Upprepar sig historien om Ny demokrati?

Expressen publicerade 14/11- 2012
 filmen där Erik Almqvist säger "hora".

Kritik mot Sverigedemokraterna, kan vara bra för partiet. Men det gäller bara viss kritik. Expressens filmpublicering från Erik Almqvists fyllenatt är en katastrof för SD. Avslöjandet slår där SD är som känsligast.

• Sverigedemokraterna vill vinna fler kvinnor och skriver motioner om att ta krafttag mot invandrare som kallar svenska flickor för "horor".

• Sverigedemokraterna vill bli sedda som ett etablerat parti, med nolltolerans mot rasism och sexism.

• Sverigedemokraterna vill distansera sig från tiden då partiet bestod av skräniga skinnskillar som provocerade fram bråk med invandrare på stan.

Allt detta gör innehållet i filmen till relevant nyhet. Den visar ett parti som inte lever som det lär, ett parti som hycklar när de kritiserar andra för att säga "hora", ett parti med högre tolerans för främlingsfientligt språkbruk internt än vad det ger sken av utåt.

I Journalisten föreslog jag häromveckan att SD ska bevakas efter samma måttstock som andra partier, det vill säga: om en sverigedemokrat säger att "islam borde förbjudas" (eller använder ord som "blatte" och "hora") då ska det värderas som en lika stor nyhet som om till exempel en centerpartist sagt samma sak.



Så var det när Uppdrag granskning inför valet 2002 smygfilmade moderater i valstugor som sa att  grovt rasistiska saker, eller när en SSU-ordförande en kväll på krogen blev så full att hon skrek "svartskalle" och "pittkuk" till vakten som kastade ut henne. Moderaterna fick en skandal på halsen, SSU-bossen fick avgå.

För 20 år sedan hade Almqvist nattliga bråk inte varit någon nyhet. Men nu är den det, därför att den avslöjar att partiets bild utåt inte är sann. Grundläggande nyhetsvärdering, helt enkelt.

Annan mer svepande kritik mot SD har bekräftat den underdog-bild partiet självt odlar som mobbat av etablissemanget. Men det här får annan effekt. Det går inte att förklara bort. Ingen partiledare kan försvara företrädare som spontant häver ur sig ord som "hora" och "babbe".

Jimmie Åkesson var mitt på sin eriksgata i medierna för att förklara partiets rekordhöga opinionssiffror. Nu blir det Almqvists fyllenatt han får prata om. Och det är svårt att tro att något som sägs om den kan gynna partiet.

Här blir det intressant att jämföra med Ny demokrati som kom in i riksdagen 1991. Mediernas svepande kritik mot Ny demokrati för populism och främlingsfientlighet hade ingen större effekt. Men när Ny demokrati - som SD nu - sommaren 1992 nådde rekordnivåer i opinionen (12%) kom den verkliga granskningen i medierna. Jag var med när det hände, i augusti 1992.

Ny demokrati började då behandlas som vilket annat parti som helst, vilket betydde att medierna granskade vad de verkligen sa på sina torgmöten med samma krav på sanning som för andra partier. Sensommaren 1992 kom en skur av pinsamma avslöjanden om hur Ny demokratis retorik byggde på felaktigheter och vandringshistorier om invandrare som när man kollade inte stämde.

Ny demokrati hade, på samma sätt som SD och andra snabbväxande missnöjespartier, problem med kufar och rättshaverister. Jimmie Åkesson har från sin mentor, förre Nyd-ledaren Ian Wachtmeister, fått rådet att se upp med dem.

Wachtmeister vet. För när det, hösten 1992, blev svårare för Ny demokrati att få okritisk publicitet i medierna började det gnissla i partiled och riksdagsgrupp. Wachtmeister tyglade riksdagsgruppen med fri sprit och järnbruksdisciplin. Uppstudsiga ute i landet uteslöts.

En effekt av sådana hårda tag är att det väcker missnöje och fraktionsbildning. Det hände Ny demokrati som föll samman i interna bråk inför valet 1994.

Det ska bli intressant att se om SD nu går samma väg.

Som gammal nyhetsjournalist har jag ingen åsikt i frågan, annat än att:

• Det är logiskt att nyhetsvärdera pinsamheter hos SD-företrädare med samma mått som andra partier. Nyhetsrelevansen ökar hos politiker som i fyllan kallar folk för "hora", om de utåt kritiserat just sådant språkbruk.

• Utvecklingen hos SD nu - som uteslutningar, avgångar och fraktionsstrider - ska vi försöka beskriva så gott vi kan, eftersom den kommer att ha relevans för politiken.

• Men det utesluter inte att vi journalister också intresserar oss för varför SD, fram till nu, vuxit så starkt i opinionen. Vilket missnöje är det uttryck för? Det borde vi också berätta, diskutera och ta på allvar.

Kanske någon liten påminnelse om hur det gick för Ny demokrati också kan vara på sin plats. En början kan vara att lyssna på min P1-dokumentär från 2006 om Ny demokratis uppgång och fall.


Fotnot: Här gör Expressens Niklas Orrenius en bra analys av hur avslöjandet påverkar SD.