Intervjuteknik 2.0

Slingriga politiker var huvudtema i den föreläsning med rubriken "Intervjuteknik 2.0" som jag höll på Grävande Journalisters seminarium i Stockholm nu i helgen.

Tidigare har jag hållit en hundratals föreläsningar Carl Bildt fått illustrera problematiskt slingrande. Nu var det dags att förnya sig, så till denna föreläsning hade jag samlat in idel nya exempel.

Föremål för slingerstudier var bland andra: Maud Olofsson, Tobias Billström, Sven-Otto Littorin, Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Zlatan Ibrahimovic.

Det var fullt i salen och det kändes som att den nya versionen av föreläsningen fungerade bra, bortsett från att jag vimsat till det och råkat lägga in två punkt fyra i föreläsningen, vilket gjorde att mina tio exempel råkade bli elva.

Föreningen spelade in föreläsningen, som finns att se på Bambuser:

Sverigedemokratbevakningsdebatt på Gräv

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker grundläggande frågor om vad som är journalistikens egentliga uppgift. Om detta handlar den avhandling jag arbetar med. En symbolfråga är till exempel: Syftar SVT:s valutfrågningar till att ge väljarna information om de partier som kan komma att ha betydelse för beslutsfattandet efter valet? Eller handlar de om att ge sändningstid enbart åt de etablerade riksdagspartierna?

I helgen deltog jag i en diskussion på Grävande Journalisters årliga seminarium. Den handlade om journalisternas ängsliga förhållande till Sverigedemokraterna, nu när partiet ser att bli ett parti att räkna med.

I panelen deltog Niklas Orrenius, Sydsvenskan, som skrivit mycket om SD och är en av landets klokaste journalister, cheferna Jan Helin, Aftonbladet, Jan Axelsson, SVT och Sanna Klinghoffer, fd SR Kaliber. Moderator var: Amanda Rydman. Själv deltog jag i egenskap av journalist med erfarenhet av politisk bevakning och forskare i just sådana här mediefrågor.

Grävande Journalister spelade in debatten. Och den finns att se på Bambuser:

Scoopartikel om att intervjua politiker

I nya numret (nr 1, 2010) av Grävande Journalisters tidning Scoop beskriver jag hur absurt det ibland kan vara att försöka få svar av slingrande politiker. I artikeln "Så intervjuar du medietränade makthavare" berättar jag om bland annat om en sådan intervju med riksdagsmannen och advokaten Thomas Bodström, där han upprepar samma intränade ramsa till svar - tolv gånger. Här finns hela intervjun i utskrift.

I en annan artikel, "349 ledamöter under mikroskåpet", i samma nummer av Scoop berättar jag om vår granskning av riksdagen och hur vi byggde upp Kalla faktas databas, där besökarna kan göra sin egen undersökning. Den som vill göra det hittar databasen på: www.tv4.se/kallafakta/databasen

Ny demokratis historia i senaste Expo

En gång för tjugo år sedan lyfte medierna in ett populistiskt, nyliberalt missnöjesparti i riksdagen. Det hette Ny demokrati och leddes av de slagfärdiga företagarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Ian & Berts torgmöten kunde vara rena ståuppshower.

Partiets kom in i riksdagen med rekordfart, men kollapsade i interna bråk innan mandatperioden hann ta slut. Somliga detaljer från den tiden kan vara intressanta att påminna om nu när Sverigedemokraterna siktar sig på att klara riksdagsspärren.

I nummer 1, 2010 av tidskriften Expo, som just kommit ut, har jag därför skrivit en längre artikel där jag sammanfattar Ny demokratis historia - och påminner om mediernas centrala roll.

I artikeln ger jag exempel på hur Ny demokrati blev alltmer främlingsfientligt allt eftersom tiden gick. Intressant att notera är också att ju mera man gjorde kritik mot invandringen till huvudfråga, desto sämre gick det i opinionen.

Den historiska genomgången klargör också tydligt vad som faktiskt sades på partiets torgmöten, om nu någon skulle ha få för sig att tro på Bert Karlsson när han i senare tid försökt förneka att han då fiskade i främlingsfientlighetens grumliga vatten.

Att lära känna historien kan göra det lättare att se vad som händer i samtiden.

Missnöjda mörkermän

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem."

Aforismen tillskrivs Voltaire, även om det är lite oklart om han verkligen yttrat den. Hursomhelst har den kommit i tankarna de senaste dagarna, då jag - samtidigt - lyckas bli både vän och fiende till kasta-ut-invandrarna-lobbyn.

Kalla fakta sände i söndags ett välgjort, intressant och viktigt reportage av Therese Bergstedt och Phil Poysti om en konflikt bland somalierna i Rinkeby. Unge festfixaren Kadafi Hussein kämpar mot religiösa extremister som hindrar unga kvinnor från att gå på hans fester, då de anser att det är mot Islam att dansa till musik.

Till varje Kalla fakta-program har vi ett diskussionsforum, där tittarna kan debattera kvällens ämne. Raskt rasade det in en radda inlägg som använde reportaget som argument för att rösta på Sverigedemokraterna. Hur ska man förhålla sig till det som journalist? Ska man hålla sig konsekvensneutral, finns det egentligen bara ett sätt att se på saken. Journalistik ska vara journalistik - inte politik. Finns det en story så ska vi berätta den utan att ta hänsyn till konskvenserna. Så lyder ett centralt teorem inom modern nyhetsjournalistik.

Skulle vi försöka gissa vem som gynnas eller missgynnas av varje publicering, skulle det bli tufft att räkna ut vad som skulle sändas. Konskvenser är svåra att förutse. En reaktion på kort sikt, kan leda på något helt annat längre fram. Alla som arbetat på en nyhetsredaktion vet att nyhetsvärderingen "sitter i väggarna" och de flesta känner igen en nyhetsberättelse när de träffar på den. De vet också att nyheterna inte styrs av politiska direktiv.

Några som ändå envisas med att tro att det är så, återfinns i svansen kring Sverigedemokraterna. Samma mörkermän som drar invaringsfirentliga slutsatser av Rinkebyreportaget jag stått som redaktör för, retar sig på att jag föreläser och utbildar om det sätt att se på nyhetsvärdering och politik som jag just beskrivit - och hur det påverkar mediernas bevakning av Sd.

Debattnivån framkallar i båda fallen en trött suck. Och det kan väl vara lika gott att än en gång tydliggöra hållningen:

På Kalla fakta kommer vi att publicera bra journalistik, utan att låta oss styras av vem som gynnas eller missgynnas politiskt. Förhoppningsvis ska det också gå att diskutera problem kring invandring och integration utan att behöva se nätets alla debattforum kladdas ner av det evigt tjatande rasistiska grottfolket.

Guldspadenominerad

Föreningen Grävande Journalister meddelade idag vilka de nominerat till det prestigefyllda priset Guldspaden. Kalla fakta blev dubbelt nominerad:

I teveklassen nomineras Per Hermanruds granskning av djurplågeriet inom dunindustrin, "Dun till varje pris".

I webbklassen nomineras "Kalla fakta om de folkvalda", vår databas över riksdagens ledamöter. De som nomineras för detta är Ann Tiberg, Jenny Zettergren och jag.

Det är stort att få vara med och tävla om Guldspaden, så idag är jag extra glad. Det var vi som blev nominerade, även om många fler medverkade i det stora projektet. I det redaktionella arbetet med riksdagsgranskningen deltog också: Jennifer Jerez, Susanna Andersson, Sandra Foresti, Ann Johansson och Kajsa Lindohf. Det tekniska utvecklingsarbetet gjordes av: Magnus Rimbark, Kristian Saebdal, Brian Riddle, Henrik Box och Per Åström.

Kalla faktas kommentar till nomineringarna.

Länkar:

• Kalla fakta om de folkvalda - direkt till databasen
  
• "Dun till varje pris" - läs om avslöjandet om gässen som plockas levande
  
• Alla guldspadenomineringar (vilka som vinner meddelas på Grävande Journalisters årliga seminarium den 20 mars.)

Den Stora Mediekonspirationen

Bland den sorts människor som ägnar mycket tid och kraft åt att kämpa för att Sverige ska ta emot färre invandrare, odlas det gärna konspirationsteorier om medierna. Den som är nyfiken på hur dessa ser ut kan googla på "Lilla Saltsjöbadsavtalet", en konspirationsteori om att samtliga medier ska ha träffats i Saltsjöbaden vid något tillfälle och bestämt sig för att inte berätta sanningen om invandringen. Bert Karlsson är en av dem som gett spridning åt denna teori, som teveprogrammet Striptease tydligt bevisat var rent nonsens.

Nu är konspirationsteoretikerna igång igen. Och där har jag blivit inblandad - och det är svårt att veta om jag ska vara smickrad eller bekymrad. På diverse invandringsfienliga hemsidor ser man en konspiration i att jag håller föreläsningar och utbildningar kring det ämne som jag forskar i, det vill säga mediernas bevakning av partier som Sverigedemokraterna och Ny demokrati.

Det är inget konstigt med att jag gör det. Jag följde Ny demokrati för ett antal år sedan och vet att det ställer medierna inför flera svåra frågor när sådana här partier dyker upp på den politiska arenan. Många av dessa frågeställningar blir lättare att hantera om man får ökad kunskap om Sd och om hur man kan se på begrepp som konskvensneutralitet i nyhetsvärderingen.

Det borde inte ens Sverigedemokraterna själva ha något emot. Och det är inget skumt eller hemligt med det jag gör. Jag har berättat för Sd-ledningen om min forskning.

Jag noterar också att den upphettade diskussion som dragit igång på nätet rätt snart körde in på de gamla hjulspåren, d.v.s. att medierna "inte berättar sanningen om invandringen" istället för om innehållet i mina föreläsningar.

Man kan väl säga att detta i sig illustrerar behovet av utbildningsstöd i frågan, som tycks vara en av de mest svåraste svenska redaktioner idag har att hantera.