Femtio nyanser av en bokcirkel

Föremål för bokcirkel.

Detta blogginlägg kommer inte att ge mig en resa till Seattle.

För en tid sedan fick jag ett mejl från någonting som kallar sig femtionyanser.bloggportalen.se
Där uppmanas jag att blogga en recension om den erotiska bästsäljaren Femtio nyanser av honom (Fifty shades of Grey).

Bloggar jag riktigt bra om boken kan jag vinna ett exemplar av uppföljaren "Femtio nyanser av mörker". Och bloggar jag riktigt, riktigt bra kan jag vinna en resa till Seattle.

Vilka som ingår i den jury som bestämmer vem som ska vinna resan, är oklart. Men efter lite grävande fick jag fram att det är förlaget Norstedts som ligger bakom "tävlingen". Och jag är inte helt säker på att deras jury vill belöna mina åsikter om deras bok.

Vi hade bokcirkel om den igår. Och kom fram till följande:

• Femtio nyanser av honom är ett pekoral. Tidvis är boken riktigt uselt skriven, med många klyschor som författare får lära sig undvika redan på första skrivarkursen. (Dialogen är emellertid hyfsad ibland, liksom några av de mejl-växlingar som återges.)

• Femtio nyanser av honom är skriven som en Harlequin-roman, men med lite mer detaljerat sex.

• Den manlige huvudfiguren Christian Grey är en osannolik fantasifigur, och det finns inte tillstymmelse till trovärdighet i att han ska vara miljardär, pilot med mera vid 27 års ålder.

• Ingen av oss tyckte att sexskildringarna var särskilt upphetsande. De var ofta trista upprepningar där huvudpersonen Anastasia Steele, som är 22 år och oskuld och aldrig tidigare ens rört vid sig själv, får sanslösa orgasmer vid minsta beröring av enormt sexige, gudabenådat snygge, långe, bredaxlade, Adonisfiguren Christian Grey. Handlingen sammanfattas på Det Bästa-vis här.

• Ingen av oss hade missat att Greys "intensiva" ögon är grå. Det får man upprepat ungefär 50 gånger innan man ens hunnit halvvägs i första boken

• Sexet är heller inte särskilt förbjudet. Det förekommer lite smisk och bondage, men på något slags präktigt amerikanskt politisk korrekt vis. Lite smisksex visserligen, men väldigt monogramt och förstås med kondom. Den "farlige" killen är ju heller inte så farlig. Så klart träffar han artigt sin nya kvinnas föräldrar... ja, ungefär så.

• Författaren E L James (Erika Leonard) gjorde ett genidrag när hon parade interiörer från BDSM-världen med den så kallade "fanfiction" hon gjort kring huvudfigurerna i Twilight-sagan. Fifty Shades of Grey har hittills sålt 40 miljoner exemplar, vilket vi förstås noterade med en blandning av förundran och avund.

Femtio nyanser av honom är en usel bok. Den saknar litterära kvaliteter och man blir inte erotiskt upphetsad av att läsa den. Men den lämpar sig utomordentligt väl att ha bokcirkel kring. Särskilt då vi alla, efter flera flaskor vin, konstaterade att detta borde vi själva kunna skriva bättre än.

Nu gäller det bara att göra det. Och bli rika som troll.


Fotnot 2. Ida som var den enda i cirkeln som läst uppföljarna, ombads berätta den fortsatta handlingen för oss andra. Det gjorde hon, ty ingen av oss hade för avsikt att läsa någon av dem.

Scoop skriver bra om Reporter, men...

En fin julklapp kom häromdagen, i form av en recension av Reporter, en grundbok i journalistik i Grävande Journalisters tidskrift Scoop. Vitsorden väger tungt från denna, i min värld så viktiga, publikation. Scoop tycker att jag lyckats få ihop:

"en bok som är lika underhållande oavsett om man är en hängiven grävreporter enbart inriktad på Det stora scoopet, uteslutande skriver resereportage eller helt enkelt är intresserad av språk och/eller hur media fungerar.

Genom att sätta in en stor del av alla råd och tips i levande och fräscha exempel, såväl fiktiva som verkliga, blir informationen levande och lätt att ta till sig."

Scoops recensent skriver att Reporter är läsvärd för rutinerade reportrar:

"Och för varje nybörjare är den en prisvärd investering i en framtida karriär."

Att få sådant beröm borde göra mig salig. Men som författare är man ultrakänslig för kritik i recensioner. Och den som hävdar annorlunda, tror jag narras.

Nu sitter jag och irriteras över Scooprecensentens kritiska slutkläm, där hon hänger upp sig på en mening på sidan 290, som lyder: "Att ljuga är tillåtet."

Just de där fyra orden, ryckta ur sitt sammanhang, stod medietränaren Paul Ronge och viftade med på bokmässan också, i ett försök att vinna en billig poäng i en debatt om förhållandet mellan journalister och pr-folk.

Ronge gjorde det för att väcka uppmärksamhet och för att få igång en underhållande replikväxling. Och det var på något vis helt i sin ordning. Problem uppstår dock när jag blir framlyft i grävarnas tidning som en förespråkare för oetiska yrkesmetoder. Då är det lika bra att här tydligt förklara för den som har lätt för att missförstå. Så här är det:

Meningen som Scoop citerar är inte någon uppmaning eller rekommendation. Den ingår i en torr redogörelse för vilka arbetsmetoder som är tillåtna rent juridiskt.

En wallraffande journalist kan ljuga om att hon är gatsopare utan att bli dömd för något brott, men den som säger sig vara polis eller läkare kan dömas för föregivande av allmän ställning. Så säger lagen. Inget konstigt med det.

Lämplighet och laglighet är olika saker. Och det framställer mig som ett fån, när begreppen blandas ihop. Självklart ska journalister inte ljuga i onödan. Men i hundratals situationer kan det behövas för att göra viktiga avslöjanden eller för klara livhanken, t.ex. vid wallraffande eller hotfulla situationer. Detta har flera journalister före mig funderat kring och skrivit om. Så frågan är ingalunda ny. Inte heller är det ett särskilt häpnadsväckande konstaterade.

Grundhållningen beskriver jag på s. 186 i boken Intervjuteknik (Liber):

"Journalister som ljuger och manipulerar riskerar alltid kritik. Varje lögn hotar trovärdigheten. Därför bör man vara beredd på att kunna motivera sitt exceptionella tilltag. Saken ska verkligen vara värd det. Lögnen är lättare att motivera om den syftar till att avslöja mutbara fartygsinspektörer än om den används för att komma in på sjukhuset och intervjua chockade brandoffer."

Alltså: Det vi berättar i vår journalistik ska förstås alltid vara sant. Men något slags utopiskt dumförbud mot okonventionella arbetsmetoder, skulle bara gynna den typ av maktspelare som hyr in sådana som Paul Ronge för att hindra att media berättar sanningen om dem.

Om viktiga avslöjanden till följd av arbetsmetoder som innehållit både små och stora ljug, har Scoop rapporterat åtskilliga gånger.

"Alla journaliststudenters bibel"

"Björn Häger har skrivit alla journaliststudenters bibel", är omdömet när AnnaKarin Lith recenserar Reporter en grundbok i journalistik i Medievärlden.

Hon beskriver Reporter med ord som rolig, resonerande och begriplig:

"En självklar lärobok för alla som studerar medier men boken bör även ha sin plats på varje nyhetsdesk."

Jag rodnar förstås. Och för den som är nyfiken, har Norstedts nu lagt ut bokens början på nätet:

Provläs kapitlet om journalistrollen: Häger, B - Reporter

Fin recension av Reporter, en grundbok i journalistik

Tänk en sådan känsla det är, när man svettats under lång tid med att skriva en bok, att få läsa recensionerna och se att verket fallit i god jord.

I senaste pappersnumret av Medievärlden skriver AnnaKarin Lith, sådana där fantastiska saker om boken man skulle kunna trycka upp på affischer - och som jag här oblygt återger:

"Björn Häger har skrivit alla journaliststudenters bibel."

"Den 458 sidor tjocka boken innehåller allt, verkligen allt, om journalistyrkets olika delar."

"Häger skriver roligt, resonerande och begripligt med tydliga exempel som gör det lätt att lära."

"En självklar lärobok för alla som studerar medier men boken bör även ha sin plats på varje nyhetsdesk. Att sätta i händerna på praktikanter förstås, men här finns också matnyttig hårdfakta som till exempel källor för bevakning av polis, näringsliv och kommunen och kontaktupprigter till myndigheter."

I Journalisten skrev Paul Frigyes också snällt om den. Vill minnas att han använden orden episk, skarp och apokalyptisk.

I Medievärlden tycker även Mikael Marklund till om Reporter. Han skriver:

"För den som inget vet om journalistik men vill lära sig måste detta vara
en guldgruva."

"Även erfarna journalister kan hitta guldkorn här."

Och helt korrekt sammanfattar han att:

"här känns att det finns ett hjärta som bultar för den goda
journalistiken."

Sedan kan jag leva med att Marklund tycker att jag är lite för noggrann och att han känner sig inte så lite mossig när jag skriver:

"Riktigt långt tillbaka fanns det särskilda korrekturläsare på tidningen..."

Norstedts faktasida om Reporter, en grundbok i journalistik.

Provläs första kapitlet.