Nu händer det grejer!

Häromdagen hade en av TV4-kollegerna med sig en äkta iPad till en konferens. Och det räckte att se den och hålla i den för att inse att det kommer att hända grejer inom medievärlden. Och det kommer att gå fort.

- Aldrig! fräste gäster vid en middag för något år sedan när jag hävdade att vi under vår livstid kommer att uppleva att fler böcker blir lästa på något annat medium än papper.

De intellektuella middagsgästerna tog påståendet som en personlig förolämpning. Böcker är förknippat med starka känslor. Vad man har i bokhyllan speglar ens person. Blotta tanken att kasta bort böcker är för vissa något djupt stötande. Och så har det varit under några år.

Konservativa pappersälskare gnölar pessimistiskt varje gång någon börjar prata om hur läsplattorna kan revolutionera mediesamhället. Ingen imponerades av den Sony Reader jag tog hem från New York för några år sedan. Den var en tämligen värdelös pryl som numera bara står hemma i hyllan och samlar damm.

Men nu har teknikutvecklingen hunnit dit den ska. Nu köar de första entusiasterna för att bli med iPad. Förlag och mediekoncerner börjar tänka innehåll och använding. Proppen har gått ur. Nu lossnar det. Snart kommer massmarknaden för iPad till Sverige. Och jag tror inte jag är den ende som har fantasi nog att se potentialen i de förändringar det kan föra med sig.

Går det att köpa iPad-aktier, så köp dem nu!

Kanske kommer detta att i efterhand betraktas som en av årets viktigaste medienyheter:

• Förlagsjättar
  går ihop om läsplattor

Teveskola

För en gammal radioman som på senare år fått lära sig tevemediets alldeles speciella berättarspråk, känns detta så-gör-du-nyheter-i-teve-inslag mitt i prick:

Slagpåse?

Ibland tackar man ja till saker utan att tänka efter hur jobbigt det kan bli. Så jag gick med på att agera slagpåse när landets pr-företagare samlades över en öl för att höra hur bra det är med medieträning.

Motparten var en f.d kollega från SR, Staffan Dopping, som gått över till att tjäna den andra sidan. Jag minns Staffan som en av av radions duktigaste programledare, en oväldig journalist som värnade om det seriösa - och stod emot den politiskt korrekta populism som ibland poppade fram på samhällsredaktionens planeringsmöten.

Numera är hans roll att verka för att uppdragsgivarens sanning också ska bli den sanning medierna förmedlar. För detta får man i regel bättre betalt än om man fortsätter tjäna allmänhetens intressen som journalist.

Och där skulle jag stå i andra ringhörnan och vara kritisk. En lätt sak om publiken är journalister, men säkert en smula styvare inför ett gäng pr-konsulter.

Kanske är det uttryck för något masochistiskt drag att ändå gå dit och förklara varför jag fortfarande tror mer på den goda saken, än de stora pengarna. Kanske ligger det en lockelse i att delta i sådana här debatter för att höra tidigare så duktiga journalister försöka förklara varför de nu gör världen en tjänst när de smyger omkring i skuggorna och coachar maktens män i hur de ska göra det svårare för journalisterna att lyfta fram obekväma sanningar.

Det bestämde jag mig för att säga. Liksom att:

Somligt medietränarna lär ut är bara bra för oss journalister. Det kan vara självklarheter som:

• att inte ljuga (om det finns risk att man blir ertappad med det),
• att inte flacka med blicken i teve, och
• att tänka igenom vad man ska säga och uttrycka sig kortfattat och klart.

Men så finns det en del som är mera problematiskt. Några av det metoder makthavarna får lära sig för att försköna verkligheten och att effektivt slingra sig undan obekväma men angelägna frågor är förödande för demokratin, det offentliga samtalet och journalisternas möjligheter att utkräva ansvar.

I många fall gör det journalisternas jobb svårare - och ökar behovet av kompentenshöjande utbildning. I några fall gör det vårt jobb roligare. En del makthavare blir direkt löjliga när de försöker tillämpa vad de lärt sig på kursen. Och då kan det ge en extra roll knorr till vår rapportering.

Något av detta hoppades jag få säga i debatten. Och jag sa nog det mesta. Men på ett snällt sätt - och Staffan Dopping är en trevlig prick, som inte tar för sig på samma provocerande vis som medieträningsindustrins onelinermästare Paul Ronge.

Därför klagades det efteråt på att vi varit för lite osams.

Men mest undrade jag över hur moderatorn kunde motstå frestelsen att säga något lustigt om våra efternamn.

Webbtips: En av pr-konsulterna som var där och lyssnade mejlade mig efteråt ett tips med hela batteriet av "exempel på hur man elegant slingrar sig från knepiga frågor från journalister":

http://www.youtube.com/watch?v=H4LDg595d1k&feature=channel

Kul, träffande - och säkert utmärkt som exempel på undanslingringskursen.

Björn gör en Bert

Ägnade söndagsmorgonen åt en promenad i solen med förra veckans lördagsintervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i öronen. Lite märkligt, ska erkännas. Men intressant.

Intervjun var ett tydligt exempel på hur lite sverigedemokraternas företrädare har att säga om det handlar om annat än invandring. Och jag fick en känsla av att jag hört den förr.

"Vi håller på att räkna på detta", "Vi återkommer om det", "Det andra som räknar på det, jag är inte så insatt", lät det från Söder när intervjuande Lasse Johansson påtalade att Sd tycks vara "alla goda gåvors givare" och undrade hur de ska finansiera sin förslag om stora skattesänkningar för pensionärer (13 mdr), höjd a-kassa, höjd föräldrapenning, höjt vårdnadsbidrag, mer pengar till försvaret och annat som de har med i sin skuggbudget.

Många frågor, inga svar. Annat än det man kunnat gissa, att mycket kan sparas på att minska invandringen och biståndet. Var har jag hört det där förr?

Jo, i en klassisk intervju med ett annat partis andranamn, vars förnamn också börjar på B. När Ny demokrati seglade upp i medial medvind gjorde Olle Stenholm en intervju i teveprogrammet Magasinet där Bert Karlsson satt lika svarslös som Björn Söder gjorde i lördagsintervjun.



Flera av "vi kommer att redovisa svar på det där"-svaren var för övrigt identiska om man jämför de två intervjuerna. Intervjun med Bert, våren 1991, var den första egentliga mediala motgången för Ny demokrati - och följdes av stor uppståndelse i andra medier. Den gjorde att Bert lämnade över partiledarposten till Ian Wachtmeister. Många journalister tittade på den som ren intervjuporr eftersom det nog aldrig i svensk teve förekommit en liknande intervju som så tydligt klätt av en politisk företrädare.

Intervjun med Björn Söder väckte ingen större uppståndelse. Kanske därför att den inte överraskade någon. Sd har bevakats med kritiskt udd sedan tidigare - och Söder höll en lågmäld profil. Ingen -varken han själv, intervjuaren eller någon allmän folkopinion - tycktes förvånad över att Sd:s partisekreterare inte kan svara på hur hans parti ska finansiera sitt valfläsk.

Ett märkligt fenomen med den klassiska Bert-intervjun från den 14/2 1991 var att han möttes av sympati av de som sympatiserade med Ny demokrati. Analyserar man den intervjun kan man se en tänkbar förklaring. Olle Stenholm ställer frågor som tydligt visar att Bert inte har läst på. Man kan tänka sig att Berts potentiella väljare - mest lågutbildade män som känner misstro mot makten - i högre grad identifierar sig med buspojken som inte gjort läxan än med den stränge folkskolläraren som fortsätter sitt obönhörliga läsförhör i ytterligare 25 min även fast det redan efter 5 minuter står klart för alla att slarvern i skolbänken inte har några svar.

Med Björn Söder kan det förhålla sig annorlunda. Lasse Johansson ställer frågor med infernalisk mjukhet, viker undan och undviker onödiga följdfrågor för att trumma in och förtydliga svarslösheten. Kanhända är det också så att ingen förväntar sig att Björn Söder ska veta någonting om någon annan politik än invandringspolitiken. Möjligen kan intervjun tydligt ha illustrerat för lyssnarna att Sd är och tycks förbli ett enfrågeparti, där alla svåra frågor har en enkel lösning - att gå tillbaka till partiets rötter och bevara Sverige svenskt.

Länktips: Mediernas hantering av Sd inför 2010 års val, kan vara intressant att se ur ett historiskt perspektiv. Här är podversionen av min dokumentär om Ny demokratis historia, från 2006.

Bot mot skrivkramp

I morgon ska jag ha skrivit färdigt ett kapitel i en bok. Och plötsligt inträder Den Stora Skrivkrampen. Inspirationen vill inte infinna sig, ej heller någon tydlig struktur eller bärande idé.

Vad göra, bortsett från att skriva detta inlägg och därmed ytterligare skjuta upp det oundvikliga skrivarbetet?

Kastade ut en fråga på Twitter och Facebook och fick ihop till en lista på medel mot skrivkramp, som jag härmed delar med mig av till omvärlden.

1. @rapportchefen: Låt det krampa. Skriv på bara!
2. @mickep2: Gör en mindmapkarta med pilar och struktur, testa Mind42 om du vill vara digital.
3. @LottaOP: Bota skrivkramp: 1) Våga vara kass. 2) Börja skriv. Mitt i, i slutet, eller i början. Det lossnar efter ett tag. Funkar alltid.

4. @kennedianskt Först skjuter man upp det tills det är helt omöjligt att inte börja. Sen tvingar man sig att skriva 1000 tkn. Då lossnar det!

5. @Bodil Resare: Ta en promenad.
6. @Berit Nygren: Var olydig mot de egna idealen
7. @Gunnel Werner: Skrivkramp beror antingen på att man inte helt behärskar ämnet eller att man inte är road av ämnet. När båda sammanfaller kommer orden inte bara av sig själva, utan också som ett rinnande vatten! ;-)
8. @Rebecca Ancker: Läs Eyvind Johnsson... funkade för mig....
9. @Pär Trehörning: Se en rolig film, eller läs Wilhelm Moberg eller Söderberg, Den allvarsamma leken, typ
10. @Fredrik Ehrling: Gå till en massör.

Min egen metod: leta fram en gammal text och sno friskt från den + skapa struktur genom att dela upp allt du vill säga i tio punkter

Intervjuteknik 2.0

Slingriga politiker var huvudtema i den föreläsning med rubriken "Intervjuteknik 2.0" som jag höll på Grävande Journalisters seminarium i Stockholm nu i helgen.

Tidigare har jag hållit en hundratals föreläsningar Carl Bildt fått illustrera problematiskt slingrande. Nu var det dags att förnya sig, så till denna föreläsning hade jag samlat in idel nya exempel.

Föremål för slingerstudier var bland andra: Maud Olofsson, Tobias Billström, Sven-Otto Littorin, Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Zlatan Ibrahimovic.

Det var fullt i salen och det kändes som att den nya versionen av föreläsningen fungerade bra, bortsett från att jag vimsat till det och råkat lägga in två punkt fyra i föreläsningen, vilket gjorde att mina tio exempel råkade bli elva.

Föreningen spelade in föreläsningen, som finns att se på Bambuser:

Sverigedemokratbevakningsdebatt på Gräv

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker grundläggande frågor om vad som är journalistikens egentliga uppgift. Om detta handlar den avhandling jag arbetar med. En symbolfråga är till exempel: Syftar SVT:s valutfrågningar till att ge väljarna information om de partier som kan komma att ha betydelse för beslutsfattandet efter valet? Eller handlar de om att ge sändningstid enbart åt de etablerade riksdagspartierna?

I helgen deltog jag i en diskussion på Grävande Journalisters årliga seminarium. Den handlade om journalisternas ängsliga förhållande till Sverigedemokraterna, nu när partiet ser att bli ett parti att räkna med.

I panelen deltog Niklas Orrenius, Sydsvenskan, som skrivit mycket om SD och är en av landets klokaste journalister, cheferna Jan Helin, Aftonbladet, Jan Axelsson, SVT och Sanna Klinghoffer, fd SR Kaliber. Moderator var: Amanda Rydman. Själv deltog jag i egenskap av journalist med erfarenhet av politisk bevakning och forskare i just sådana här mediefrågor.

Grävande Journalister spelade in debatten. Och den finns att se på Bambuser: