Finns det stövlar på Ekot?

Idag fyller Ekot 75 år. För 25 år sedan kom jag till redaktionen som praktikant och fick vara med på 50-årsfesten. Sedan blev jag kvar på Sveriges Radio i nästan 20 år. Och idag gratulerar jag Ekot på högtidsdagen med att är publicera ett kapitel ur boken Intervjuteknik (Liber, 2007) som är en kärleksfull vink inför framtiden, lika viktig nu som då. Grattis Ekot! Ja, må du leva i minst hundra år.

 

När jag gick på journalisthögskolan skulle klassen göra en nyhetstidning om Sundbyberg utanför Stockholm. Vi hade oändliga diskussioner om hur annorlunda vår tidning skulle bli jämfört med traditionella tidningar. Sedan åkte vi till Sumpan och gjorde tidning i två veckor.

När vi skulle utvärdera hur det gått, kom läraren in i klassrummet och la ett ark på overhead-apparaten. Där stod:

Policy för Sundbybergs Folkblad:

Vi ska vända oss till småfolket.

Vi ska låta den lilla människan komma till tals.

 

Sedan delade hon ut ett papper till alla i klassen. Det var en lång namnlista med rubriken:
 
Personer som intervjuas i Sundbybergs Folkblad.

Läraren sa ingenting, men allt eftersom papperet delades ut spreds ett mummel av kollektiv förlägenhet i klassrummet. Trots att vi från början hade bestämt oss för undvika makthavarna och låta den lilla människan komma till tals, hade vi blivit precis som alla andra nyhetsredaktioner.
 
Vi hade nästan bara pratat med myndighetspersoner, politiker och företagsledare. När vanliga människor fick komma till tals i vår tidning var det för att svara på enkätfrågan: vad önskar du dig i julklapp?
 
Så ser det ut om man studerar vilka som intervjuas i tidningar, radio och tv. Radiolinjen vid Kalix folkhögskola studerade alla intervjuer i nyhets- och aktualitetsprogrammen i radio och tv en vanlig dag i november 2000.
 
Förutom makthavare, intervjuades många experter. Men det var ont om yngre medverkande och ont om invandrare. Könsfördelningen var extremt ojämn. Bara 28 procent av de intervjuade var kvinnor.[1]
 
En gång skrev jag ner alla som intervjuades i Ekots alla sändningar under ett dygn. Det blev en mängd politiker, experter och makthavare av olika slag, men bara en enda vanlig människa.
 
Problemet med denna övervikt av etablissemang och proffstyckare är att det går ut över lyssnarengagemang och begriplighet. Vi får inte höra dem som berörs av besluten. Vi får inte möta några vanliga människor som vi kan identifiera oss med.

 Urvalet har även betydelse med tanke på vilket språk människor använder sig av. Intervjupersonernas språk kan delas in utifrån erfarenhet och kunskap.

 
Erfarenhetsspråket används om sådant som man har förstahandskunskap om, kunskapsspråket om det man har i andra, tredje hand och så vidare, skriver Knut Røe i boken Intervjun i radio och tv.[2]
 
Jag blev själv varse om dessa kontraster när jag för några år sedan gjorde ett reportage för Konsument-Ekot. Varje dag kastades det ut tiotusentals plastkort med reklam för porrklubben Tabu på Stockholms gator. Nedskräpningen visade sig vara ett stort problem, det kostade extra pengar för skattebetalarna att ständigt sopa upp alla kort som kastades ut. Jag intervjuade Göran Gahm, som var chef för renhållningen i Stockholm och han gav mig ett kort och kärnfullt politikersvar:
 
- Det är ett jätteproblem för oss att det åker ut sådana här lappar. De ligger överallt i drivor i hela innerstan. Vi har väldiga problem att plocka upp det här. Och det medför stora kostnader för oss.
 
Du låter besviken.

 - Ja. Jag är mycket besviken. Jag hoppas verkligen att man kan få ett stopp på den här verksamheten.

Men Gahm svarar med kunskapsspråk. Han är bara drabbad av Tabu-korten i abstrakt mening. Han har inte själv blivit tvungen att sopa upp några av dem.

 
Sedan intervjuade jag gatsoparen Staffan Johansson som svarade med erfarenhetsspråket. I intervjun berättar han om gatsoparnas kamp mot Tabu-lapparna:

 - Sen snön försvann i våras så pratar vi inte om något annat hela dagarna än de här tabulapparna, alltså. Varenda dag så talar man om det. I dag var det extra mycket tabulappar liksom. Så naturligtvis har man funderat en hel del på vad de kommer ifrån, hur de har råd att trycka upp dem och…ja. (suck, följt av paus)

 
Hur resonerar ni då när ni ska ut på morgonen och rensa sopor på gator och torg?
 
- Ja. Vi får ju koncentrera oss på tabulapparna, men intresset har ju svalnat. Man klarar inte av rent mentalt att gå och sopa ihop de här tabulapparna morgon efter morgon och stå och peta. På vissa ställen så tar man bara bort det värsta. Och så går man därifrån för man vet att man har tio ställen kvar. Arbetssämjan blir sämre. Man gör ett sämre arbete hela dan på grund av det här.
 
Är det verkligen så förskräckligt som du säger, att de här lapparna gör att ni har sämre arbetslust och så vidare, kan det verkligen vara så allvarligt?
 
- Ja. Man tänker på det när man åker till jobbet på morgonen. Nu är det inte sopor längre man ska åka in och ta reda på, utan det är tabulappar. Soporna de åker med utav bara farten. Det är ju tabulappar man jagar. Och det är ju inte därför man går här, det är ju för att göra stan snygg.
 
Du vet hur de här ser ut, även om du skulle sluta ögonen?
 
- Ja då. Jag ser dem framför mig. Jag kan räkna upp alla modellerna. Hur de har sett ut. Just nu så är det ett litet glas på ena sidan och så är det flickor på ena sidan och… ja. Jag kan se dem allihopa framför mig.
 
Knut Røe beskriver erfarenhetsspråket som sinnligt, handlingsorienterat, personligt, konkret och bildrikt. Det används mest privat, har rötter i talspråk och sker i dialogform. Kunskapsspråket är logiskt, tankeorienterat, opersonligt, abstrakt och bildfattigt. Det används mest offentligt, har rötter i skriftspråk och sker i monologform.
 
Vill vi ha levande intervjuer och personliga, bildrika citat får vi anstränga oss för att hitta människorna som har konkreta erfarenheter att berätta om. De makthavare och experter som oftast blir citerade i våra medier har här inte mycket att erbjuda.
 
Ytterst handlar det om att som journalist anstränga sig lite extra för att hitta människorna som verkligen är berörda, att inte nöja sig med renhållningschefen, utan ta sig tid att hitta gatsoparen.
 
På förmiddagen den 27 december 1991 inträffade ett mirakel. En DC 9 som skulle lyfta från Arlanda fick problem med isbildning. Flygplanet kraschlandade i skogen i Gottröra inte långt därifrån. Det hade kunnat bli en fruktansvärd katastrof, men samtliga 129 passagerare överlevde.
 
På Ekot fanns inte många reportrar att skicka ut. Jag var klädd för att träffa politiker och direktörer, och hade lågskor och kavaj. Långkalsongerna hade jag lämnat hemma. Men jag åkte förstås dit för att försöka få en intervju med någon av passagerarna. Jag minns hur jag kämpade mig fram över snö och is i min tunna lågskor för att komma till planet. Jag var där i flera timmar och jag frös som en hund. Men jag lyckades få en av de första intervjuerna med någon passagerare som varit med.[3]
 
När jag sedan kom tillbaka till redaktionen så ringde det i telefonen. Det var radiolegenden Lennart Hyland som numera satt hemma och var pensionerad. Han hade blivit så uppfylld av dagens dramatiska nyhetsrapportering att han ville ringa och prata lite. Jag berättade om mina lågskor och bristfälliga klädsel. Lennart Hylands reaktion stämmer till eftertanke:
 
- Har ni inga stövlar på Ekot? sa han som att det var den självklaraste sak i världen. Han berättade att på hans tid vid radions nyhetsredaktion så hade de minsann det. De behövde ha stövlar därför att de ibland gav sig i ut den verklighet där man behöver ha både stövlar och långkalsonger.
 
Och visst finns det en poäng i Lennart Hylands berättelse. Idag finns det alldeles för många tofflor och alldeles för lite stövlar på nyhetsredaktionerna.

 (Detta är ett kapitel ur boken Intervjuteknik, av Björn Häger, Liber 2007)

---

[1] Kalix folkhögskola, radiolinjen, undersökning av radio- och tv-intervjuer 27 november 2000.

[2] Røe, Intervjun i radio och tv, 1999, s. 29.

[3] SR P1 Lunchekot 91-12-27, intervju med passageraren Göran Örjas.

 

De skyller på Carl Bildt

Här är en intressant kolumn av SR:s östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren om Carl Bildts roll under bosnienkriget.

De skyller på Carl Bildt

Hon gjorde ett inslag om anklagelser kring Bildts ansvar för massakern i Srebrenica 1995, som Ekot inte sände.

Möjligen var Ekots chefer rädda för sådan kritik som Aftonbladet fick efter Donald Boströms artikel om organstölder. Men det här är ändå något annat.

Ekot har en tendens till räddhågsenhet när det gäller kritik mot högprofilerade svenska politiker. I samband med Kalla faktas avslöjande om Thomas Bodströms riksdagsfrånvaro p.g.a. advokatuppdrag, fanns det också ett inslag gjort av en tung reporter som inte sändes. Vi på Kalla fakta fick aldrig veta varför inslaget stoppades och varför Sveriges Radio dröjde en dag längre än alla andra stora medier med att följa upp nyheten om Bodström, trots att de fick veta den först.

Mediekritik handlar ofta om att klaga på något som har publicerats. Minst lika viktigt kan vara att studera vilka nyheter man inte berättar om, och vaför. Ekots nyhetsvärderingar är inget man kan bortse från, eftersom Sveriges Radio tjänar som rikslikare för vad som anses relevant.

En nyhet är inte en nyhet på riktigt, förrän Ekot haft den. Och med den definitionen har det som Maria Persson Löfgren berättade om i sitt osända inslag, inte hänt. Om man inte läser Kommunalarbetaren, förstås.

Bert Karlsson: "Jag har aldrig varit främlingsfientlig"

Få saker är så provocerande som när någon beskriver något som man själv varit med om, på ett sätt som man vet inte stämmer. Så var det att läsa Bert Karlssons debattartikel i Aftonbladet idag.

Bert Karlsson var centralgestalt i det populistiska missnöjespartiet Ny demokrati som fick 6,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Partiet kollapsade i interna bråk och åkte ut ur riksdagen 1994.

På Ny demokratis tid specialbevakade jag partiet för Ekots räkning. Jag har sparat materialet från den tiden och gjort flera radiodokumentärer om Ny demokratis historia. Nu arbetar jag med en avhandling för Mittuniversitetet om mediebevakningen av Ny demokrati och Sverigedemokraterna.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta, men nu får det räcka med en liten historisk påminnelse.

Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 därför att man fick stor - ganska okritisk - uppmärksamhet i medierna. Det hävdas ibland att Ny demokrati kom in i riksdagen på kritik mot invandringspolitiken. Så var det inte. Invandringsfrågan fanns med, men var inte särskilt framträdande i valrörelsen 1991. Ny demokrati gick till val på billigare sprit, slopade lapplisor och roligare politik.

Att det var så, är viktigt för att förstå varför medierna inte var mera kritiska då.

Tonen hårdnade sommaren 1992. Då fångade Ian Wachtmeister och Bert Karlsson upp den främlingsfientliga opinion som uppstått sedan Sverige börjat ta emot många bosniska flyktingar.

Jag reste med dem i flera dagar på deras sommarturné längs västkusten sommaren 1992. Och på de välbesökta torgmötena eldade Bert Karlsson upp publiken med att invandringspolitiken gör att gamla människor kommer att svälta ihjäl på ålderdomshemmen.

Bert Karlsson: "Här är en utmärkt löpsedel från Expressen. Så här ser det ut tyvärr: Anna, 83 nära att svälta ihjäl på ålderdomshem. Det här är en katastrof. För tack vare att den här flyktingpolitiken är så idiotisk så hjälper vi inte så många och dessutom kostar den 20, 30, 40 miljarder."

Han spred vandringshistorier om hur invandrare fuskar till sig bidrag, bland annat upprepade Bert Karlsson flera gånger att en indisk familj fått en halv miljon i svenska socialbidrag fast de bodde i Indien.

Den historien och flera andra påståenden t.ex. om kostnader för invandrarnas socialbidrag och hemspråksundervisning visade sig vid en granskning vara helt fel.

Kritiken mot partiet hårdnade. Det hindrade inte Bert Karlsson och Ian Wachtmeister från att gå ännu längre i flirtandet med de främlingsfientliga opinionerna, nu inom ett av rasisternas favoritämnen - invandrarnas brottslighet.

"Vi importerar kriminalitet idag av stort format", sa Bert Karlsson på torgmöten. Dessutom ljuger medierna om våldtäkter som begås av invandrare, hävdade han och gav ett exempel.

På flera torgmöten sommaren 1993 berättade Bert Karlsson och Ian Wachtmeister om en 13-årig somalisk flicka som blivit våldtagen och att medierna borde ha berättat att det var "en intern angelägenhet", det vill säga att det var invandrare som gjort det.

Bert Karlsson: "Vi kan ta tjejen som blev våldtagen. Det framstod att tre tonåringar hade våldtagit en trettonåring. Ni trodde naturligtvis att det var svenskar. Men det var en intern angelägenhet. Somalier var tjejen och det var tre stycken andra invandrare. Ingen snackade om att det var en intern grej det här."

När Ekots Mats Gezelius kollade fakta, visade det sig att påståendet var fel. De anhållna för våldtäkten var svenskar.

På turnén medverkade nu också Vivianne Franzén, som med gråt i halsen berättade om muslimer som ritualmördar sina barn, följt av: "Är det det här vi vill ha frågar jag mig. Hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska tvingas vända ansiktet mot Mecka?".

Vi som var med minns att detta var otäcka år i den svenska samtidshistorien. Lasermannen sköt invandrare, inspirerad av Ny demokratis retorik. I spåren av Ian & Berts torgmötesturné brann flyktingförläggningar och unga män i bombarjackor letade upp människor med främmande utseende på stan och misshandlade dem.

När jag för Ekot gjorde en enkät bland publiken vid Ian & Berts torgmöte i valrörelsen 1991 var det ingen som tog upp invandringsfrågan, utan det handlade mest om att de var roliga och "talade så att folk förstår".

När jag frågade publiken på Ny demokratis sommarturnén 1992 svarade så gott som alla att de gillade Ian & Bert för att de ville sätta stopp för invandringen.

Man kan säga att historien ser ut så här:

• Väljarna har inte röstat in något främlingsfientligt parti i riksdagen. Ny demokrati lanserade sig som ett populistiskt missnöjesparti som ville sänka skatterna och röra om i grytan.
• Däremot har Sverige definitivt haft ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Ny demokrati kom ut som främlingsfientligt sommaren 1992. Och det som då framfördes av Bert Karlsson och andra företrädare för Ny demokrati var inte mindre främlingsfientligt än det som idag framförs av Sverigedemokraterna.

En titt i arkiven visar sanningen bakom Bert Karlsson påstående om att han "aldrig varit främlingsfientlig". Då som nu finns det politiker som försöker vinna väljare genom att fiska i främlingsfientlighetens grumliga vatten. Bert Karlsson var en av dem. Att säga att det var annorlunda är att förvanska historien.

För Ny demokrati gick det bara utför sedan de profilerade sig på invandringsfrågan. Och för Sverigedemokraterna tycks det gå bättre ju mera de distanserar sig från sitt rasistiska ursprung.

Fast valserna går likadant. När Bert Karlsson säger "jag är inte främlingsfientlig, jag är bara emot invandringspolitiken" betyder det samma sak som när Jimmie Åkesson säger det.

Ingen människa i svenskt samhällsliv tillåts vädra så unkna, ogenomtänkta och inkonsekventa åsikter som Bert Karlsson.

Senast jag talade med honom hyllade han diktaturen och dödsstraffet i Kina. I flera intervjuer har han sagt att Sverige borde styras som en diktatur. Att han kommer undan med detta beror nog mer på att journalister vant sig vid att citatmaskinen Bert säger vad som helst för att få rubriker, än att det skulle anses uttrycka något slags ideologi.

Bert Karlsson får fortsätta vara mysfarbror och proffstyckare därför att han göder medierna med sådant de vill ha. Och han har på ett makalöst sätt lyckats fortsätta vara fryntlige Bert i medierna, utan att särskilt ofta bli påmind om sina tvivelaktiga åsikter eller sitt politiska förflutna. Eller att han, i en tid då flyktingsförläggningar attackades och Lasermannen härjade, valde att lansera patriotbandet Ultima Thule som sjöng om hotet mot vårt svenska vikingablod.

Gruppen, som tidigare finansierats av rasistiska BSS, lät sitt budskap tydligt gå fram i låttexter som:

Ni tär på vår jord
Ni tär på skalders ord
Ni tär på vår kropp, Svea rikes härd
Ni tär känn bettet i vårt svärd



Alla som tvivlar på att Bert Karlsson och Ian Wachtmeister fiskade i grumliga vatten för vinna väljare när mediernas klockarkärlek till dem klingade av, rekommenderas att lyssna på den P1-dokumentär   från 17 juni 2006 jag gjorde om Ny demokratis historia.

Övriga länkar:

• P3-Dokumentär om Ny demokratis historia, av Anton Berg


• DNs referat av seminarium, bl.a. om Ny demokrati


• Second Opinion - om mediebevakningen av SD och Ny demokrati

Fotnot (tillagd 2012-10-13): Ny demokrati:s historia sammanfattar jag även i boken Problempartiet (Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Simo, 2012) och i Expo 1/2010.

Fotnot (tillagd 2012-11-19): Efter att jag nyss twittrat om att Bert Karlsson ikväll sitter hos Jenny Strömstedt i TV4 och förnekar sin främlingsfientlighet, får jag tips från @Baraccas om ett program där Musse Hasselvall från UR-serien "Välkommen nästan allihopa" konfronterar Bert Karlsson med vad han sagt om invandrare och till slut börjar undra om Bert är "världens mest felciterade människa".