Ny demokratis fejkade opinionsmätning

Idag domineras nyhetsflödet av en konstig opinionsmätning som visar att SD är största parti. Många påpekar att mätningen från Yougov inte är seriöst gjord. Ändå blir den dagens snackis. 

Mitt minne går tillbaka till en episod från februari 1991, som många kanske glömt, men som det finns skäl att påminna om.

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister hade just startat Ny demokrati, med benäget bistånd från svenska medier som gärna gav plats åt de två lustigkurrarna som var skickliga på att prata i rubriker.

De hade vunnit uppmärksamheten, men inte legitimiteten som trovärdig utmanare. 

Tills i februari 1991 då de får sitt genombrott. Då publicerar Veckans affärer en sensationell opinionsmätning som visar att Ny demokrati har stöd av 11,7 procent av väljarna. Aftonbladet följer upp nyheten innan affärstidningen ens hunnit lämna tryckeriet. Nu blir det en etablerad sanning att Ny demokrati ligger långt över fyraprocentsspärren.

Nyheten passade mediedramaturgin. Men källkritiken fick stå tillbaka.

Mätningen hade gjorts av Maximum Research, ett okänt litet företag i Dala-Järna, som ingen hört talas om, varken före eller efter denna sensationella mätning. Men den blev ett genombrott för bilden av Ny demokrati som ett parti på väg in i riksdagen. Och den har blivit ett varnande exempel när det gäller opinionsmätningars pålitlighet. Inte minst sedan det kom fram att vägen mellan det lilla företaget i Dala-Järna och Veckans Affärers redaktion i Stockholm, gått via Bert Karlsson i Skara.

Vilket tydligt kan anas när Bert Karlsson i inledningen till Olle Stenholms klassiska intervju i SVT:s Magasinet, luras in en fälla kring den fejkade mätningen.

”Det har kommit en opinionsmätning nu som ger er 11,7 procent. Tror du på den?”, börjar Stenholm.

"Ja, det gör jag faktiskt", svarar Bert. 

”Så om det skulle komma andra mätningar, från mer kända opinionsföretag, senare, ska man då dra slutsatsen att ni tappat väljare?”

Bert Karlssons minspel när Stenholm ställer följdfrågan är tv-historia. 

Mer:

Samspelet med medierna beskrivs bland annat i den P1-dokumentär om Ny demokrati jag gjorde 2006 om partiets uppgång och fall. 

Och hur opinionsmätningar bör värderas, beskrivs här klokt av professor Jesper Strömbäck. 

Lambertz tystnar - efter PK-debatt om medierna och Quick

Vid gårdagens debatt på Publicistklubben diskuterade vi medierna och fallet Thomas Quick. Det blev debatten efter vilken Lambertz tystnade.

I panelen ingick Lars Olof Lampers, Veckans brott, Stefan Lisinksi, DN, Bo Göran Bodin, Ekot och Kristina Hultman, frilansjournalist och medlem i det s.k. Quicklaget. Vi inledde med en kort intervju med Gubb Jan Stigson, som fick PKs Stora pris 1995 och som fortfarande driver att domarna mot Quick var riktiga men inte får skriva om det i sin tidning, Dala Demokraten.

Debatten blev livlig och het. Åklagaren Christer van der Kwast hade sagt nej till att vara med i panelen, men tog istället ordet från golvet och kritiserade medierna. Det gjorde också advokat Claes Borgström, under en tid Sture Bergwalls försvarare, som tyckte det var fel att beskriva det hela som en rättsskandal.

Mitt svar blev att det borde vara en rättsskandal vilket som: endera har Quick blivit felaktigt dömd för åtta mord. Eller så har man nu friat en seriemördare.

Idag, dagen efter debatten meddelar justitierådet och tidigare JK Göran Lambertz att han slutar debattera fallet Quick. Han hänvisar till pk-debatten:

”På måndagskvällen debatterade Publicistklubben under rubriken ’Medierna och fallet Quick’. Det var en debatt som arrangörerna har heder av. Motrösterna fick komma fram. Rimliga frågor ställdes, inget togs för självklart. Det var upplyftande att se. Den debatten har underlättat mitt beslut att dra mig tillbaka”, skriver Lambertz i Expressen.

Här är den bakgrund till historien om medierna och Quick som jag inledde med:

År 1991 döms Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård för ett bankrån. Samma år är det premiär för filmen ”När lammen tystnar” om seriemördaren och kannibalen Hannibal Lecter.

Bergwall byter identitet till Thomas Quick och börjar på Säters slutna avdelning erkänna ett trettiotal mer eller mindre makabra mord. Han skulle därmed vara så nära det går att komma en svensk Hannibal Lecter. En sexualsadistisk styckmördare och kannibal. Helt unik i svensk rättshistoria.

Vilket så klart fascinerar och förskräcker när medierna rapporterar.

Men det finns journalister som ifrågasätter. Dan Larsson skriver en bok. Jan Guillou ifrågasätter. Leif GW Persson är skeptisk.

Polisen Seppo Penttinen utreder och förhör. Överåklagare Christer van der Kwast åtalar. Och Quick hinner dömas för åtta mord innan han efter kritik om att vara mytoman slutar samarbeta med polis och åklagare. Och då läggs de övriga mordutredningarna ner.

Med tiden kommer det fram nya uppgifter, om att polis och åklagare inte hanterat utredningen rätt.

Anhöriga till mordoffer hävdar att fel person är dömd och lämnar in en anmälan till Justitiekansler Göran Lambertz som i november 2006 ägnar en vecka åt att gå igenom de åtta domarna mot Quick. Allt har gått rätt till, konstaterar Lambertz. Domarna är rätt. Penttinen och Kwast har inte gjort några fel.

Två år senare sänder SVT en dokumentär av Hannes Råstam där Sture Bergwall som han nu heter tar tillbaka allt. Det blir flera dokumentärer och bok med bl.a Jenny Küttim som researcher, som hävdar att erkännandena hade skapats i terapi och med ledande frågor och styrning från polis och åklagare. Råstam avlider strax innan boken kommer ut, och får Stora Journalistpriset postumt.

Dan Josefsson fyller på med en bok och en dokumentär som hävdar att seriemördaren Quick är skapad av en sekt som utan vetenskapligt stöd tror på bortträngda minnen. För det får Josefsson guldspaden.

Och 2013, i Veckans brott drabbar Lambertz samman med Josefsson och GW Persson. I debatten får liksökhunden Zampo en huvudroll. Lambertz anger hundens markeringar som bevis på Quicks skuld.

Bergvall lämnar in en resningsansökan. Och en grupp åklagare får i uppdrag av den nye riksåklagaren Anders Perklev att granska domarna mot Quick. De finner att domstolarna fått bristfälligt underlag från utredarna. Och alla de åtta domarna har rivits upp; Quick frias i samtliga fall.

Där befinner vi oss nu. I medierna är den övervägande uppfattningen att Quick är oskyldig och att historien är århundradets rättsskandal.

Göran Lambertz och Christer van der Kwast håller inte med, utan har under våren publicerat böcker där de anklagar medierna för att ha piskat upp en vilseledande storm kring fallet Thomas Quick.

Och i en stuga i Dalarna träffas några gånger om året det så kallade Quicklaget, som är av annan uppfattning. Det är Lambertz, Kwast, Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson, journalisten Kristina Hultman  - och stugägaren själv Gubb Jan Stigson, som under många år troligen var den journalist som hade mest kontakt med Quick – och som skrivit uppemot 300 artiklar om honom och hans skuld. Men nu får han inte skriva längre, eftersom hans tidning anser att han tagit för tydlig ställning i skuldfrågan.

Det blev utgångspunkt för debatten som hade rubriken ”När Lambertz tystnar”. Vilket han också gjorde dagen därpå.

*

Man kan undra över varför så många från Quicklagssidan kom till debatten och tog så starkt till orda, särskilt för att framföra att det inte handlat om en rättsskandal. Man kan undra över varför Lambertz plötsligt tystnar i ärendet.

En förklaring kan vara att historien om fallet Quick snart kommer att få ett slags facit. Den 5 juni ska den s.k Bergwallkommissionen lämna över en rapport på 700 sidor till regeringen, som går igenom rättsväsendets agerande under brottsmålsprocesserna.

Utredningens uppdrag har varit att söka brister i den process som ledde fram till att Bergwall dömdes för de åtta mord han nu är friad för.

Troligt är att de berörda blivit varse vartåt slutsatserna leder. Det kan förklara de starka känslorna, och den senaste vändningen i historien om fallet Quick.

Olle Hägers råd till sig själv - om att skriva speakertexter för teve

Olle Häger blev 79 år. Vid tretiden i morse somnade han in efter en tids sjukdom.

Min morbror Olle var en sådan där begåvad människa som var älskad och respekterad av alla. Och många kan berätta vilken remarkabel yrkesperson han var. Svart på vitt, en SVT-serie som omfattade 130 olika historier om ett fotografi, gav Olle och Hans Villus både Stora Journalistpriset och Guldpennan.

Men det verkliga storverket var Hundra svenska år, en serie där 1900-talet sammanfattas i åtta entimmesprogram. Olle sa själv att det var den han var mest stolt över.

Olle var mästarnas mästare i att skriva speakertexter; han visste hur man hittade orden som fick bilden att skimra. Han började med bilden i berättandet, visste hur en historia ska berättas och läste Tranströmer för att motionera upp formuleringsförmågan.

Till den senaste upplagan av min lärobok Reporter, som utkom i augusti, delade Olle med sig av sina bästa tips kring att skriva speakertexter för teve.

Här är, skrivet våren 2014, det som Olle kallade det för sina "bästa råd till sig själv"(som de återges på s. 290-291 i Reporter, en grundbok i journalistik):

Jag tänker inte tala om hur man skriver en speakertext. Jag ska bara tala om hur jag själv gör. Det här är mina råd till mig själv, efter 50 år på radio och teve.

Var på vakt mot formlerna, bryt mot mallen. Blanda gärna högt med lågt, sätt fantasin i arbete. Försök hitta andra verb och andra adjektiv än de slitna och ofarliga.

Använd inte bilden som illustration – om du kan undvika det.  Försök se till att bilden blir själva trampolinen för berättelsen. Texten behöver inte alltid ha en episk funktion. Den kan faktiskt vara en bildtext.

Låt gärna döda föremål bli aktiva. Det är ett berättarsätt som bilderna lätt inbjuder till. Låt Marmaverkens fabriksskorsten tappa räkningen på alla sina tegelstenar.

Hugg av meningarna när det är på väg att bli förutsägbara. Det är ingen vits med att låta dem traska vidare mot punkt.

Var sparsam med siffror. Det yr aska kring dem. Men var hyperexakt när det finns en chans att överraska i det lilla. Tala om vad hästen heter eller att frisören med rakkniven verkar vara vänsterhänt.

Var inte så himla rädd för ett eller annat knepigt ord. Det får inte bli för många, men ”fotsack” eller ”spilkum” får man tåla.

Det är inte förbjudet att växla mellan tempus men glöm inte bort att bilden själv inbjuder till presens.

Ge lite tid för tittarna att läsa av bilden innan du kommer och förtydligar den. Ge plats för deras egna slutsatser innan du bestämmer vad det är de ser.

Låt texten ligga och sjuda mot bilden tills de samverkar så effektivt som det är möjligt. Vänta in de associationer bilden ger. Ändra och lyssna och skriv om – om du har tid.

Skriv inte folk på näsan. De som tittar och lyssnar vet mindre än du om det du har att berätta, men de är minst lika begåvade som du och ska få en chans att känna det.

Ha Tomas Tranströmer på nattduksbordet. Eller Bengt Hanssons ” Över land färdas båten på männens axlar” om du råkar vara på väg att berätta om ett myrland eller en buss som stannade i Dåres för femtio år sen.

Dt är bara att instämma.
Olle, du fattas oss.
Och är den bästa av förebilder. 
/ Björn, Alla helgons dag 2014.

Intervjun med Maud Olofsson blir en klassiker

Maud Olofssons slingrande i Aktuellt igår blev ännu ett exempel på att papegojmetoden bara gör saken värre. Åtta gånger försökte programledaren Pelle Nilsson få henne att svara på den enkla frågan om hon informerade Fredrik Reinfeldt om Nuonaffären (tidernas sämsta statliga bolagsköp där Vattenfall fick se värdet  minska med mer än ett års samlade utgifter för föräldraförsäkringen).



Framträdandet blev en katastrof, om man ska tro reaktionerna i sociala medier. Det hedrar förstås Maud Olofsson att hon ställde upp och lät sig intervjuas. Men "Hur tänkte du där?" vill man ändå fråga om varför hon gick till Aktuellt utan att ha ett svar på den givna frågan hon måste ha räknat med att få.

Hon vägrade komma till KU. Hade hon också avstått från att komma till Aktuellt hade saken kanske blivit glömd efter ett tag. Nu kommer det att leva kvar i evighet som en pinsam kultklassiker på Youtube, ungefär som det blev när Bosse Ringholm satt på en presskonferens och upprepade samma fras till svar på alla frågor. De flesta har glömt detaljerna i den affären, men minnet av papegojsvaret lever kvar.

Intervjun i Aktuellt blir ännu ett exempel för mig att använda när jag undervisar i intervjuteknik. Det borde också användas av medietränare för att visa vad som inte funkar.

Här är några slutsatser:

• Papegojmetoden, det vill säga att undvika svara på en given relevant fråga genom att upprepa ett intränat papegojsvar tills intervjuaren ger upp, gör bara saken värre. I samtliga fall jag sett det tillämpas har det levt kvar som lustiga pinsamheter på nätet, långt efter att ursprungshistorien blivit glömd. Landets medietränare borde ha dragit den slutsatsen redan efter att Bosse Ringholm gav namn åt metoden. Men av någon oförklarlig anledning tycks den fortfarande läras ut. Den som fått sig itutat att tillämpa den, borde kräva pengarna tillbaka av sin medietränare.

• Maud Olofssons motiv för att inte svara på frågan om vad Reinfeldt visste har inte blivit klarlagda. Men det väcker misstankar som borde ge journalister vittring på att gräva vidare. (Jag får associationer till det politiska rävspelet i teveserien House of cards.)

• Genom att ställa upp på intervjun i Aktuellt utan att svara gjorde hon saken värre. Hon borde ha förstått vilka frågor hon skulle få och varit beredd på att programledaren skulle vara så påläst och professionell att han inte skulle släppa taget om den givna fråga som alla vill ha svar på.

• Aktuellts programledare Pelle Nilsson gjorde ett föredömligt jobb. Lågmält och kunnigt pressade han på och upprepade i olika varianter sin fråga, utan att frestas till att slå över i ett tonläge som skulle kunna uppfattas som aggressivt och oförskämt. Inte heller lämnade han blottor i frågorna som gav Maud Olofsson tillfälle att hänga upp sig på detaljer och ställa motfrågor, på det sätt som Carl Bildt ofta gör för att slingra sig undan känsliga frågeställningar. Med sitt sätt att upprepa frågan pressade han Maud Olofsson så långt det var möjligt till att svara på den. Och för tittarna blev det därmed tydligt att hon slingrar sig.

Som sagt, intervjun är ett utmärkt pedagogiskt exempel för journalister på hur en slingrare kan hanteras. Och för politiker hur det straffar sig att uppträda arrogant gentemot den som ställer den fråga medborgarna har all rätt att få svar på.

I efterdyningarna till intervjun, såg jag någon föreslå att Publicistklubben borde inrätta ett särskilt papegojpris som skulle utdelas till den som mest flagrant undviker att svara på en för allmänheten relevant fråga. I år skulle Maud Olofsson vara en given kandidat.

Carl Bildt: "Nu försöker du göra affär av detta, min gode man"

Att dagligen följa Carl Bildt via medierna är en intressant syssla. Och till samlingarna lägger ju nu ännu ett intervjuexempel där Bildt slingrar sig undan frågor genom att ifrågasätta dem och försöka göra bort reportern, i detta fallet TV4:s Ulf Kristoffersson.



Bildt ska enligt anteckningar från Bryssel sagt att det är viktigt att inte spela med Ryssland i minoritetsfrågan vad gäller Ukraina. I den här intervjun förnekar han att det skulle stå i kontrast till vad statsminister Fredrik Reinfeldt sagt om att det är "förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro". När Bildt får följdfrågor om detta svarar han med att rynka pannan, ställa motfrågor och ifrågasätta TV4-reporterns journalistiska omdöme.

Så här slutar intervjun:

– Nu försöker du göra affär av detta min gode man.

Är det inte en affär?

– Det är du som bestämmer vad som är affärer. Men du och jag brukar ha lite olika uppfattningar på den punkten.

Men det är ju en skillnad som du har formulerat dig, mot hur Reinfeldt har formulerat sig.

– Nä! Jag har inte sett en sådan skillnad faktiskt. Det har jag inte.

Men var det inte det här uttalandet om "förståeligt", som du tänkte på?

– Nej. Som jag tänkte på när då?

När du sa det här på mötet i Bryssel.

– Nej, nej, nej, nej. Då har du fått det alldeles om bakfoten. Att jag skulle sitta på ett möte i Bryssel och tala om... nej. Så går det inte till. Välkommen till verkligheten!

Bildt gör ännu en klassisk Bildt, kan man säga. Jag samlar på sådant här. Och fascineras av att det ständigt kommer nya exempel i ämnet "konsten att intervjua Carl Bildt". Fast minspelet i denna intervju är i en klass för sig.

*
Bildt twittrade till Ulf Kristoffersson: "Det är ju du som bestämmer hur du skall skruva till saker. Och i dag nådde du nog nya höjder" och Expressen skrev om det.

Bildt blir bok

Carl Bildt, så som han presenteras i bild på regeringens hemsida.

Så kan jag berätta officiellt vad jag ska ägna större delen av 2014 åt: att skriva en bok om Carl Bildt. Under hösten har jag läst in mig i ämnet. Under våren kommer jag att göra intervjuer och fördjupad research. Boken är planerad för utgivning 2015.

Då jag fortfarande bara är i inläsningsfasen hade jag tänkt vänta några dagar till med att informera Carl Bildt själv om projektet. Men sedan en journalistkollega, som inte bemödat sig att fråga mig om saken, i förra veckan gjort nyhet på nätet av att jag "forskar om Carl Bildts kärleksliv på Balkan, för en kommande biografi", blev det liksom tvunget att ringa Carl Bildts pressekreterare Erik Zsiga och förklara vad jag håller på med.

Författarskap handlar, inser jag, till icke oväsentlig del om krishantering. Jag skriver inte en bok om Carl Bildts kärleksliv. Och det tror jag varken förlaget eller läsarna vill ha.

Lite nervösa kan jag tänka mig att de är på mitt förlag, Norstedts, som inte bara gett ut Carl Bildts egna böcker, utan också nyligen fått dra tillbaka hela förstaupplagan på ett liknande projekt, en journalistisk biografi på en känd man med stor retorisk självkänsla, som inte direkt räds att göra slarvsylta av kritiker som inte har ordentligt på fötterna.

Har sett i kommentarer på nätet kring Paul Frigyes Guillou-debacle, att det väl bara finns en person man kan skriva om som är läskigare i det avseendet, och det måste vara Carl Bildt.

Vi får väl se. Jag kan redan drömma mardrömmar om i att sitta en någon tevesoffa om drygt ett år och få höra vad jag slarvat med och inte kollat. Eller som Carl Bildt sa när några unga reportrar på Aftonbladet försökte ställa honom till svars för hemliga kontakter med USA:
– Att granska Carl Bildt är ingenting för nybörjare.

Stockholm, 2014-01-22

Intervju om projektet i Journalisten #1/2014: "Bildt klarar sig ur det mesta"

Fotnot:

I början av 1990-talet, på den dåvarande borgerliga regeringens tid, var jag inrikesreporter på Ekot. Sedan dess har jag samlat material om Carl Bildt, som då var statsminister, eventuellt för en bok. Han är en person som funnits i politikens centrum sedan 1970-talet. Berättelsen om Bildt är berättelsen om Sveriges moderna politiska historia, och den är rik på färgstarka detaljer, händelser och situationer.

Mina egna minnen är blandade. I valrörelsen 1991 var vi en skara journalister som åkte båt med Carl Bildt på Mälaren. Och det är ett av mina pinsammaste minnen från åren av politisk bevakning, när han skulle inleda valturnén med en storstilat strandhugg i Strängnäs, där tusentals jublande moderater stod på kajen och väntade, och jag halkade till och tappade alla mina papper i sjön, vilket ledde till en dramatisk bärgningsoperation som drog bort allt fokus från Bildts landstigning. Bildt glömde inte detta, utan återkom under resten av resan till det i form av dåliga ordvitsar, om när "Ekot tappade koncepterna" eller "tvättade sina manus".

Carl Bildt har därefter varit med mig inom området intervjuteknik, där jag skrivit och undervisat. I min bok Intervjuteknik (Liber, 2001/2007) handlar ett helt kapitel om konsten att intervjua Carl Bildt. Han är särskilt tacksam att använda som exempel i föreläsningar. Minsta misstag du gör som journalist när du intervjuar Carl Bildt tenderar han att nyttja till sin fördel, vilket gör dessa intervjuer till utmärka, pedagogiska illustrationer vid kurser och föreläsningar.

Pressekreteraren Erik Zsiga berättade att han och Carl Bildt faktiskt pratat om att anmäla sig till någon av mina föreläsningar i konsten att intervjua Carl Bildt.  Mitt besked är förstås att de är mycket välkomna. Fojo har kastat ut en stående fråga till Carl Bildt, om att han och jag skulle göra en kurs med rubriken: "Konsten att intervjua Carl Bildt. Med Carl Bildt." Tror att han inte helt förkastat idén. Och ärligt talat, tror jag att en sådan sak skulle roa honom, om han nu skulle ha tid att klämma in den bland de 230 resdagar han har om året.