"Har du varit i norra Grekland?"

I boken Intervjuteknik (Liber, 2007) ägnar jag hela första kapitlet åt konsten att intervjua Carl Bildt.  Och nu finns den klassiska intervjun från 1990, som jag inleder kapitlet med, att se i Öppna arkivet på SVT Play.



För mig som utbildare i intervjuteknik är Carl Bildt en stor tillgång. Bildts förmåga att vända minsta misstag hos intervjuaren till egen fördel blir utmärkt pedagogik i ett bokkapitel som ger tips om att intervjua slingriga makthavare. Ingen kan mäta sig med Carl Bildt i att göra slarvsylta av journalister som ställt obekväma frågor. Och det där exemplet från SVT den 6 november 1990 innehåller allt.

I den direktsända intervjun, där Lars Adaktusson bland annat går i gräl med Carl Bildt om kvaliteten på bilarna i norra Grekland, finns många godbitar för dem som intresserar sig för intervjutekniska problem, retoriska sidor av makthavararrogans och skjutjärnsjournalistikens historiska utveckling.

Lars Adaktusson sa till omgivningen (halva Expressens redaktion, SVT:s VD Eva Hamilton, Erik Blix och några till) när vi sågs på Donners Brunn i Almedalen i somras:

"Det här är Björn Häger som blivit rik på och åka runt och analysera en dålig intervju jag en gång gjorde med Carl Bildt!"

Jag dementerade att ha blivit rik och sa sedan, som jag gör vid de där analyserna, att jag valt den som exempel då jag anser att Lars Adaktusson är en av landets skickligaste intervjuare, generös nog att bjuda på sig själv, och att det därför är särskilt intressant som exempel.

Adaktusson sa hursomhelst själv på ett seminarium en gång för länge sedan:

"Vi fick mycket kritik för den där intervjun. Med all rätt."

Och när tidningen Fokus skrev om journalisters bekymmer att intervjua Carl Bildt blev rubriken:  "Som att brottas med Karelin"

Wordfeud adjö!

– Jag är spelmissbrukare, sa Maria Wetterstrand när vi häromdagen satt och småpratade innan vi skulle ta emot lyssnarsamtal i P4-programmet Karlavagnen. Hur då? undrade jag och hon sa sig ha alltför lätt att fastna i datorspel. En gång bråkade hon med riksdagens it-avdelning för att få bort en särdeles spelmissbruksframkallande patiens från sin ledamotsdator.

Nu har jag ställt samma diagnos på mig själv och vill här varna för det som en kollega, i all välmening, drog in mig i.

Se upp med wordfeud.se

Hon tipsade om ett seriespel på wordfeud.se där man tävlar mot ett tiotal andra under någon vecka och sedan avancerar eller blir nerflyttad till nya matcher. Det passar säkert vissa. Men kan bli knepigt om man tänker lite långsamt, är tävlingsmänniska och samtidigt försöker ha ett liv.

Nu skriver mina motspelare arga meddelanden till mig om att jag inte lägger mina ord tillräckligt fort. Ska jag missköta jobb, fritid och familj bara för att inte uppleva skammen att missa att få ut y-et, x-et eller j-et på dubbelkopplad trippelruta? Nej, Wordfeud, du har tidvis varit en fin kärlek, men alltför starkt har du frestat de svagaste sidorna hos tävlingsmänniskan i mig. Så nu har jag fattat mitt beslut.

Adjö, Wordfeud. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Ledsen att behöva säga det så här, men idag trycker jag Resign på alla matcher och lägger Wordfeud till listan av avslutade missbruk.

Och Maria, jag förstår dig. Jag fick också avinstallera den där patiensen från datorn. 

Problempartiet - en bok om mediernas syn på Sverigedemokraterna

Lokalen var helt full när jag i söndags presenterade den nya boken Problempartiet - mediernas villrådighet kring SD inför valet 2010 på ett seminareium i TU:s och Sim(o):s regi i Almedalen. I panelen deltog Lena Mellin från Aftonbladet, Kersti Forsberg från City Skåne och Björn Söder från SD.

Intresset för ämnet verkade stort. I debatten blev det också lite hetsigt, särskilt när Björn Söder pressades på partiets ansvar för dess obehagliga svans av sympatisörer som hotar och hatar på ibland riktigt grova sätt i kommentarsfält och mejl.

Själv hoppas jag att boken ska väcka diskussion kring den svåra frågan hur SD ska bevakas i medierna. Rubriken på seminariet var "Får SD en rättvis bevakning?" Svaret beror förstås på vad man menar med rättvis. I boken har jag intervjuat 26 chefer och reportrar på de stora medierna i Stockholm och i Skåne, och utifrån intervjuerna blir svaret nej. Men det kan vara i sin ordning, beroende på hur man ser på sitt journalsitiska uppdrag. Där går åsikterna isär.

Jag hoppas ha dragit igång en fruktbar diskussion i en svår och känslig fråga. Tanken med boken är också att den ska kunna användas i diskussioner om medieetik och journalistikens demokratiska uppdrag, till exempel på journalistutbildningar.

Flera har redan refererat och kommenterat:

Medievärlden: "Får SD en rättvis behandling i media?"

Aftonbladet: "Upprörd debatt om SD-rapportering"

SvD: "Granskning slår fast att SD har särbehandlats"

Journalisten: "SD behandlas orättvist i medierna"

Thomas Mattsson, Expressen: "Med SD och ND i Almedalen"

Örnsköldsviks Allehanda: "Låt Jimmie Åkesson få som han vill"

LT: "Björn Söder är ingen seriös partisekreterare"

Utkiksbloggen: "Häger och Söder om (SD), båda har rätt"

Epochtimes: "Sverigedemokraterna ett problem medierna"

Några fler:

Skånska Dagbladet, Stefan Bergmark: "SD tillhör makteliten"

Dala Demokraten (26 juli 2012, ej på nätet): "SD vållar media huvudbry"

Norrbottens Kuriren: "Viktigt att den inte blandas ihop med våra produkter"

The Local: "The Sweden Democrats a 'normal' political party?"

UNT, Gunvor Hildén: Medierna och SD-lösningen - Kultur Litteratur - UNT.se

Barometern: "Problemparti byter stil"

Hela Hälsingland (Söderhamns Kuriren, Ljusnan, HT): "Vardagspolitik med Sverigedemokraterna"

Sydsvenskan; Heidi Avellan: "Rosor, ruiner och rosé"

Aftonbladet Kultur, Åsa Linderborg: "Svenskar öppna för fler flyktingar"

Saken diskuteras även på en del andra sidor som jag avstår att länka till.

Boken Problempartiet köper du till exempel här:

Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Sim(o)

Bokus

Adlibris (billigast när jag nyss kollade)

Ny Demokrati 21 år - i Nyhetsmorgon

I helgen är det 21 år sedan Ny Demokrati bildades, det formella startskottet för en av svensk politiks mest osannolika historier.

Detta uppmärksammades idag i TV4:s Nyhetsmorgon där Lennart Ekdahl och jag fick minnas vilken tid och vilket medieklimat som lyfte in Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons missnöjesparti i Riksdagen.

Och för den som intresserar sig mer för partiets historia, så går det att lyssna på den radiodokumentär jag gjorde 2006, som berättar om partiets uppgång och fall.

P1 17 juni 2006: Ny Demokrati - en politisk historia

Jag, en arg konsument - i radio

På onsdag progamleder jag P1:s konsumentprogram Plånboken för första gången. Idag började jag på det nya jobbet. Och hjärtat klappar dubbelslag av att vara tillbaka i den bästa av journalistiska genrer.

Mitt journalistiska liv började på allvar för mer än 20 år sedan som reporter och programledare på Konsumentekot, det program som då bevakade dessa frågor i P1. Och det är en lycka att få hålla på med detta igen, även om formerna och attityden är något annorlunda.

Sveriges Radio har skickat ut ett pressmeddelande där jag får säga något om mig själv:

– Själv är jag en arg konsument med rättshaveristiska drag. Jag kokar av ilska när jag får en saltad räkning från en hantverkare eller när någon skojare lurar mina barn med konstiga personlighetstest på nätet. Jag vill se sådana företag dras fram i ljuset och ställas till svars.

Och om programmet får jag säga:


– Plånbokens styrka är att det utgår från frågor som ligger närmast lyssnarna, de mest konkreta, de som handlar om kronor och ören, snarare än miljoner och miljarder.

Om hur jag vill förändra programmet säger jag att vill göra det ännu vassare, tuffare och roligare. Och att vi ska bygga det ännu mer på lyssnarnas medverkan via brevtips, mejl, telefon och sociala medier.

Plånboken sänds onsdagar kl. 10.03 i P1, repris fredag kl. 00.03 och söndag kl. 14.03.


I programmet blandas lyssnarnas frågor till experterna med matnyttiga reportage. Det handlar om sådant som påverkar hushållsekonomin och oss som konsumenter. Det är ekonomijournalistik som alla förstår.


Mer info: sverigesradio.se/p1/planboken


Pressbild (foto: Mikael Grönberg/SR)

Björn Häger, ny programledare för Plånboken

Varning för domänskurkar!

Vissa människor vill man låsa in på vatten och bröd. Så är det med skurkarna som snodde min mammas domän.

Min mor Karin är 72 år och en sällsynt energisk pensionär, som bland annat driver Rum- och-frukost-verksamhet i sin rödmålade lantgård i Hälsingland. För ändamålet skaffade vi: karinhager.se där hon kunde informera sina gäster hur de hittar dit, vad hon kan erbjuda och så vidare.

Att fixa en sådan här sida är en enkel match. Man går till exempel till Surftown som ordnar webbhotell och via dem kan man också köpa sig en lämplig domän, till exempel karinhager.se som var både lämplig och ledig.

Men så i våras, när min mamma var på daglig sjukhusbehandling, trodde vi att vi förnyat hemsidan precis som vi skulle. Men vi missade att vi fått två fakturor i mejlen, och betalade bara den ena (för webbhotellet) - och missade att betala den hundralapp som själva domänen kostade att förnya.

Efter ett tag får min mor konstiga frågor om varför det finns reklam med texten "Vill du vara otrogen?" när man går in på hennes hemsidesadress. Då hade något skummisföretag vid namn Premium Registrations, snabbt som ögat, gått in och snott hennes adress direkt efter hon missat att betala. Inte för att någon där heter något i stil med karinhager eller att de har någon annan nytta av den, utan för att utpressa henne att köpa tillbaka den.

På karinhager.se hade domänskurkarna lagt in en sida med reklam för helt andra saker än hennes rum och frukostverksamhet. Och för att hon skulle få tillbaka sin adress ville de ha 300 euro (2.700 kr).

De har alltså inte snott domänen för att de vill ha den, utan för att utpressa den som heter som adressen heter, att betala dyrt för att få behålla den.

För en tusenlapp har hon fått tillbaka karinhager.se från domäntjuvarna några veckor. Men om hon inte betalar ytterligare en tusenlapp tar de tillbaka den. Och sedan vill de ha en tusenlapp om året, istället för en hundring som det egentligen kostar.

På webbhotellet kan de inget göra. De säger att Premium Registrations gör detta i rent utpressningssyfte och att det tyvärr inte finns några lagar som kan hindra dem.

Hur gick det då? Ja, i sista minuten lyckades min mor ringa runt och ändra i kataloger och annat informationsmaterial, till karinhager.nu som hon nu bytt till.

Och domänskurkarna? Ja, på hemsidan finns förstås inte tillstymmelse till telefonnummer. Men en sökning på bolaget leder till en Nils Fredrik och ett telefonnummer som ingen svarar på.

Nils Fredrik, du bidrar inte till att göra samhället bättre. Du är en profitör som tjänar pengar på att stjäla en 72-årig kvinnas namn och sedan tvinga henne att köpa tillbaka det för ockerpris.

Skäms.

GW om Styckmordet på Catrine da Costa: rättsskandal och mediehaveri

Unikt vidrigt! Så var rubriken på uppsatsen vi skrev våren 1988 på journalisthögskolan i Stockholm, min dåvarande flickvän och jag.

Jag minns hur vi satt i hennes lilla lägenhet på Ringvägen om kvällarna, drack spanskt lantvin och hade helt absurda samtal.

Vår studie handlade om Styckmordet som tidningarna då skrev spaltkilometer om. Rubriken hade vi hämtat ur Expressen, landets då största tidning som bibehöll sin bästsäljarposition genom att frossa i det spektakulära fallets osannolikt osmakliga detaljer.

I juli 1984 hittade en hundägare plastsäckar i ett buskage under Essingeleden. I säckarna fanns kroppsdelar från en prostituerad narkoman, 27-åriga Catrine da Costa.

Fallet da Costa hade fallit i glömska om det inte varit för att två läkare - den ene kallad allmänläkaren och den andre obducenten - sedermera gripits misstänkta för att ha mördat henne. Expressen är med vid gripandet, vilket blir symptomatiskt för den fortsatta bevakningen. Kvällstidningarna följer varje steg i den rättsprocess som efterhand utvecklas till tidernas rättsfiasko, något som medierapporteringen delvis också medverkar till.

Redan i den uppsats i ämnet källkritik vi gjorde som unga studenter 1988 konstaterade vi att läkarna dömdes i tidningarna, utan att det fanns sakligt fog för det. Tyckarskribenter målade upp dem som otäcka, vidriga personer - som var skyldiga som satan. Den hysteri som skapades kring fallet fick politiska dimensioner. Det blev ett uttryck för jämställdhet att tycka att läkarna hade gjort det, trots att det saknades bevis och att de vittnesmål och indicier som målet byggde på var alldeles för svaga.

Bevis saknades helt, märkliga vittnen dök upp långt i efterhand. Huvudvittnet var världsunikt, en treårig flicka som via sin mamma ska ha berättat om styckmord, kannibalism etc som hennes pappa allmänläkaren och obducenten ska ha låtit henne bevittna som ettåring. Mamman har lekt med flickan och tolkat vissa av hennes svar som att hon ska ha varit med om ett styckmord. Denna mammans tolkning räckte för rätten, något som sannolikt inte skulle kunna hända idag.

Styckmordet är ett sorgesamt kapitel i den svenska mediehistorien. Och idag finns nog en och annan skribent som skulle vilja ha somliga rader förlåtna.

Jag ryser särskilt när jag tänker tillbaka på ett redaktionsmöte på Ekot för många år sedan. Där diskuterades om Ekot skulle publicera läkarnas namn. Något som liknade en lynchmobb drev igenom att Ekot skulle namnge dem "för att varna folk", trots att de friats från mordet. Sakliga argument från journalister som var insatta i fallet, vann inget gehör.

Så var stämningarna då. En del har hänt sedan dess.

Därför är det intressant att nu - med många års distans - blicka tillbaka på det som kan vara en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria och se hur det kunde gå så snett, inte minst om man ser till mediernas roll.

Ingen blev dömd för mordet. Ändå fick de två åtalade läkarna sina liv förstörda, när de utmålades som skyldiga och blev av med sina läkarlegitimationer. Det har skrivits böcker, debatterats och bråkats om fallet, nästan i nivå med Palmemordet.

I morgon tisdag 22 mars 2011 tar vi oss an ämnet i SVT:s Veckans brott. Leif GW Persson, som ägnat några tusen timmar åt da Costa-fallet, går igenom det bit för bit.

Leif GW Persson kommer till en tydlig slutsats. Fallet da Costa är ett fall där alla är förlorare - utom en. Mördaren, som klarat sig undan rättvisan.

Läs mer:

mediemordet.com (Sajt kopplad till Per Lindebergs bok Döden är en man)

P3-dokumentär om fallet da Costa

Den 14 maj 2005 sände SVT2 dramadokumentären Styckmordet - en berättelse om en rättsskandal av Kristian Petri och Claes JB Löfgren.