Motparten var en f.d kollega från SR, Staffan Dopping, som gått över till att tjäna den andra sidan. Jag minns Staffan som en av av radions duktigaste programledare, en oväldig journalist som värnade om det seriösa - och stod emot den politiskt korrekta populism som ibland poppade fram på samhällsredaktionens planeringsmöten.
Numera är hans roll att verka för att uppdragsgivarens sanning också ska bli den sanning medierna förmedlar. För detta får man i regel bättre betalt än om man fortsätter tjäna allmänhetens intressen som journalist.
Och där skulle jag stå i andra ringhörnan och vara kritisk. En lätt sak om publiken är journalister, men säkert en smula styvare inför ett gäng pr-konsulter.
Kanske är det uttryck för något masochistiskt drag att ändå gå dit och förklara varför jag fortfarande tror mer på den goda saken, än de stora pengarna. Kanske ligger det en lockelse i att delta i sådana här debatter för att höra tidigare så duktiga journalister försöka förklara varför de nu gör världen en tjänst när de smyger omkring i skuggorna och coachar maktens män i hur de ska göra det svårare för journalisterna att lyfta fram obekväma sanningar.
Det bestämde jag mig för att säga. Liksom att:
Somligt medietränarna lär ut är bara bra för oss journalister. Det kan vara självklarheter som:
- att inte ljuga (om det finns risk att man blir ertappad med det),
- att inte flacka med blicken i teve, och
- att tänka igenom vad man ska säga och uttrycka sig kortfattat och klart.
Men så finns det en del som är mera problematiskt. Några av det metoder makthavarna får lära sig för att försköna verkligheten och att effektivt slingra sig undan obekväma men angelägna frågor är förödande för demokratin, det offentliga samtalet och journalisternas möjligheter att utkräva ansvar.
I många fall gör det journalisternas jobb svårare - och ökar behovet av kompentenshöjande utbildning. I några fall gör det vårt jobb roligare. En del makthavare blir direkt löjliga när de försöker tillämpa vad de lärt sig på kursen. Och då kan det ge en extra roll knorr till vår rapportering.
Något av detta hoppades jag få säga i debatten. Och jag sa nog det mesta. Men på ett snällt sätt - och Staffan Dopping är en trevlig prick, som inte tar för sig på samma provocerande vis som medieträningsindustrins onelinermästare Paul Ronge.
Därför klagades det efteråt på att vi varit för lite osams.
Men mest undrade jag över hur moderatorn kunde motstå frestelsen att säga något lustigt om våra efternamn.
Webbtips: En av pr-konsulterna som var där och lyssnade mejlade mig efteråt ett tips med hela batteriet av "exempel på hur man elegant slingrar sig från knepiga frågor från journalister":
http://www.youtube.com/watch?v=H4LDg595d1k&feature=channel
Kul, träffande - och säkert utmärkt som exempel på undanslingringskursen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar