Stjärngossar i Chicago

Stjärngossar fångade
av Jenny Nyström.

Se upp om du planerar luciatåg utanför Sverige. Det kan få oväntad effekt. Året var 1981 och vi svenska utbytesstudenter skulle göra något "traditionellt svenskt" på en Rotarykonferens i Chicago. Då det var vid tiden strax före jul, var valet givet. Vi gjorde ett luciatåg. Att vi var tre killar, och saknade Lucia, hindrade inte den rolliga idén.

Vi tejpade ihop stjärngossestrutar av stora papper och svepte in oss i vita lakan vi hämtat på hotellrummen. I väntan på vår tur på scenen, tågade vi runt med ljus i händerna i hotellkorridoren, övande på Staffan stalledräng.

Då möter vi en hotellstädare. Han tvärstannar, stirrar på oss med skräck i blick och försvinner.

Med ens inser vi vad som hänt. Få amerikaner är bekanta med traditioner där barn, än mindre 18-åriga deltagare på Rotarykonferenser, klär ut sig med strutar på huvudet och sjunger om hur stalledrängen St Stefan ser Betlehemsstjärnan. Desto fler amerikaner är bekant med klädkoden i en annan mansdominerad samling som samlas med eld i händerna.

Hotellstädaren var till sin hudfärg svart. Och kan inte ha trott något annat än att vi var Ku Klux Klan.

Vi hann aldrig säga något om "old swedish tradition".

Vi hade kunnat förklara: "when Sweden becomes very dark in the winter, we celebrate an italian woman that once was killed, by having a blond girl and some star boys and peppercockie-men waking people up in the morning with songs with words nobody understands".

Men det hann vi som sagt inte göra.