måndag 1 oktober 2012

Finns det stövlar på Ekot?

Idag fyller Ekot 75 år. För 25 år sedan kom jag till redaktionen som praktikant och fick vara med på 50-årsfesten. Sedan blev jag kvar på Sveriges Radio i nästan 20 år. Och idag gratulerar jag Ekot på högtidsdagen med att är publicera ett kapitel ur boken Intervjuteknik (Liber, 2007) som är en kärleksfull vink inför framtiden, lika viktig nu som då. Grattis Ekot! Ja, må du leva i minst hundra år.
 

När jag gick på journalisthögskolan skulle klassen göra en nyhetstidning om Sundbyberg utanför Stockholm. Vi hade oändliga diskussioner om hur annorlunda vår tidning skulle bli jämfört med traditionella tidningar. Sedan åkte vi till Sumpan och gjorde tidning i två veckor.

När vi skulle utvärdera hur det gått, kom läraren in i klassrummet och la ett ark på overhead-apparaten. Där stod:

Policy för Sundbybergs Folkblad:

Vi ska vända oss till småfolket.

Vi ska låta den lilla människan komma till tals.

 
Sedan delade hon ut ett papper till alla i klassen. Det var en lång namnlista med rubriken:
 
Personer som intervjuas i Sundbybergs Folkblad.

Läraren sa ingenting, men allt eftersom papperet delades ut spreds ett mummel av kollektiv förlägenhet i klassrummet. Trots att vi från början hade bestämt oss för undvika makthavarna och låta den lilla människan komma till tals, hade vi blivit precis som alla andra nyhetsredaktioner.
 
Vi hade nästan bara pratat med myndighetspersoner, politiker och företagsledare. När vanliga människor fick komma till tals i vår tidning var det för att svara på enkätfrågan: vad önskar du dig i julklapp?
 
Så ser det ut om man studerar vilka som intervjuas i tidningar, radio och tv. Radiolinjen vid Kalix folkhögskola studerade alla intervjuer i nyhets- och aktualitetsprogrammen i radio och tv en vanlig dag i november 2000.
 
Förutom makthavare, intervjuades många experter. Men det var ont om yngre medverkande och ont om invandrare. Könsfördelningen var extremt ojämn. Bara 28 procent av de intervjuade var kvinnor.[1]
 
En gång skrev jag ner alla som intervjuades i Ekots alla sändningar under ett dygn. Det blev en mängd politiker, experter och makthavare av olika slag, men bara en enda vanlig människa.
 
Problemet med denna övervikt av etablissemang och proffstyckare är att det går ut över lyssnarengagemang och begriplighet. Vi får inte höra dem som berörs av besluten. Vi får inte möta några vanliga människor som vi kan identifiera oss med.

 Urvalet har även betydelse med tanke på vilket språk människor använder sig av. Intervjupersonernas språk kan delas in utifrån erfarenhet och kunskap.
 
Erfarenhetsspråket används om sådant som man har förstahandskunskap om, kunskapsspråket om det man har i andra, tredje hand och så vidare, skriver Knut Røe i boken Intervjun i radio och tv.[2]
 
Jag blev själv varse om dessa kontraster när jag för några år sedan gjorde ett reportage för Konsument-Ekot. Varje dag kastades det ut tiotusentals plastkort med reklam för porrklubben Tabu på Stockholms gator. Nedskräpningen visade sig vara ett stort problem, det kostade extra pengar för skattebetalarna att ständigt sopa upp alla kort som kastades ut. Jag intervjuade Göran Gahm, som var chef för renhållningen i Stockholm och han gav mig ett kort och kärnfullt politikersvar:
 
- Det är ett jätteproblem för oss att det åker ut sådana här lappar. De ligger överallt i drivor i hela innerstan. Vi har väldiga problem att plocka upp det här. Och det medför stora kostnader för oss.
 
Du låter besviken.

 - Ja. Jag är mycket besviken. Jag hoppas verkligen att man kan få ett stopp på den här verksamheten.

Men Gahm svarar med kunskapsspråk. Han är bara drabbad av Tabu-korten i abstrakt mening. Han har inte själv blivit tvungen att sopa upp några av dem.
 
Sedan intervjuade jag gatsoparen Staffan Johansson som svarade med erfarenhetsspråket. I intervjun berättar han om gatsoparnas kamp mot Tabu-lapparna:

 - Sen snön försvann i våras så pratar vi inte om något annat hela dagarna än de här tabulapparna, alltså. Varenda dag så talar man om det. I dag var det extra mycket tabulappar liksom. Så naturligtvis har man funderat en hel del på vad de kommer ifrån, hur de har råd att trycka upp dem och…ja. (suck, följt av paus)
 
Hur resonerar ni då när ni ska ut på morgonen och rensa sopor på gator och torg?
 
- Ja. Vi får ju koncentrera oss på tabulapparna, men intresset har ju svalnat. Man klarar inte av rent mentalt att gå och sopa ihop de här tabulapparna morgon efter morgon och stå och peta. På vissa ställen så tar man bara bort det värsta. Och så går man därifrån för man vet att man har tio ställen kvar. Arbetssämjan blir sämre. Man gör ett sämre arbete hela dan på grund av det här.
 
Är det verkligen så förskräckligt som du säger, att de här lapparna gör att ni har sämre arbetslust och så vidare, kan det verkligen vara så allvarligt?
 
- Ja. Man tänker på det när man åker till jobbet på morgonen. Nu är det inte sopor längre man ska åka in och ta reda på, utan det är tabulappar. Soporna de åker med utav bara farten. Det är ju tabulappar man jagar. Och det är ju inte därför man går här, det är ju för att göra stan snygg.
 
Du vet hur de här ser ut, även om du skulle sluta ögonen?
 
- Ja då. Jag ser dem framför mig. Jag kan räkna upp alla modellerna. Hur de har sett ut. Just nu så är det ett litet glas på ena sidan och så är det flickor på ena sidan och… ja. Jag kan se dem allihopa framför mig.
 
Knut Røe beskriver erfarenhetsspråket som sinnligt, handlingsorienterat, personligt, konkret och bildrikt. Det används mest privat, har rötter i talspråk och sker i dialogform. Kunskapsspråket är logiskt, tankeorienterat, opersonligt, abstrakt och bildfattigt. Det används mest offentligt, har rötter i skriftspråk och sker i monologform.
 
Vill vi ha levande intervjuer och personliga, bildrika citat får vi anstränga oss för att hitta människorna som har konkreta erfarenheter att berätta om. De makthavare och experter som oftast blir citerade i våra medier har här inte mycket att erbjuda.
 
Ytterst handlar det om att som journalist anstränga sig lite extra för att hitta människorna som verkligen är berörda, att inte nöja sig med renhållningschefen, utan ta sig tid att hitta gatsoparen.
 
På förmiddagen den 27 december 1991 inträffade ett mirakel. En DC 9 som skulle lyfta från Arlanda fick problem med isbildning. Flygplanet kraschlandade i skogen i Gottröra inte långt därifrån. Det hade kunnat bli en fruktansvärd katastrof, men samtliga 129 passagerare överlevde.
 
På Ekot fanns inte många reportrar att skicka ut. Jag var klädd för att träffa politiker och direktörer, och hade lågskor och kavaj. Långkalsongerna hade jag lämnat hemma. Men jag åkte förstås dit för att försöka få en intervju med någon av passagerarna. Jag minns hur jag kämpade mig fram över snö och is i min tunna lågskor för att komma till planet. Jag var där i flera timmar och jag frös som en hund. Men jag lyckades få en av de första intervjuerna med någon passagerare som varit med.[3]
 
När jag sedan kom tillbaka till redaktionen så ringde det i telefonen. Det var radiolegenden Lennart Hyland som numera satt hemma och var pensionerad. Han hade blivit så uppfylld av dagens dramatiska nyhetsrapportering att han ville ringa och prata lite. Jag berättade om mina lågskor och bristfälliga klädsel. Lennart Hylands reaktion stämmer till eftertanke:
 
- Har ni inga stövlar på Ekot? sa han som att det var den självklaraste sak i världen. Han berättade att på hans tid vid radions nyhetsredaktion så hade de minsann det. De behövde ha stövlar därför att de ibland gav sig i ut den verklighet där man behöver ha både stövlar och långkalsonger.
 
Och visst finns det en poäng i Lennart Hylands berättelse. Idag finns det alldeles för många tofflor och alldeles för lite stövlar på nyhetsredaktionerna.

 (Detta är ett kapitel ur boken Intervjuteknik, av Björn Häger, Liber 2007)







[1] Kalix folkhögskola, radiolinjen, undersökning av radio- och tv-intervjuer 27 november 2000.

[2] Røe, Intervjun i radio och tv, 1999, s. 29.

[3] SR P1 Lunchekot 91-12-27, intervju med passageraren Göran Örjas.

 

tisdag 28 augusti 2012

Sydsvenskan om Problempartiet: Riksmediers okunskap skapar medial segregering


"Medial yrsel" är rubriken när Sydsvenskan (idag 28 aug 2012) recenserar boken Problempartiet -mediernas villrådighet kring SD valet 2010. Sydsvenskans recensent Tor Billgren tycker att underrubriken snarare skulle ha varit "Hur medierna for runt som yra höns".

Billgren tycker att riksmedierna borde ta lärdom av bokens slutsatser kring bevakningen av Sverigedemokraterna:

"Denna okunskap från riksmediernas sida tyder på en ohälsosam segregering i Sveriges medieklimat. Hur hade det gått för SD i valet om mediefolket innanför tullarna då och då hade höjt sina blickar från bromslösa hipsterhojar och cupcakefilosofi, och tagit in vad skånska lokalmedier skrev under andra hälften av 00-talet? Tanken svindlar.  
Lärdomen av Björn Hägers bok är mycket enkel: Hur mycket journalister än försöker agera fältherrar på det politiska slagfältet, vinner SD på det. Det ligger i populismens natur. Ovanför boken svävar en uppmaning till landets politiska journalister, skriven i lysande neonskrift: Kliv ner från era springare och gör ert jobb!"


Idel positiva recensioner och reaktioner så långt. Men ännu har boken, som sagt, inte väckt så mycket debatt i riksmedierna jag hade trott.

Här är hursomhelst andra som refererat och kommenterat:

Journalisten (nr 9/2012, recension, ej publicerad på nätet): ""Ett tummat ex av Björn Hägers bok borde finnas på varje nyhetsredaktion inför valet 2014." 




Journalisten (referat från debatt i Almedalen): "SD behandlas orättvist i medierna"

Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"




Ristningar, Ola Theander: "Studie av Björn Häger"

Hanna-Karin Grensman: "Gott och blandat från Almedalen" 

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"





Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet köper du till exempel här:



Adlibris (billigast när jag nyss kollade)

Problempartiet recenserad av Journalisten


"Ett tummat ex av Björn Hägers bok borde finnas på varje nyhetsredaktion inför valet 2014."

Så skriver tidningen Journalisten (nr 9/2012) i sin recension av boken Problempartiet - Mediernas villrådighet kring SD valet 2010.

Recensenten skriver:

Recensionen i Journalisten nr 9/2012 finns ej på nätet.
"Just omfattningen av Hägers sakliga skildring gör att det är svårt att göra annat än att acceptera slutsatsen, att medierna inte gav SD en rättvis och opartisk prövning under valet 2010. Det faktum att många redaktioner övergav konsekvensneutraliteten för att i stället skildra SD i idel negativa sammanhang fick sannolikt också motsatt önskad effekt, och kom att gynna partiet."

Hittills har reaktionerna på boken varit idel positiva. Och det är så klart glädjande, även om den ännu inte väckt så mycket debatt jag hade trott. (Kanhända blir det en egen debattartikel utifrån slutsatserna i boken.) 

Här är andra som refererat och kommenterat:





Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"




Ristningar, Ola Theander: "Studie av Björn Häger"

Hanna-Karin Grensman: "Gott och blandat från Almedalen" 

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"





Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet köper du till exempel här:



Adlibris (billigast när jag nyss kollade)

lördag 28 juli 2012

Dala Demokraten om Problempartiet

Boken Problempartiet (Simo) fortsätter att få uppmärksamhet här och var. Häromdagen intervjuades jag om boken av Dala Demokratens kulturredaktör Ivar Andersen, som noterar att mediernas särbehandling av SD - avsedd att inte underblåsa främlingsfientliga tendenser - paradoxalt nog riskerar att gynna partiet.

Intervjun blev nästan en helsida i DD - och då avstod skribenten ändå från att lokalvinkla den på vad jag sa om SD:s stöd i arbetarstaden Borlänge eller att jag för tillfället befinner mig i en stuga inom tidningens spridningsområde.

Artikeln i Dala Demokraten har jag ännu inte hittat på tidningens hemsida.


Här är andra som refererat och kommenterat:






Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"




Ristningar, Ola Theander: "Studie av Björn Häger"

Hanna-Karin Grensman: "Gott och blandat från Almedalen" 

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"





Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet köper du till exempel här:



Adlibris (billigast när jag nyss kollade)

onsdag 25 juli 2012

"Har du varit i norra Grekland?"

I boken Intervjuteknik (Liber, 2007) ägnar jag hela första kapitlet åt konsten att intervjua Carl Bildt.  Och nu finns den klassiska intervjun från 1990, som jag inleder kapitlet med, att se i Öppna arkivet på SVT Play.



För mig som utbildare i intervjuteknik är Carl Bildt en stor tillgång. Bildts förmåga att vända minsta misstag hos intervjuaren till egen fördel blir utmärkt pedagogik i ett bokkapitel som ger tips om att intervjua slingriga makthavare. Ingen kan mäta sig med Carl Bildt i att göra slarvsylta av journalister som ställt obekväma frågor. Och det där exemplet från SVT den 6 november 1990 innehåller allt.

I den direktsända intervjun, där Lars Adaktusson bland annat går i gräl med Carl Bildt om kvaliteten på bilarna i norra Grekland, finns många godbitar för dem som intresserar sig för intervjutekniska problem, retoriska sidor av makthavararrogans och skjutjärnsjournalistikens historiska utveckling.

Lars Adaktusson sa till omgivningen (halva Expressens redaktion, SVT:s VD Eva Hamilton, Erik Blix och några till) när vi sågs på Donners Brunn i Almedalen i somras:

"Det här är Björn Häger som blivit rik på och åka runt och analysera en dålig intervju jag en gång gjorde med Carl Bildt!"

Jag dementerade att ha blivit rik och sa sedan, som jag gör vid de där analyserna, att jag valt den som exempel då jag anser att Lars Adaktusson är en av landets skickligaste intervjuare, generös nog att bjuda på sig själv, och att det därför är särskilt intressant som exempel.

Adaktusson sa hursomhelst själv på ett seminarium en gång för länge sedan:

"Vi fick mycket kritik för den där intervjun. Med all rätt."

Och när tidningen Fokus skrev om journalisters bekymmer att intervjua Carl Bildt blev rubriken:  "Som att brottas med Karelin"



lördag 14 juli 2012

Wordfeud adjö!


– Jag är spelmissbrukare, sa Maria Wetterstrand när vi häromdagen satt och småpratade innan vi skulle ta emot lyssnarsamtal i P4-programmet Karlavagnen. Hur då? undrade jag och hon sa sig ha alltför lätt att fastna i datorspel. En gång bråkade hon med riksdagens it-avdelning för att få bort en särdeles spelmissbruksframkallande patiens från sin ledamotsdator.

Nu har jag ställt samma diagnos på mig själv och vill här varna för det som en kollega, i all välmening, drog in mig i.

Se upp med wordfeud.se
Hon tipsade om ett seriespel på wordfeud.se där man tävlar mot ett tiotal andra under någon vecka och sedan avancerar eller blir nerflyttad till nya matcher. Det passar säkert vissa. Men kan bli knepigt om man tänker lite långsamt, är tävlingsmänniska och samtidigt försöker ha ett liv.

Nu skriver mina motspelare arga meddelanden till mig om att jag inte lägger mina ord tillräckligt fort. Ska jag missköta jobb, fritid och familj bara för att inte uppleva skammen att missa att få ut y-et, x-et eller j-et på dubbelkopplad trippelruta? Nej, Wordfeud, du har tidvis varit en fin kärlek, men alltför starkt har du frestat de svagaste sidorna hos tävlingsmänniskan i mig. Så nu har jag fattat mitt beslut.

Adjö, Wordfeud. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Ledsen att behöva säga det så här, men idag trycker jag Resign på alla matcher och lägger Wordfeud till listan av avslutade missbruk.

Och Maria, jag förstår dig. Jag fick också avinstallera den där patiensen från datorn. 

tisdag 3 juli 2012

Problempartiet - en bok om mediernas syn på Sverigedemokraterna

Lokalen var helt full när jag i söndags presenterade den nya boken Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD inför valet 2010 på ett seminareium i TU:s och Sim(o):s regi i Almedalen. I panelen deltog Lena Mellin från Aftonbladet, Kersti Forsberg från City Skåne och Björn Söder från SD.

Intresset för ämnet verkade stort. I debatten blev det också lite hetsigt, särskilt när Björn Söder pressades på partiets ansvar för dess obehagliga svans av sympatisörer som hotar och hatar på ibland riktigt grova sätt i kommentarsfält och mejl.

Själv hoppas jag att boken ska väcka diskussion kring den svåra frågan hur SD ska bevakas i medierna. Rubriken på seminariet var "Får SD en rättvis bevakning?" Svaret beror förstås på vad man menar med rättvis. I boken har jag intervjuat 26 chefer och reportrar på de stora medierna i Stockholm och i Skåne, och utifrån intervjuerna blir svaret nej. Men det kan vara i sin ordning, beroende på hur man ser på sitt journalsitiska uppdrag. Där går åsikterna isär.

Jag hoppas ha dragit igång en fruktbar diskussion i en svår och känslig fråga. Tanken med boken är också att den ska kunna användas i diskussioner om medieetik och journalistikens demokratiska uppdrag, till exempel på journalistutbildningar.

Flera har redan refererat och kommenterat:

Medievärlden: "Får SD en rättvis behandling i media?"

Aftonbladet: "Upprörd debatt om SD-rapportering"

SvD: "Granskning slår fast att SD har särbehandlats"

Journalisten: "SD behandlas orättvist i medierna"

Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"

LT: "Björn Söder är ingen seriös partisekreterare"

Utkiksbloggen: "Häger och Söder om (SD), båda har rätt"

Epochtimes: "Sverigedemokraterna ett problem medierna"

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"

Norrbottens Kuriren: "Viktigt att den inte blandas ihop med våra produkter"

The Local: "The Sweden Democrats a 'normal' political party?"

UNT, Gunvor Hildén: Medierna och SD-lösningen - Kultur Litteratur - UNT.se

Barometern: "Problemparti byter stil"

Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet köper du till exempel här:

Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Sim(o)

Bokus

Adlibris (billigast när jag nyss kollade)








Bloggintresserade