Olle Hägers råd till sig själv - om att skriva speakertexter för teve

Olle Häger blev 79 år. Vid tretiden i morse somnade han in efter en tids sjukdom.

Min morbror Olle var en sådan där begåvad människa som var älskad och respekterad av alla. Och många kan berätta vilken remarkabel yrkesperson han var. Svart på vitt, en SVT-serie som omfattade 130 olika historier om ett fotografi, gav Olle och Hans Villus både Stora Journalistpriset och Guldpennan.

Men det verkliga storverket var Hundra svenska år, en serie där 1900-talet sammanfattas i åtta entimmesprogram. Olle sa själv att det var den han var mest stolt över.

Olle var mästarnas mästare i att skriva speakertexter; han visste hur man hittade orden som fick bilden att skimra. Han började med bilden i berättandet, visste hur en historia ska berättas och läste Tranströmer för att motionera upp formuleringsförmågan.

Till den senaste upplagan av min lärobok Reporter, som utkom i augusti, delade Olle med sig av sina bästa tips kring att skriva speakertexter för teve.

Här är, skrivet våren 2014, det som Olle kallade det för sina "bästa råd till sig själv"(som de återges på s. 290-291 i Reporter, en grundbok i journalistik):

Jag tänker inte tala om hur man skriver en speakertext. Jag ska bara tala om hur jag själv gör. Det här är mina råd till mig själv, efter 50 år på radio och teve.

Var på vakt mot formlerna, bryt mot mallen. Blanda gärna högt med lågt, sätt fantasin i arbete. Försök hitta andra verb och andra adjektiv än de slitna och ofarliga.

Använd inte bilden som illustration – om du kan undvika det.  Försök se till att bilden blir själva trampolinen för berättelsen. Texten behöver inte alltid ha en episk funktion. Den kan faktiskt vara en bildtext.

Låt gärna döda föremål bli aktiva. Det är ett berättarsätt som bilderna lätt inbjuder till. Låt Marmaverkens fabriksskorsten tappa räkningen på alla sina tegelstenar.

Hugg av meningarna när det är på väg att bli förutsägbara. Det är ingen vits med att låta dem traska vidare mot punkt.

Var sparsam med siffror. Det yr aska kring dem. Men var hyperexakt när det finns en chans att överraska i det lilla. Tala om vad hästen heter eller att frisören med rakkniven verkar vara vänsterhänt.

Var inte så himla rädd för ett eller annat knepigt ord. Det får inte bli för många, men ”fotsack” eller ”spilkum” får man tåla.

Det är inte förbjudet att växla mellan tempus men glöm inte bort att bilden själv inbjuder till presens.

Ge lite tid för tittarna att läsa av bilden innan du kommer och förtydligar den. Ge plats för deras egna slutsatser innan du bestämmer vad det är de ser.

Låt texten ligga och sjuda mot bilden tills de samverkar så effektivt som det är möjligt. Vänta in de associationer bilden ger. Ändra och lyssna och skriv om – om du har tid.

Skriv inte folk på näsan. De som tittar och lyssnar vet mindre än du om det du har att berätta, men de är minst lika begåvade som du och ska få en chans att känna det.

Ha Tomas Tranströmer på nattduksbordet. Eller Bengt Hanssons ” Över land färdas båten på männens axlar” om du råkar vara på väg att berätta om ett myrland eller en buss som stannade i Dåres för femtio år sen.

Dt är bara att instämma.
Olle, du fattas oss.
Och är den bästa av förebilder. 
/ Björn, Alla helgons dag 2014.