skäl för att ha gjort detta.

Nu vet du vad jag tycker, Paul. Och jag kan tacka för att du såg till att den där meningen på sidan 290 blev tydligare. Men nu behöver du inte sprida missuppfattningar om det vidare längre.

Förresten, vill du ha något annat att hänga upp dig på kan du läsa vidare till sidan 291 där jag beskriver hur det - i vissa situationer - kan anses vara rätt av journalister att bryta mot lagen.

Varsågod, om det kan vi säkert ha ett litet bråk i de sociala medierna. Men det får bli en annan dag.

Trevlig helg.
hälsar vänligen,
Björn


PS. Tack också för att du skriver att Reporter är en bra bok. Tror säkert att fler PR-konsulter än du kan finna den läsvärd. Ds.

Fojo-kurs 8-12 april 2013: Svåra intervjupersoner - så får du musslor och slingrare att svara

Nu kursen ute på Fojo:s hemsida som jag ska hålla i 8-12 april 2013, med fokus på de riktigt svåra intervjupersonerna. Så beskrivs den på Medieinstitutet Fojo:s hemsida:

Världen är full av människor som kan vara svåra att intervjua: tillknäppta musslor, krångliga forskare, ängsliga mellanchefer, slingriga makthavare. Denna kurs slipar intervju-verktygen för några av de klassiska problemtyperna. Vi går igenom användbara intervjumetoder för allt från de nervösa och blyga till de pratsamma och slingriga, vi utgår från konkreta exempel, gör reflektioner, övningar och laborationer med försökskaniner av olika slag.

Se fram emot en rolig, lärorik och utvecklande vecka, som kommer ta dig närmare intervjuandets mästerskap. Kursen vänder sig till journalister inom alla typer av medier som vill utveckla den kanske viktigaste, och svåraste, arbetsmetoden - intervjun.

Sista ansökningsdag: 19 nov 2012

Tyst i tidningen om kvinnan som jagades av vargar

Sällan har jag hört så många historier om björnar, vargar och ljugande myndgheter, som nu i helgen då jag var i Hälsingland på älgjakt.
I skogen där jag jagar fanns förr inga rovdjur. Nu får jag veta att det smyger omkring björnar i närheten av mitt älgpass, och att jag får skjuta dem i självförsvar om de går till attack. Min mor är så rädd för björn att hon slutat gå på skogspromenader.


En av många böcker
 om vargar.

- Vet du. Häromdan var det en kvinna på en häst som blev jagad av två vargar, säger en jägare.

Jag får höra att länsstyrelsens skyddsjägare skjutit en björn som "låg på rygg i en trädgård och käkade äpplen".

Alla vet hur det gått till. Och att det inte står något i tidningen om det, därför att det "tystas ner av myndigheterna".

Rykten om rovdjur sprids bland jägare norr om Dalälven som en eldgnista i en hav av högoktanig bensin. I jaktlagen kokar känslorna kring vargar och björnar. Det handlar förstås om att rovdjuren konkurrerar med jägarna om viltet, men kanske mest om hundar. Vargarna ser hundarna som inkräktare i deras revir, vilket gör att jägare - för vilka hunden oftast är det käraste de har - inte vågar släppa hundarna lösa, eller ens hålla dem kopplade utanför jaktstugan om det finns varg i området.

Ett jaktlag i Dalarna där jag tidigare deltog har upplösts i konflikter kring vargfrågan. Jag hör jägare berätta hur möten om vargfrågan nästan slutat i slagsmål

Överallt hör jag: "det tystas ner, det är därför det inte står i tidningen om det".

Så kan rykten odla upp hat och misstro mot myndigheter. Och fösa in misstrogna och hatiska i famnen på misstrogna och hatiska rörelser som tar saken i egna händer.

Tydligare än så kan man inte fånga in journalistikens viktigaste - och svåraste - uppdrag, att berätta sanningen om sådant som människor oroar sig för. Att visa att tidningen inte döljer väsentligheter om sådant det pratas om, och tar reda på vad som verkligen är sant.

Det stod inget i lokaltidningen om björnen som skjutits när han låg på rygg i någons villaträdgård och käkade äpplen. Det stod inte heller något om kvinnan på hästen som jagats av vargar.

Enligt de misstrogna därför att det tystats ner av "myndigheterna".

Hur var det då? Ja, lokaltidningen hade kunnat ringa några samtal och ta reda på vad som var sant.

En björn hade skjutits i byn av länstyrelsens skyddsjägare i förra veckan. Men den låg inte på rygg i någon trädgård och åt äpplen. Den sköts på helt vanligt sätt, på säkert avstånd från omgivande bostäder, vid en åtel som jägarna satt ut.

Vargarna som jagade kvinnan på hästen, var inga vargar - utan två vargliknande hundar som rymt och vistats några dagar i skogen på egen hand.

Om detta ska vi journalister berätta. Annars överlåter vi nyhetsförmedlingen åt ryktesspridare där källkritiken får träda tillbaka för intresset av att uppröra och sprida misstro.

Tiden då Fantomen smiskade olydiga kvinnor

Det fanns en tid då serieböckernas hjältar la hysteriska kvinnor över knät och gav dem ett kok stryk. På så vis lärde de sig veta hut. Vilket liksom var berättelsens sens moral.

Och som relief till debatten om värderingar i Tintin-äventyr skapade på 1930-talet, kan påminnas om Fantomens återkommande förkärlek för spanking.

Jämfört med den vandrande vålnaden och några andra av hans kolleger bland 1940- och 1950-talens superhjältar, lär Tintin klara sig hyfsat. I alla fall i synen på hur besvärliga kvinnor bäst behandlas. Fantomens skapare Lee Falk gillade att skildra smisk och lär ha varit först med detta när han den 25 juni 1938 i Adventure in Algiers lät Fantomen läxa upp en ung kvinna som lurat in hjälten i en fälla.

Lee Falk stod 1938 för serievärldens första smiskscen.
Ray Moore tecknade. 

I fler än en serieruta visas hur kvinnor får vad de förtjänar. I till exempel "Luftpiraternas återkomst" av Lee Falk och Ray Moore, tecknad 1942 och återpublicerad i svenska serietidningen Fantomen nr 25-26/2010, hamnar Fantomen på en öde ö med med de vackra piratdrottningarna Sala och Margo. Efter ett tag tröttnar han på deras beteende, lägger dem över knät och bestraffar dem med hårdhänt smisk, en efter en.

Men Fantomen var inte ensam om denna läggning; kvinnor har smiskats även av andra superhjältar.

Batman (Läderlappen) gör som Fantomen.

Superman-smisk.

Liksom på film också av machomän som John Wayne och Elvis Presley.

Elvis Presley smiskar Jenny Maxwell i Blue Hawaii (1961)

John Wayne smiskar Maureen O'Hara i McLintock (1963)  

Det rättrådiga uppfostringssmiskandet av kvinnor dog bort från populärkulturen när tiderna förändrades, även om det lever kvar något slags kult kring bilderna. Numera är spanking, när den förekommer på film, mera direkt kopplad till sex, som till exempel i en scen i Ang Lees Lust Caution.

Och vem vet, kanske kan de gamla seriebilderna få något slags bisarr rennäsans hos alla som inspirerats av bdsm-scenerna i bästäljaren "50 nyanser av honom" ("50 shades of Grey").

Slutligen: Att jämföra kvinnosynen i Tintin med kvinnosynen i Fantomen, låter sig för övrigt inte göras, av det enkla skälet att det i praktiken inte förekommer några kvinnor i Tintin.

Problempartiet av "Björn Höger"

Nu har boken Problempartiet -mediernas villrådighet kring SD valet 2010  recenserats också av statsvetaren Olof Petersson i Respons och av Jonathan Leman i Expo.

I Expo har tryckfelsnisse spökat till det och gjort att jag fått heta "Björn Höger" i ingressen, vilket väckte viss munterhet på Twitter när tidningen kom ut, då det väl just i Expo får ses som en problematisk felskrivning.

Expo 3/2012 recenserar Problempartiet och
 råkar kalla mig "Björn Höger i ingressen.

Expo:s Jonahtan Leman anser att intervjustudien är intressant läsning och gör en utförlig redovisning av bokens innehåll och problemställningar. Expos enda invändning är egentligen att boken mer borde ha problematiserat den bild SD lyckats skapa i media av ett parti som lämnat rasismen bakom sig. Leman avslutar också med ett tankeväckande resonemang om att medierna i bevakningen av SD bör lyfta blicken och se helheten, att det är skrämmande med ett medielandskap där rasism och intolerans framstår som vilket perspektiv som helst. Nyhetsvärdet borde vara detsamma som för andra partier när SD företrädare sprider hat och kollektivt skuldbeläggande, skriver Leman.  

Statsvetaren Olof Peterson
recenserar Problempartiet
i Respons 45/2012.

Även statsvetaren Olof Peterson gör i recensionstidskriften Respons en utförlig redovisning av bokens resonemang och slutsatser. Enligt Peterson får varje försök att påverka politiska rörelser räkna med fenomenet oavsiktliga konsekvenser. Peterson ser ett historiskt mönster och jämför med tiden då Socialdemokraterna kom fram som politisk utmanare:

"Etablerade intressen brukar bemöta nya utmanare med en standarrepertoar av motstrategier. Hjalmar Branting lär ha konstaterat att de konservativa makthavarnas motstånd mot den växande arbetarrörelsen genomlöpte tre olika faser: förtigandet, förlöjligandet och det öppna angreppet. Hans observation verkar ha en generell tillämpbarhet. Även det senaste nytillskottet på liknande sätt. Medierna har försökt att först förtiga, sedan förlöjliga och slutligen angripa Sverigedemokraterna. Men många gånger har effekten blivit den motsatta."

Peterson pekar på alla exempel som ges i Problempartiet på detta. Och han tycker att bokens intervjuer ger inblick i hur landets mediechefer resonerat. Men han menar att det finns en begränsning i detta och landar i en den akademiska invändningen att studien mer borde ha utvecklat varför SD i valrörelsen ofta kom fram i just invandrarfrågan. Ja, det kan man fundera över. Där finns ett bra uppslag för framtida studier. Bokens intervjustudie gjordes före valet 2010 och har därför, av rent praktiska skäl, inte kunnat gå djupare i den frågan. Inte heller i Kent Asps studie av valrörelsen 2010, varifrån jag hämtat uppgifterna om detta, ges något ordentligt svar på det.

Utöver dessa synpunkter från Peterson och Leman om vad boken borde haft mer av, har recensionerna hittills varit genomgående positiva. Och jag har också blivit ombedd att i kommande numret av Liberal Debatt skriva en kortare text med utgångspunkt från slutsatserna i boken Problempartiet.

Här är andra som refererat och kommenterat:

Sydsvenskan (28 aug 2012):  "Medial yrsel". Tor Billgren tycker att riksmedierna borde ta lärdom av bokens slutsatser.

Journalisten (nr 9/2012, recension, ej publicerad på nätet): ""Ett tummat ex av Björn Hägers bok borde finnas på varje nyhetsredaktion inför valet 2014." 

Medievärlden: "Får SD en rättvis behandling i media?"

Aftonbladet: "Upprörd debatt om SD-rapportering"

SvD: "Granskning slår fast att SD har särbehandlats"

Journalisten (referat från debatt i Almedalen): "SD behandlas orättvist i medierna"

Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"

LT: "Björn Söder är ingen seriös partisekreterare"

Utkiksbloggen: "Häger och Söder om (SD), båda har rätt"

Epochtimes: "Sverigedemokraterna ett problem medierna"

Ristningar, Ola Theander: "Studie av Björn Häger"

Hanna-Karin Grensman: "Gott och blandat från Almedalen" 

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"

Norrbottens Kuriren: "Viktigt att den inte blandas ihop med våra produkter"

The Local: "The Sweden Democrats a 'normal' political party?"

MTV3 (Finland), Pertti Nyberg: "Kirjat: Björn Häger: Problempartiet"

UNT, Gunvor Hildén: Medierna och SD-lösningen - Kultur Litteratur - UNT.se

Barometern: "Problemparti byter stil"

Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD valet 2010 köper du till exempel här:

Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Sim(o)

Bokus

Adlibris (billigast när jag nyss kollade)

Tintin-okunnigheten i kulturdebatten

Ingen kan ha missat bråket om Tintin på Kulturhuset. Men många tycks ha missat att ta reda på fakta innan de öppnat munnen i debatten.

Tobias Boströms bild i Nöjesguiden.

I program som P1-morgon och SVT Debatt har jag hört debattörer som lyckas bråka sig igenom en lång, kulturprincipiell batalj, utan att känna till vad de i grunden pratar om. De som bokar och leder debatterna verkar inte heller ha tagit reda på hur det förhåller sig.

På så vis etableras via debattsoffor och kultursidor en sanning som inte är sann. Det illustreras av DN Kulturs Malin Ullgren som i gårdagens tidning gör historieskrivningen att det tog "bara några timmar innan den rasistiska 'Tintin i Kongo' var åter i sitt ställ" på ungdomsbiblioteket Tio-Tretton.

Utgångspunkt för debatten blir då: Varför ska barn läsa rasistiska Tintin-serier? Varför ge barnen den unkna, koloniala, stereotypiserande bild av svarta som förmedlas i Tintin-böckerna? I P1-morgon och SVT Debatt blev "Tintingate" en fråga om hur mycket man ska få kränka svarta människor.

Problemet är bara att det faktiskt inte var det som debatten handlade om. 

Tintin i Kongo har aldrig funnits på ungdomsbibliotetket TioTretton, och kan således inte "vara åter i sitt ställ", vilket nog påpekats för DN då meningen ändrats på DNs hemsida till att det bara tog timmar innan "Tintin-albumen var åter sitt ställ".

Spelar det då någon roll? 

Ja, det gör det. För då blir debatten en annan. Hergé gjorde Tintin i Kongo 1931 (långt före till exempel det 1940-tal då Astrid Lindgren skrev om Pippis utflykter bland "negrer" i Söderhavet). Hergé har bett om ursäkt för albumet. Vi som växt upp med Tintin vet att Tintin i Kongo liksom inte räknas som ett riktigt Tintin-album, lika lite som Tintin i Sovjet.

Det är varken nödvändigt eller lämpligt att ha Tintin i Kongo på ett barnbibliotek, lika olämpligt som att ha "Pippi går till sjöss" där. Eller, för den delen de Fem-böcker av Enid Blyton, där skurkarna ofta är "zigenare".

Från serieversionen av "Pippi går till sjöss", 1971

Därför fanns inte heller Tintin i Kongo på TioTretton, vilket många debattredaktörer, principiella kulturdebattörer och kulturskribenter inte verkar ha uppfattat när de kastat sig in i rampljuset.

Behrang Miri ville ta bort övriga Tintin-album från barnbiblioteket TioTretton på Kulturhuset. Han verkade inte känna till att hans huvudexempel Tintin i Kongo aldrig funnits där, och inte heller att "araber på flygande mattor" aldrig förekommer i något Tintin-album (men däremot i historierna om Ture Sventon).

När debatten efter den inledande twitterstormen, gick in i något slags andra andning, där Miris grundtanke skulle försvaras, hördes argument som att det väl inte spelade någon roll om man tog bort Tintin från ett bibliotek som vänder sig till barn i åldrarna 10-13 år. Vilket tyder på att man inte vet någonting om Tintins målgrupp och storhet i seriernas värld. 

Tintin-albumen, varav de allra flesta av de 24 album som finns utgivna är oklanderliga ur "rasistisk" synpunkt, har sin målgrupp just bland barn i mellanstadieåldern. Det var i den åldern jag storkonsumerade dem. Att rensa bort Tintin från ett bibliotek som vänder sig till just den målgruppen, är som att ta bort Strindberg från Stockholms Stadsbibliotek. Eller Stieg Larsson. Om man ska göra en jämförelse med någon som kan mäta sig med Hergés relativa storhet inom sin genre.

Diskutera gärna hur man ska hantera Tintin i Kongo, Pippi i Söderhavet och andra berättelser från förr som innehåller skildringar om afrikaner, "indianer", "zigenare" eller "lappar" som idag uppfattas som stötande och kränkande. För min del får de gärna undanhållas barn, och förses med förord som förklarar för vuxna läsare att de är skrivna i en annan tid. Men smeta inte på Tintin en rasist-bild som inte är sann.

När konstnärlige ledaren Behrang Miri med argumentet "nidbilder av svarta" rensar ut album som Blå lotus, Tintin i Tibet, Castafiores juveler, Månen tur och retur med flera, bygger det på en pinsam okunnighet om en av serievärldens riktiga mästare, kanske den allra största.

Och att schablonbilden ändå fäst sig hos så många kulturskribenter, debattörer och ängsliga föräldrar - som verkar tro att alla Tintinalbum, likt Tintin i Kongo är proppade med nidbilder av svarta - får ses som uttryck för två saker:  

- att de, för tillspetsningens skull, inte bryr sig om att kolla fakta, och 

- att seriekonsten tappat den position i den svenska populärkulturen den en gång haft.

Fotnot 1: Visst går det att diskutera stereotyper i några av de tidiga Tintinalbumen, men det får i så fall göras i relation till andra av serievärldens stereotyper i till exempel Asterix, Lucky Luke, Ture Sventon. Och det är möjligt att det efter en sådan genomgång skulle bli ganska tomt på seriehyllorna.

En av många stereotyper i Asterix,
uppmärksammad av www.mediesverige.se

Fotnot 2: Att laddningar förändras över tid kan också illustreras av att förläggarna, när de skulle ge ut Tintin i Kongo i Skandinavien 1975, mest bekymrade sig över innehållet på sidan 56 i originalversionen där Tintin borrar hål i en död noshörning, fyller den med dynamit och spränger den. Hergé tog till sig av detta och ersatte noshörningsexplosionen med ett mindre våldsamt alternativ.

Originalversionen med Tintin som storviltjägare i Kongo.