Björn Häger - om journalistik

Jag, en arg konsument - i radio

2011-10-17T14:42:00.008+02:00

På onsdag progamleder jag P1:s konsumentprogram Plånboken för första gången. Idag började jag på det nya jobbet. Och hjärtat klappar dubbelslag av att vara tillbaka i den bästa av journalistiska genrer.

Mitt journalistiska liv började på allvar för mer än 20 år sedan som reporter och programledare på Konsumentekot, det program som då bevakade dessa frågor i P1. Och det är en lycka att få hålla på med detta igen, även om formerna och attityden är något annorlunda.

Sveriges Radio har skickat ut ett pressmeddelande där jag får säga något om mig själv:

– Själv är jag en arg konsument med rättshaveristiska drag. Jag kokar av ilska när jag får en saltad räkning från en hantverkare eller när någon skojare lurar mina barn med konstiga personlighetstest på nätet. Jag vill se sådana företag dras fram i ljuset och ställas till svars.

Och om programmet får jag säga:

– Plånbokens styrka är att det utgår från frågor som ligger närmast lyssnarna, de mest konkreta, de som handlar om kronor och ören, snarare än miljoner och miljarder.

Om hur jag vill förändra programmet säger jag att vill göra det ännu vassare, tuffare och roligare. Och att vi ska bygga det ännu mer på lyssnarnas medverkan via brevtips, mejl, telefon och sociala medier.

Plånboken sänds onsdagar kl. 10.03 i P1, repris fredag kl. 00.03 och söndag kl. 14.03.

I programmet blandas lyssnarnas frågor till experterna med matnyttiga reportage. Det handlar om sådant som påverkar hushållsekonomin och oss som konsumenter. Det är ekonomijournalistik som alla förstår.

Mer info: sverigesradio.se/p1/planboken

Pressbild (foto: Mikael Grönberg/SR)

Björn Häger, ny programledare för Plånboken

Varning för domänskurkar!

2011-09-20T16:56:00.013+02:00

Vissa människor vill man låsa in på vatten och bröd. Så är det med skurkarna som snodde min mammas domän.

Min mor Karin är 72 år och en sällsynt energisk pensionär, som bland annat driver Rum- och-frukost-verksamhet i sin rödmålade lantgård i Hälsingland. För ändamålet skaffade vi: karinhager.se där hon kunde informera sina gäster hur de hittar dit, vad hon kan erbjuda och så vidare.

Att fixa en sådan här sida är en enkel match. Man går till exempel till Surftown som ordnar webbhotell och via dem kan man också köpa sig en lämplig domän, till exempel karinhager.se som var både lämplig och ledig.

Men så i våras, när min mamma var på daglig sjukhusbehandling, trodde vi att vi förnyat hemsidan precis som vi skulle. Men vi missade att vi fått två fakturor i mejlen, och betalade bara den ena (för webbhotellet) - och missade att betala den hundralapp som själva domänen kostade att förnya.

Efter ett tag får min mor konstiga frågor om varför det finns reklam med texten "Vill du vara otrogen?" när man går in på hennes hemsidesadress. Då hade något skummisföretag vid namn Premium Registrations, snabbt som ögat, gått in och snott hennes adress direkt efter hon missat att betala. Inte för att någon där heter något i stil med karinhager eller att de har någon annan nytta av den, utan för att utpressa henne att köpa tillbaka den.

På karinhager.se hade domänskurkarna lagt in en sida med reklam för helt andra saker än hennes rum och frukostverksamhet. Och för att hon skulle få tillbaka sin adress ville de ha 300 euro (2.700 kr).

De har alltså inte snott domänen för att de vill ha den, utan för att utpressa den som heter som adressen heter, att betala dyrt för att få behålla den.

För en tusenlapp har hon fått tillbaka karinhager.se från domäntjuvarna några veckor. Men om hon inte betalar ytterligare en tusenlapp tar de tillbaka den. Och sedan vill de ha en tusenlapp om året, istället för en hundring som det egentligen kostar.

På webbhotellet kan de inget göra. De säger att Premium Registrations gör detta i rent utpressningssyfte och att det tyvärr inte finns några lagar som kan hindra dem.

Hur gick det då? Ja, i sista minuten lyckades min mor ringa runt och ändra i kataloger och annat informationsmaterial, till karinhager.nu som hon nu bytt till.

Och domänskurkarna? Ja, på hemsidan finns förstås inte tillstymmelse till telefonnummer. Men en sökning på bolaget leder till en Nils Fredrik Sandgren i Borås och ett telefonnummer som ingen svarar på.

Nils Fredrik, du bidrar inte till att göra samhället bättre. Du är en profitör som tjänar pengar på att stjäla en 72-årig kvinnas namn och sedan tvinga henne att köpa tillbaka det för ockerpris.

Skäms.

GW om Styckmordet på Catrine da Costa: rättsskandal och mediehaveri

2011-03-21T21:24:00.016+01:00

Unikt vidrigt! Så var rubriken på uppsatsen vi skrev våren 1988 på journalisthögskolan i Stockholm, min dåvarande flickvän och jag.

Jag minns hur vi satt i hennes lilla lägenhet på Ringvägen om kvällarna, drack spanskt lantvin och hade helt absurda samtal.

Vår studie handlade om Styckmordet som tidningarna då skrev spaltkilometer om. Rubriken hade vi hämtat ur Expressen, landets då största tidning som bibehöll sin bästsäljarposition genom att frossa i det spektakulära fallets osannolikt osmakliga detaljer.

I juli 1984 hittade en hundägare plastsäckar i ett buskage under Essingeleden. I säckarna fanns kroppsdelar från en prostituerad narkoman, 27-åriga Catrine da Costa.

Fallet da Costa hade fallit i glömska om det inte varit för att två läkare - den ene kallad allmänläkaren och den andre obducenten - sedermera gripits misstänkta för att ha mördat henne. Expressen är med vid gripandet, vilket blir symptomatiskt för den fortsatta bevakningen. Kvällstidningarna följer varje steg i den rättsprocess som efterhand utvecklas till tidernas rättsfiasko, något som medierapporteringen delvis också medverkar till.

Redan i den uppsats i ämnet källkritik vi gjorde som unga studenter 1988 konstaterade vi att läkarna dömdes i tidningarna, utan att det fanns sakligt fog för det. Tyckarskribenter målade upp dem som otäcka, vidriga personer - som var skyldiga som satan. Den hysteri som skapades kring fallet fick politiska dimensioner. Det blev ett uttryck för jämställdhet att tycka att läkarna hade gjort det, trots att det saknades bevis och att de vittnesmål och indicier som målet byggde på var alldeles för svaga.

Bevis saknades helt, märkliga vittnen dök upp långt i efterhand. Huvudvittnet var världsunikt, en treårig flicka som via sin mamma ska ha berättat om styckmord, kannibalism etc som hennes pappa allmänläkaren och obducenten ska ha låtit henne bevittna som ettåring. Mamman har lekt med flickan och tolkat vissa av hennes svar som att hon ska ha varit med om ett styckmord. Denna mammans tolkning räckte för rätten, något som sannolikt inte skulle kunna hända idag.

Styckmordet är ett sorgesamt kapitel i den svenska mediehistorien. Och idag finns nog en och annan skribent som skulle vilja ha somliga rader förlåtna.

Jag ryser särskilt när jag tänker tillbaka på ett redaktionsmöte på Ekot för många år sedan. Där diskuterades om Ekot skulle publicera läkarnas namn. Något som liknade en lynchmobb drev igenom att Ekot skulle namnge dem "för att varna folk", trots att de friats från mordet. Sakliga argument från journalister som var insatta i fallet, vann inget gehör.

Så var stämningarna då. En del har hänt sedan dess.

Därför är det intressant att nu - med många års distans - blicka tillbaka på det som kan vara en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria och se hur det kunde gå så snett, inte minst om man ser till mediernas roll.

Ingen blev dömd för mordet. Ändå fick de två åtalade läkarna sina liv förstörda, när de utmålades som skyldiga och blev av med sina läkarlegitimationer. Det har skrivits böcker, debatterats och bråkats om fallet, nästan i nivå med Palmemordet.

I morgon tisdag 22 mars 2011 tar vi oss an ämnet i SVT:s Veckans brott. Leif GW Persson, som ägnat några tusen timmar åt da Costa-fallet, går igenom det bit för bit.

Leif GW Persson kommer till en tydlig slutsats. Fallet da Costa är ett fall där alla är förlorare - utom en. Mördaren, som klarat sig undan rättvisan.

Läs mer:

mediemordet.com (Sajt kopplad till Per Lindebergs bok Döden är en man)

P3-dokumentär om fallet da Costa

Den 14 maj 2005 sände SVT2 dramadokumentären Styckmordet - en berättelse om en rättsskandal av Kristian Petri och Claes JB Löfgren.

Vem mördade Olof Palme? Leif GW Persson söker svar i Veckans brott tisdag 22 februari

2011-02-17T17:11:00.008+01:00

Klockan 23.21 den 28 februari 1986 smyger en man fram bakom Olof och Lisbet Palme som är på väg hem längs Sveavägen i Stockholm. Han lägger handen på statsministerns vänstra axel och fyrar av ett direkt dödande skott i hans rygg. Händelsen förändrade Sverige och har lett till världens kanske mest omfattande brottsutredning.

Polisen sliter fortfarande med nyckelfrågan: vem var det som sköt? Var det Christer Pettersson, eller var det någon annan?

I SVT:s program Veckans Brott nu på tisdag den 22 februari ger Leif GW Persson sitt svar.

Denna säsong är jag redaktör för programmet Veckans Brott. Och jag kan säga att avsnittet nu på tisdag, där vi bit för bit går igenom spåren efter Olof Palmes mördare, det vill ni inte missa.

Här på redaktionen har vi just klippt färdigt programmets inledning. Den fick i alla fall mina nackhår att resa sig. Och det beror inte bara på att jag i sammanhanget har en central statistroll - där uppgiften varit att ett antal gånger bli skjuten i ryggen av en okänd mördare i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

Bröst, lampskärmar, Lulu Carter, nyskapande teve, silikon

2010-12-21T18:02:00.004+01:00

Vill du ha många besök på din blogg, använd ord som bröst, lampskärmar, Lulu Carter, nyskapande teve och silikon. Dessa nyckelord sammanfattade ett blogginlägg jag skrev för drygt ett år sedan, där jag länkade till ett bisarrt teveklipp från Äntligen hemma där Lulu Carter målar ett rum med hela sin kropp. Samma Lulu Carter berättade offentligt att hon ska göra lampskärmar av silikonet hon tagit ut ur sina bröst.

(Undrar om nyckelorden i detta inlägg gör att fler hittar hit via Google.) skrev jag i slutet av inlägget.

Och jo, så blev det. Det är lika deprimerande som väntat att gå igenom bloggens besöksstatistik och konstatera att seriösa resonemang om journalistik förblir ohittade, medan det lilla inlägget med de googlevänliga nyckelorden, ständigt toppar listan över flest besök.

Kalla fakta om Söderhamn på TV4 Play

2010-11-22T23:02:00.008+01:00

Oj, vilka reaktioner det blev efter reportaget om hur lilla norrländska Söderhamn blev ett av SD:s starkaste fästen. Tack för alla positiva kommentarer via mejl, facebook, twitter, sms och telefon. Underbart. Reportaget verkar verligen ha slagit an.

På Kalla faktas - och andras - debattforum har det varit som att öppna en dammlucka. Igår kväll vällde det in cirka 500 inlägg i timmen.

En del gillade reportaget om vad som hänt min barndoms hemstad; andra anser att jag är en "rövskalle" och "pk-idiot". De senare känns igen på att de är anonyma och ständigt återkommer till "massinvandringen" och den "vänstervridna journalistkåren" som roten till allt ont här i landet. Och att de, liksom de mest rabiata bland pk-folket, är ovilliga till nyanserad problematisering.

Nu finns "Stackars, stackars Söderhamn" att se på TV4 Play. Egentligen handlar det ganska lite om SD - och ganska mycket om Söderhamn, och Sverige.

Reportaget blev vemodigt vackert, mycket tack vare begåvade Daniel Gökinans arbete med filmning och redigering. Tack Daniel, för ett formidabelt jobb!

Kalla fakta ikväll om SDs stora framgång i krisdrabbade s-kommunen Söderhamn

2010-11-21T14:29:00.021+01:00

Vad gör att invandringskritiska partier får framgång? Forskare har sett samband som i stora drag ser ut så här:

Ökad arbetslöshet ökar i sig inte stödet för sådana partier.

Ökad invandring tycks däremot göra det.

Men om hög arbetslöshet kombineras med stor invandring blir det en häxbrygd som samverkar och kan göra att stödet växer.

På individnivå minskar de negativa attityderna mot "främlingar" om man har ofta och nära kontakt med dem.

Nu när "SD-chocken" lagt sig hos den stockholmska debatteliten, kan det vara dags att rikta blicken mot ett högintressant studieobjekt som finns på nära håll: tjugo mil norr om Stockholm, i lilla norrländska Söderhamn.

Fram till 1970-talet var arbetarstaden Söderhamn en socialdemokratisk mönsterkommun, med några av landets rödaste valdistrikt, bruksorterna Ljusne, Sandarne och Bergvik.
Industrierna gick för fullt och det fanns jobb åt alla.

Sedan dess har de flesta av fabrikerna stängt. Tusentals industrijobb försvann på bara några årtionden när massaindustrierna, Ericsson-anläggningen och tillverkningen av board, kätting och plywood försvann. Borta är också flygflottiljen F15 och sjukhuset.

För 40 år sedan hade Söderhamn nästan 33.000 invånare, nu har de minskat till 26.000. Arbetslöshet och utflyttning har lämnat många lägenheter tomma. Och i dem har Migrationsverket sedan 2000-talets början haft uppemot 600 asylsökande placerade.
De asylsökande - många från Somalia - har koncentrats till Norrberget, ett nerslitet miljonprogramsområde i norra Söderhamn, varifrån de flesta "svenskar" flyttat ut.

Här finns alla de samverkande faktorer forskarna har pekat på, samlade på ett och samma ställe:

Hög arbetslöshet, främst bland LO-anslutna, det vill säga klassisk arbetarklass

Hög "invandring", stor koncentration av människor från främmande länder, med främmande kultur och religion

De asylsökande är inte integrerade bland befolkningen, utan bor för sig själva i särskilda områden

Hur har det då påverkat stödet för invandringskritiska partier?
Sverigedemokraterna i Söderhamn fick 11 procent i valet till kommunfullmäktige, vilket är den högsta siffran norr om Blekinge.

Vill man fundera över samband mellan samhällsutveckling och valresultat är Söderhamn och dess olika valdistrikt värt att studera. Högst siffror fick SD i de tidigare så knallröda bruksorterna Sandarne, Ljusne och Bergvik, där de fick över 13 procent. Tesen att fientligheten ökar om man inte har nära kontakt med de "främmande" kan styrkas av att SD fick mest röster i Sandarne (13,7 procent) där det knappt bor några asylsökande alls.

"Migrationsverket har missbrukat vår solidaritet", sa politikerna i Söderhamn i våras, då en enig kommunstyrelse vädjade till Migrationsverket att färre asylsökande skulle placeras i kommunen.

- Det blev fler än vad vi kände oss bekväm med, säger fd kommunalrådet Eva Tjernström (S), som ser ett samband mellan det stora antalet asylsökande och ökad främlingsfientlighet i Söderhamn.

Många i Söderhamn har proteströstat. Det ser även sverigedemokraterna själva som orsak till den stora framgången.

SD har inte haft några företrädare med stor lyskraft. De har inte haft någon spektakulär valkampanj. I fullmäktige har de den senaste mandatperioden bara lämnat in en enda motion, och den var skriven partiet centralt.

Partiet hade inte ens tillräckligt många namn på listan, för att fylla antalet platser. SD-ledamöter kom in i fullmäktige därför att någon enstaka person skrivit dit dem på listan.

I Kalla fakta ikväll - den 21 nov, kl 19.20 i TV4 - skildras allt detta i ett reportage från Söderhamn, som är min barndoms hemstad. Jag reser hem för att undersöka jsut dessa samband.

Resan gick till Söderhamn, men hade lika gärna kunnat gå till någon liknade kommuner som Eskilstuna eller Borlänge där SD också ökade kraftigt i valet.

De flesta jag talat med säger att:

Väljarna har "pinkat i valurnan"; de har inte röstat på något, de har röstat mot något; det är en protest mot en samhällsutveckling de inte gillar.

Samhällsklimatet har hårdnat i Söderhamn; intolerans och rasistiska uttryck har ökat

Men fientligheten och motståndet mot "invandrarna" minskar när människor möts och lär känna varandra

Reportaget har fått heta "Stackars, stackars Söderhamn".

Särskilt inbjuds att titta, de analysgrupper som nu grunnar på orsakerna till att folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Centern tappat väljare till ett enfrågefokuserat missnöjesparti.

Debattartikel i Expressen: Så förlorade S slaget mot SD

Helahälsingland.se: Sverigedemokraternas framgång under lupp

Nyhetskanalen: Bostäder rivs i asylprotest

Fakta-fotnot:

Söderhamn har den senaste mandatperioden styrts av en S-C-koalition. Största förloraren efter valet i Söderhamn var C som backade 7 procent. S backade i riksdagsvalet med 2 procent i Söderhamn, men ökade lite lokalt. Efter valet har S-C-samarbetet upphört och kommunalrådet Eva Tjernström (S) har slutat. En S-V-MP-koalition styr nu i Söderhamn.

I valet till riksdagen ökade SD från 3,6 till 8,4 i Söderhamn, från 2006 till 2010.
I valet till kommunfullmäktige ökade SD från 4,2 till 11,6 procent i Söderhamn, vilket gjorde att partiet ökade sin representation från 2 till 6 mandat.
I ingen annan kommun, norr om Blekinge, fick SD över 11 procent i kommunvalet.

Inskrivna asylsökande i Söderhamn (Migrationsverkets siffror för 1 dec, varje år, samt 5 nov 2010.):

2003: 564
2004: 568
2005: 443
2006: 307
2007: 546
2008: 983
2009: 579
2010: 472

Kalla fakta 21/11: Så blev arbetarstaden Söderhamn ett av SDs starkaste fästen

2010-11-16T18:22:00.015+01:00

I SvD någon dag efter valet fanns en karta där de kommuner där Sverigedemokraterna fått mer än 11 procent var målade i svart.

Att det var kolsvart nere i Skåne förvånade ingen. Men det som fick mig att studsa till var att det norr om Blekinge bara fanns en "svart" kommun - och det var lilla Söderhamn i södra Norrland.

Min stad, där jag växte upp. Där fanns, som jag minns, ingen som helst främlingsrädsla eller invandringskritik. Inga invandrare heller, för den delen.

Då var Söderhamn - med sina bruksorter Ljusne, Bergvik, Sandarne - det rödaste som fanns. I Ljusne fanns någon gång Sveriges rödaste valkrets. Och det som skiljde ljusneborna åt var om de röstade på socialdemokratena eller kommunisterna. Nu är SD näst största parti i Ljusne, med över 13 procent av rösterna.

I hela Söderhamns kommun fick SD 11 procent. Och de högsta siffrorna fick partiet i de gamla brukssamhällena, där förut så knallröda Sandarne hamnade högst med 13,7 procent.

Vad har hänt med Söderhamn? Och varför? Vilken roll spelar jobben som försvunnit? Asylmottagningen? Kanske kan Söderhamn säga något om krisen för det socialdemokratiska Sverige, om ett förlorat folkhem.

Kalla fakta bad mig resa hem till Söderhamn med fotografen Daniel Gökinan för att försöka ta reda på det. På söndag den 21 november kl 19.20 sänder Kalla fakta reportaget "Stackars, stackars Söderhamn" i TV4.

Det blev ett ovanligt personligt reportage om skilda världar: ett försök att djupare förklara varifrån missnöjet kommer, att gå längre än att bara fördöma dem som röstat på fel parti.

Följ med till industriruinernas, älgjaktens och somaliernas Söderhamn.

Kalla fakta, 21 november 2010, kl 19.20: "Stackars, stackars Söderhamn"

BILDEN: Omar Ali Omar, ordförande i somaliska folkets förening i Söderhamn, visar oss miljonprogramsområdet i norra Söderhamn där de flesta asylsökande koncentrerats. Foto: Abdirahman Dirie Nur

Reclaim the folkdräkt!

2010-10-05T20:45:00.010+02:00

Politikens parior kramar ihjäl allt de rör vid, tycks det. I den sekund Jimmie Åkesson syntes anlända till riksdagen i Blekinges landskapsdräkt, kastade sig den stockholmska kultureliten över sina tangentbord för att avkunna domen.

"Tror att folkdräkten fick sin dödsstöt idag", twittrade Fokus chefredaktör Martin Ahlqvist. Raskt rasslade kommentarerna in. Någon skrev att vi idag fått ett nytt hatbrott: hets mot folkdräkt.

Numera sätter det skräck i alla kultursektorer som Jimmie & Co kommer i närheten av och säger sig uppskatta. På Aftonbladets debattsida betackade sig häromdagen Hembygdsrörelsen för den kärlek Sd visat dem.

Folkdräkten då? Ja, den överlevde Bert Karlsson, som - om jag minns rätt - fick roliga rubriker när han kom i knätofs till en Nobelfest. Den ska överleva detta också.

Ingen ska snegla snett på oss som med stolthet bär vår bys sockendräkt i högtidliga sammanhang. Att fnysa åt folkdräkten är ett korkat, högfärdigt uttryck för storstadsintellektuell överlägsenhet.

Intolerans är opassande hos glesbygdens missnöjda, men också hos den stockholmska kultureliten. Spotta inte på godhjärtade människor som gillar dansband, motorsport och knätofsar, bara för att Sd:s anhängare gillar samma sak.

Så, för att ordentligt bita ifrån. Stöd motkampanjen: reclaim the folkdräkt!

Fotnot 1: För övrigt kan Jimmie Åkesson tacka utländska influenser för sin dräkts speciella karaktär. Särskilt i Blekinge påverkades dräkterna i både material och färg av handeln med sjöfolk längs kusten i slutet av 1700- och början av 1800-talet, enligt blekingehemslojd.se.
Fotnot 2: Den fyndiga kampanjsloganen "reclaim the folkdräkt", som jag sedan sett spridas över nätet, twittrade Lina A Nyberg (@linaanyberg) till mig.

Martin Ljung - en del av barndomen

2010-10-02T13:05:00.004+02:00

Martin Ljung blev 93 år. Och jag kan inte vara den enda i min generation som känner nostalgisk sorg. Tror inte jag var den enda talskivenörden som i tonåren kunde varenda replik i hans Glaset-i-örat-monologer utantill: klassiker som naggats en del av tidens tand, men på sin tid blev landsplågor på grund av Martin Ljungs unika sätt att framföra dem. En stor komiker har gått ur tiden.

Hittar Byfånen på Youtube, men inte den jag nu mest tänker på, "En ansökan om att få finnas" den smarta existensialistiska sketchen där Martin Ljung försöker ge Tage Danielsson svar på frågan varför just han ska få finnas kvar här på jorden.

Och på tal om döden, så har det inte funnits någon svensk komiker som framfört en så skratt-tät scenrutin om det som Martin Ljung. Ett grundskämt från Knäppupprevyn Funny Boy 1958 varierades till mästerskap i Hasse & Tages manusverkstad - och blev genial humor när Martin Ljung fick visa prov på sin förmåga att variera röst och betoning.

Årets berättare är Katarina Gunnarsson

2010-09-27T16:40:00.008+02:00

På fredag är det 1 oktober. Då ska nomineringarna till Stora Journalistpriset vara inne. Och jag har just skickat in min nominering till vad jag anser vara årets mest givna pris. Priset för Årets Berättare hör hemma hos radions slitvarg Katarina Gunnarsson. Vi jobbade ihop för några år sedan och jag undrar om jag någon gång träffat någon journalist som kan mäta sig med henne i entusiasm och energisk förmåga att hitta människors berättelser.

Säkert finns det fler som vill bidra till att övertyga juryn. Fyll i nomineringsformuläret, länka till den här SR-sidan, skriv en egen kort motivering och tryck på "skicka". Det tar några minuter, och det kan det vara värt att uppmuntra kvalitetsjournalistik och gott yrkeshantverk. Här är min motivering:

Katarina Gunnarsson gör reportagen ingen annan gör. Hon är en unik reporter som ger sig ut, utanför redaktionen, och söker svaren på sådant som andra sitter i studion och fördömer eller förundras över. Med outtröttlig energi, uppriktig nyfikenhet och en oöverträffad kapacitet till aktivt lyssnande bär hon hem berättelserna om ett Sverige i förändring.

Reportage kommer från franskan och betyder "bära tillbaka", ingen fyller ordet med innebörd bättre än Katarina Gunnarsson. I många år har hon producerat radioreportage om samhället och dess människor som alla blivit angelägna samtidsdokument – i år har hon kryddat Sveriges Radios starka valbevakning med skildringar av de två blockens ledare, som går bortom det som berättas av andra. När andra sitter i studiosoffor och beskriver chocken över Sverigedemokraternas framgångar i valet, hittar hon den självklara storyn genom att åka till Söderhamn, där bakgrunden till partiets framgångar både kan förklara, förarga och sätta fokus där det hör hemma. Katarina Gunnarsson är Årets Berättare.

Reportagen om Reinfeldt och Sahlin, liksom det om Söderhamn finns samlade här.
Direktlänk till "I Mona Sahlins fotspår"
Direktlänk till "I Reinfeldts fotspår"

Ps. För övrigt borde TV4s valbevakning nomineras i kategorin Årets Förnyare, med tanke på hur framgångsrika man varit att nå den yngre delen av publiken. ds

Opinioner och odds

2010-09-16T17:38:00.023+02:00

Igår höll TV4 en partiledardebatt, som jag följde i kontrollrummet. Utanför skränade Alliansens ungdomsförbundare "segern är vår, vi har vunnit, segern är vår". Peter Jihde gjorde inhärdiga försök i programmet, men lite knepigt är det att höja stämningen inför en match där utgången tycks så given på förhand. För hur det ska gå, det vet vi. Eller?

Ingen valrörelse har blivit så opinionsmätt som denna. Och den som vill förutspå valresultat kan följa trenderna här. Att Alliansen tar hem segern är lika givet som att Sverige ska sopa banan med San Marino i fotboll - eller Vitryssland i ishockey.

Jihde och andra sportreportrar lär sig bygga spänning även inför de mest förutsägbara matcher. De påminner om den där gången då en morgontrött Tommy Salo nickade in pucken i eget mål i kvartsfinalens slutminuter vid OS i Salt Lake City 2002 - och de lyfter fram faktorer som talar för att det oväntade faktiskt kan hända.

Och det går att ta på sig denna sportdramturgihatt inför söndagens riksdagsval. Jokerfaktorn finns hos Sverigedemokraterna - och något av de borgerliga mittenpartierna.

Mätningarna visar att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen med god marginal - med klar risk för ett besvärligt parlamentariskt läge.

I eftervalsdiskussionerna kommer SR, SVT och TV4 att få förklara varför ett parti som samtliga opinionsinstitut bedömer tar sig in riksdagen, inte är med i utfrågningar och debatter. Då blir det att motivera urvalet med utgångspunkten "att utkräva ansvar för den gångna mandatperioden". Men att det är osäkert om SD tar sig över 4-procentsspärren har också anförts som argument.

På hur stort allvar ska man då ta de mätningar som tyder på att de kommer in i riksdagen? Tja, man ska inte utesluta att det kan uppstå en överraskning på valnatten. Sd liknar inte de andra partierna och det kan finnas systematiska mätfel, med tanke på att det är så stigmatiserat att säga sig sympatisera med partiet.

Och här kommer thrillerelementet in. Kan det finnas ett systematiskt mätfel i opinionsmätningarna som kan ge de rödgröna segern? Ja, faktiskt.

Den största mätningen som gjorts inför valet, gjordes i maj av SCB. Och skulle det faktiska utfallet av den bli valresultat, skulle både Centern och Kristdemokraterna åka ur riksdagen.

Opinionsinstitutens siffror avspeglar inte exakt hur folk har svarat, utan viktas utifrån hur de tillfrågade röstat i tidigare val. SCB redovisar inte de exakta siffrorna, men rådatan i den stora mätningen ska ha givit C 3,9 och Kd 3,6 procent, vilket "viktades" till 4,6 respektive 4,5 procent i det officiella resultatet. Det florerar olika uppgifter om de oviktade siffrorna. Och exakt hur viktningen görs är inte lätt att begripa, men det tillämpas av opinionsinstituten. Siffrona justeras i efterhand på olika sätt, vilket kritiserades av tunga statsvetare inför förra valet.

Ett parti som bedriver valrörelse utanför den etablerade mediearenan kan också överraska med att dra till sig proteströster som i det svenska EU-valet 2004 då Junilistan blev tredje största parti med med 14,5 procent av rösterna. Då hamnade opinionsmätarna åt skogen fel. För Junilistan låg de i snitt tio procentenheter (!) fel jämfört med valresultatet.

En av de få som förutspådde Junilistans framgång 2004 var statsvetaren Lennart Ehlinger. Han jobbar med politisk oddssättning för spelbolaget Unibet.

Ehlinger hävdar att spelbolagens odds kan ge bättre prognoser än opinionsmätningarna.
- Oddsen tar hänsyn till fler faktorer än opinionsmätningar. Trender, aktuella händelser och historiska faktorer påverkar oddssättningen, säger Ehlinger.

Unibet tror att Sd kommer in i riksdagen. Satsar man på det, får man knappt pengarna tillbaka idag. Jag kollade också oddsen hos Ladbrokes och hittade ännu mera intressanta siffror. Ladbrokes ger idag 16 gånger pengarna på att Sd får under 4 procent. Ladbrokes oddssättare anser t.o.m det som mer troligt att Kd får under 4 procent, än att Sd får det. Den som tror att Sd får över 7 procent får bara 2,3 gånger pengarna från Ladbrokes.

Blir det som Ladbrokes tror, så kan det bli en situation för Reinfeldt på måndag som liknar den som Carl Bildt hade att hantera när han 1991 bildade regering, med stöd av Bert Karlssons populistiska parti Ny demokrati.

Ett "thrillerscenario", modell Sverige-Vitryssland, det inte pratats så mycket om, men som Ladbrokes oddssiffror leder tankarna till, är en oväntat stor framgång från Sd, kombinerat med att C eller Kd ramlar ner strax under 4 procent. Det är osannolikt, men inte otänkbart. I ett sådant läge skulle de rödgröna kunna bli större än de kvarvarande allianspartierna - med Jimmie Åkesson som en maktfaktor i mitten.

Vem bildar då regering? Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt?

Alldeles givet är det inte.

Läs mer:

Jesper Strömbäck:”Opinionsmätningar och mediernas sju dödssynder”
Resumé om Expressens Novus-groda: Opinionsfiskot
Demokratirådets rapport 2008: Medierna - Folkets röst? / Ladda ner rapporten

Fp skrämmer med burkadocka

2010-09-15T00:21:00.004+02:00

När Fp presenterade sitt budskap på en mässa i Östersund ställde man en burkaklädd skyltdocka mitt i montern med skylten "Nej till hederskultur och kvinnoförtryck". Det är lätt att associera till den reklamfilm som SD inte fick visa i TV4, där kvinnor i liknande klädsel utmålas som ett hot mot den svenska välfärden.

Mostafa som besökte mässan tog illa upp och menar "att Folkpartiet fiskar väljare i Sverigedemokraternas bruna vatten". Han skrev en insändare i Östersunds-Posten i somras där bilden publicerades.

Lennart Ledin och Per-Olov Olsson från Fp lokalt skrev ett svar i samma tidning där man försvarade sättet att presentera budskapet i montern. De skriver bland annat:

"Vi kan försäkra dig att vi har absolut inget emot den sanna islam.

Däremot är vi emot politiserad religion av alla slag samt tvång och
extremism i olika förklädnad. Vår burkaklädda skyltdocka var inget angrepp
på islam utan på kvinnoförtryck som finns i alla kulturer.

Ett av våra budskap i vår monter på Expo Norr var 'Nej till hederskultur och
kvinnoförtryck' med undertexten 'jämställdhet måste fortfarande både vinnas och
värnas'. Den burka som fanns i vår monter och som uppenbart upprört en del
skulle symbolisera detta budskap då vi anser att burkan är en mycket stark
symbol för kvinnoförtryck."

I TV4s utfrågning av Alliansen konfronterades Jan Björklund med detta. Han sa då att de ansvariga för montern "fått sina fiskar varma". Detta tycks dock inte ha nått Östersunds-Posten eller någon annan publikation. Så vitt jag kunnat finna i researcharbetet för TV4s utfrågning är de lokala politikernas försvar för burkadockan det sista som blivit sagt i saken.

Fram till ikväll.

Nominerad till tv-priset Kristallen

2010-08-17T15:20:00.005+02:00

Kalla faktas granskning av riksdagens och i synnerhet Thomas Bodströms frånvaro, har nominerats till det fina tv-priset Kristallen. Och det är bara att skamlöst vältra sig i den uppmärksamhet en nominering för med sig.

Programmet kan vara lite knepigt att hitta via TV4:s hemsida, så här är några länkar:

Se hela programmet på TV4 Play
Om granskningen
Uppföljande granskning av Bodströms bortförklaringar

Nu händer det grejer!

2010-06-15T15:24:00.007+02:00

Häromdagen hade en av TV4-kollegerna med sig en äkta iPad till en konferens. Och det räckte att se den och hålla i den för att inse att det kommer att hända grejer inom medievärlden. Och det kommer att gå fort.

- Aldrig! fräste gäster vid en middag för något år sedan när jag hävdade att vi under vår livstid kommer att uppleva att fler böcker blir lästa på något annat medium än papper.

De intellektuella middagsgästerna tog påståendet som en personlig förolämpning. Böcker är förknippat med starka känslor. Vad man har i bokhyllan speglar ens person. Blotta tanken att kasta bort böcker är för vissa något djupt stötande. Och så har det varit under några år.

Konservativa pappersälskare gnölar pessimistiskt varje gång någon börjar prata om hur läsplattorna kan revolutionera mediesamhället. Ingen imponerades av den Sony Reader jag tog hem från New York för några år sedan. Den var en tämligen värdelös pryl som numera bara står hemma i hyllan och samlar damm.

Men nu har teknikutvecklingen hunnit dit den ska. Nu köar de första entusiasterna för att bli med iPad. Förlag och mediekoncerner börjar tänka innehåll och använding. Proppen har gått ur. Nu lossnar det. Snart kommer massmarknaden för iPad till Sverige. Och jag tror inte jag är den ende som har fantasi nog att se potentialen i de förändringar det kan föra med sig.

Går det att köpa iPad-aktier, så köp dem nu!

Kanske kommer detta att i efterhand betraktas som en av årets viktigaste medienyheter:

Förlagsjättar
går ihop om läsplattor

Teveskola

2010-06-04T09:41:00.004+02:00

För en gammal radioman som på senare år fått lära sig tevemediets alldeles speciella berättarspråk, känns detta så-gör-du-nyheter-i-teve-inslag mitt i prick:

Slagpåse?

2010-05-20T17:03:00.013+02:00

Ibland tackar man ja till saker utan att tänka efter hur jobbigt det kan bli. Så jag gick med på att agera slagpåse när landets pr-företagare samlades över en öl för att höra hur bra det är med medieträning.

Motparten var en f.d kollega från SR, Staffan Dopping, som gått över till att tjäna den andra sidan. Jag minns Staffan som en av av radions duktigaste programledare, en oväldig journalist som värnade om det seriösa - och stod emot den politiskt korrekta populism som ibland poppade fram på samhällsredaktionens planeringsmöten.

Numera är hans roll att verka för att uppdragsgivarens sanning också ska bli den sanning medierna förmedlar. För detta får man i regel bättre betalt än om man fortsätter tjäna allmänhetens intressen som journalist.

Och där skulle jag stå i andra ringhörnan och vara kritisk. En lätt sak om publiken är journalister, men säkert en smula styvare inför ett gäng pr-konsulter.

Kanske är det uttryck för något masochistiskt drag att ändå gå dit och förklara varför jag fortfarande tror mer på den goda saken, än de stora pengarna. Kanske ligger det en lockelse i att delta i sådana här debatter för att höra tidigare så duktiga journalister försöka förklara varför de nu gör världen en tjänst när de smyger omkring i skuggorna och coachar maktens män i hur de ska göra det svårare för journalisterna att lyfta fram obekväma sanningar.

Det bestämde jag mig för att säga. Liksom att:

Somligt medietränarna lär ut är bara bra för oss journalister. Det kan vara självklarheter som:

att inte ljuga (om det finns risk att man blir ertappad med det),
att inte flacka med blicken i teve, och
att tänka igenom vad man ska säga och uttrycka sig kortfattat och klart.

Men så finns det en del som är mera problematiskt. Några av det metoder makthavarna får lära sig för att försköna verkligheten och att effektivt slingra sig undan obekväma men angelägna frågor är förödande för demokratin, det offentliga samtalet och journalisternas möjligheter att utkräva ansvar.

I många fall gör det journalisternas jobb svårare - och ökar behovet av kompentenshöjande utbildning. I några fall gör det vårt jobb roligare. En del makthavare blir direkt löjliga när de försöker tillämpa vad de lärt sig på kursen. Och då kan det ge en extra roll knorr till vår rapportering.

Något av detta hoppades jag få säga i debatten. Och jag sa nog det mesta. Men på ett snällt sätt - och Staffan Dopping är en trevlig prick, som inte tar för sig på samma provocerande vis som medieträningsindustrins onelinermästare Paul Ronge.

Därför klagades det efteråt på att vi varit för lite osams.

Men mest undrade jag över hur moderatorn kunde motstå frestelsen att säga något lustigt om våra efternamn.

Webbtips: En av pr-konsulterna som var där och lyssnade mejlade mig efteråt ett tips med hela batteriet av "exempel på hur man elegant slingrar sig från knepiga frågor från journalister":

http://www.youtube.com/watch?v=H4LDg595d1k&feature=channel

Kul, träffande - och säkert utmärkt som exempel på undanslingringskursen.

Björn gör en Bert

2010-04-25T11:36:00.006+02:00

Ägnade söndagsmorgonen åt en promenad i solen med förra veckans lördagsintervju med SD:s partisekreterare Björn Söder i öronen. Lite märkligt, ska erkännas. Men intressant.

Intervjun var ett tydligt exempel på hur lite sverigedemokraternas företrädare har att säga om det handlar om annat än invandring. Och jag fick en känsla av att jag hört den förr.

"Vi håller på att räkna på detta", "Vi återkommer om det", "Det andra som räknar på det, jag är inte så insatt", lät det från Söder när intervjuande Lasse Johansson påtalade att Sd tycks vara "alla goda gåvors givare" och undrade hur de ska finansiera sin förslag om stora skattesänkningar för pensionärer (13 mdr), höjd a-kassa, höjd föräldrapenning, höjt vårdnadsbidrag, mer pengar till försvaret och annat som de har med i sin skuggbudget.

Många frågor, inga svar. Annat än det man kunnat gissa, att mycket kan sparas på att minska invandringen och biståndet. Var har jag hört det där förr?

Jo, i en klassisk intervju med ett annat partis andranamn, vars förnamn också börjar på B. När Ny demokrati seglade upp i medial medvind gjorde Olle Stenholm en intervju i teveprogrammet Magasinet där Bert Karlsson satt lika svarslös som Björn Söder gjorde i lördagsintervjun.

Flera av "vi kommer att redovisa svar på det där"-svaren var för övrigt identiska om man jämför de två intervjuerna. Intervjun med Bert, våren 1991, var den första egentliga mediala motgången för Ny demokrati - och följdes av stor uppståndelse i andra medier. Den gjorde att Bert lämnade över partiledarposten till Ian Wachtmeister. Många journalister tittade på den som ren intervjuporr eftersom det nog aldrig i svensk teve förekommit en liknande intervju som så tydligt klätt av en politisk företrädare.

Intervjun med Björn Söder väckte ingen större uppståndelse. Kanske därför att den inte överraskade någon. Sd har bevakats med kritiskt udd sedan tidigare - och Söder höll en lågmäld profil. Ingen -varken han själv, intervjuaren eller någon allmän folkopinion - tycktes förvånad över att Sd:s partisekreterare inte kan svara på hur hans parti ska finansiera sitt valfläsk.

Ett märkligt fenomen med den klassiska Bert-intervjun från den 14/2 1991 var att han möttes av sympati av de som sympatiserade med Ny demokrati. Analyserar man den intervjun kan man se en tänkbar förklaring. Olle Stenholm ställer frågor som tydligt visar att Bert inte har läst på. Man kan tänka sig att Berts potentiella väljare - mest lågutbildade män som känner misstro mot makten - i högre grad identifierar sig med buspojken som inte gjort läxan än med den stränge folkskolläraren som fortsätter sitt obönhörliga läsförhör i ytterligare 25 min även fast det redan efter 5 minuter står klart för alla att slarvern i skolbänken inte har några svar.

Med Björn Söder kan det förhålla sig annorlunda. Lasse Johansson ställer frågor med infernalisk mjukhet, viker undan och undviker onödiga följdfrågor för att trumma in och förtydliga svarslösheten. Kanhända är det också så att ingen förväntar sig att Björn Söder ska veta någonting om någon annan politik än invandringspolitiken. Möjligen kan intervjun tydligt ha illustrerat för lyssnarna att Sd är och tycks förbli ett enfrågeparti, där alla svåra frågor har en enkel lösning - att gå tillbaka till partiets rötter och bevara Sverige svenskt.

Länktips: Mediernas hantering av Sd inför 2010 års val, kan vara intressant att se ur ett historiskt perspektiv. Här är podversionen av min dokumentär om Ny demokratis historia, från 2006.

Bot mot skrivkramp

2010-04-05T18:15:00.004+02:00

I morgon ska jag ha skrivit färdigt ett kapitel i en bok. Och plötsligt inträder Den Stora Skrivkrampen. Inspirationen vill inte infinna sig, ej heller någon tydlig struktur eller bärande idé.

Vad göra, bortsett från att skriva detta inlägg och därmed ytterligare skjuta upp det oundvikliga skrivarbetet?

Kastade ut en fråga på Twitter och Facebook och fick ihop till en lista på medel mot skrivkramp, som jag härmed delar med mig av till omvärlden.

1. @rapportchefen: Låt det krampa. Skriv på bara!
2. @mickep2: Gör en mindmapkarta med pilar och struktur, testa Mind42 om du vill vara digital.
3. @LottaOP: Bota skrivkramp: 1) Våga vara kass. 2) Börja skriv. Mitt i, i slutet, eller i början. Det lossnar efter ett tag. Funkar alltid.

4. @kennedianskt Först skjuter man upp det tills det är helt omöjligt att inte börja. Sen tvingar man sig att skriva 1000 tkn. Då lossnar det!

5. @Bodil Resare: Ta en promenad.
6. @Berit Nygren: Var olydig mot de egna idealen
7. @Gunnel Werner: Skrivkramp beror antingen på att man inte helt behärskar ämnet eller att man inte är road av ämnet. När båda sammanfaller kommer orden inte bara av sig själva, utan också som ett rinnande vatten! ;-)
8. @Rebecca Ancker: Läs Eyvind Johnsson... funkade för mig....
9. @Pär Trehörning: Se en rolig film, eller läs Wilhelm Moberg eller Söderberg, Den allvarsamma leken, typ
10. @Fredrik Ehrling: Gå till en massör.

Min egen metod: leta fram en gammal text och sno friskt från den + skapa struktur genom att dela upp allt du vill säga i tio punkter

Intervjuteknik 2.0

2010-03-21T21:06:00.003+01:00

Slingriga politiker var huvudtema i den föreläsning med rubriken "Intervjuteknik 2.0" som jag höll på Grävande Journalisters seminarium i Stockholm nu i helgen.

Tidigare har jag hållit en hundratals föreläsningar Carl Bildt fått illustrera problematiskt slingrande. Nu var det dags att förnya sig, så till denna föreläsning hade jag samlat in idel nya exempel.

Föremål för slingerstudier var bland andra: Maud Olofsson, Tobias Billström, Sven-Otto Littorin, Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Zlatan Ibrahimovic.

Det var fullt i salen och det kändes som att den nya versionen av föreläsningen fungerade bra, bortsett från att jag vimsat till det och råkat lägga in två punkt fyra i föreläsningen, vilket gjorde att mina tio exempel råkade bli elva.

Föreningen spelade in föreläsningen, som finns att se på Bambuser:

Sverigedemokratbevakningsdebatt på Gräv

2010-03-21T20:31:00.006+01:00

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker grundläggande frågor om vad som är journalistikens egentliga uppgift. Om detta handlar den avhandling jag arbetar med. En symbolfråga är till exempel: Syftar SVT:s valutfrågningar till att ge väljarna information om de partier som kan komma att ha betydelse för beslutsfattandet efter valet? Eller handlar de om att ge sändningstid enbart åt de etablerade riksdagspartierna?

I helgen deltog jag i en diskussion på Grävande Journalisters årliga seminarium. Den handlade om journalisternas ängsliga förhållande till Sverigedemokraterna, nu när partiet ser att bli ett parti att räkna med.

I panelen deltog Niklas Orrenius, Sydsvenskan, som skrivit mycket om SD och är en av landets klokaste journalister, cheferna Jan Helin, Aftonbladet, Jan Axelsson, SVT och Sanna Klinghoffer, fd SR Kaliber. Moderator var: Amanda Rydman. Själv deltog jag i egenskap av journalist med erfarenhet av politisk bevakning och forskare i just sådana här mediefrågor.

Grävande Journalister spelade in debatten. Och den finns att se på Bambuser:

Scoopartikel om att intervjua politiker

2010-03-17T00:55:00.007+01:00

I nya numret (nr 1, 2010) av Grävande Journalisters tidning Scoop beskriver jag hur absurt det ibland kan vara att försöka få svar av slingrande politiker. I artikeln "Så intervjuar du medietränade makthavare" berättar jag om bland annat om en sådan intervju med riksdagsmannen och advokaten Thomas Bodström, där han upprepar samma intränade ramsa till svar - tolv gånger. Här finns hela intervjun i utskrift.

I en annan artikel, "349 ledamöter under mikroskåpet", i samma nummer av Scoop berättar jag om vår granskning av riksdagen och hur vi byggde upp Kalla faktas databas, där besökarna kan göra sin egen undersökning. Den som vill göra det hittar databasen på: www.tv4.se/kallafakta/databasen

Ny demokratis historia i senaste Expo

2010-03-08T22:34:00.005+01:00

En gång för tjugo år sedan lyfte medierna in ett populistiskt, nyliberalt missnöjesparti i riksdagen. Det hette Ny demokrati och leddes av de slagfärdiga företagarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Ian & Berts torgmöten kunde vara rena ståuppshower.

Partiets kom in i riksdagen med rekordfart, men kollapsade i interna bråk innan mandatperioden hann ta slut. Somliga detaljer från den tiden kan vara intressanta att påminna om nu när Sverigedemokraterna siktar sig på att klara riksdagsspärren.

I nummer 1, 2010 av tidskriften Expo, som just kommit ut, har jag därför skrivit en längre artikel där jag sammanfattar Ny demokratis historia - och påminner om mediernas centrala roll.

I artikeln ger jag exempel på hur Ny demokrati blev alltmer främlingsfientligt allt eftersom tiden gick. Intressant att notera är också att ju mera man gjorde kritik mot invandringen till huvudfråga, desto sämre gick det i opinionen.

Den historiska genomgången klargör också tydligt vad som faktiskt sades på partiets torgmöten, om nu någon skulle ha få för sig att tro på Bert Karlsson när han i senare tid försökt förneka att han då fiskade i främlingsfientlighetens grumliga vatten.

Att lära känna historien kan göra det lättare att se vad som händer i samtiden.

Missnöjda mörkermän

2010-03-01T16:59:00.004+01:00

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem."

Aforismen tillskrivs Voltaire, även om det är lite oklart om han verkligen yttrat den. Hursomhelst har den kommit i tankarna de senaste dagarna, då jag - samtidigt - lyckas bli både vän och fiende till kasta-ut-invandrarna-lobbyn.

Kalla fakta sände i söndags ett välgjort, intressant och viktigt reportage av Therese Bergstedt och Phil Poysti om en konflikt bland somalierna i Rinkeby. Unge festfixaren Kadafi Hussein kämpar mot religiösa extremister som hindrar unga kvinnor från att gå på hans fester, då de anser att det är mot Islam att dansa till musik.

Till varje Kalla fakta-program har vi ett diskussionsforum, där tittarna kan debattera kvällens ämne. Raskt rasade det in en radda inlägg som använde reportaget som argument för att rösta på Sverigedemokraterna. Hur ska man förhålla sig till det som journalist? Ska man hålla sig konsekvensneutral, finns det egentligen bara ett sätt att se på saken. Journalistik ska vara journalistik - inte politik. Finns det en story så ska vi berätta den utan att ta hänsyn till konskvenserna. Så lyder ett centralt teorem inom modern nyhetsjournalistik.

Skulle vi försöka gissa vem som gynnas eller missgynnas av varje publicering, skulle det bli tufft att räkna ut vad som skulle sändas. Konskvenser är svåra att förutse. En reaktion på kort sikt, kan leda på något helt annat längre fram. Alla som arbetat på en nyhetsredaktion vet att nyhetsvärderingen "sitter i väggarna" och de flesta känner igen en nyhetsberättelse när de träffar på den. De vet också att nyheterna inte styrs av politiska direktiv.

Några som ändå envisas med att tro att det är så, återfinns i svansen kring Sverigedemokraterna. Samma mörkermän som drar invaringsfirentliga slutsatser av Rinkebyreportaget jag stått som redaktör för, retar sig på att jag föreläser och utbildar om det sätt att se på nyhetsvärdering och politik som jag just beskrivit - och hur det påverkar mediernas bevakning av Sd.

Debattnivån framkallar i båda fallen en trött suck. Och det kan väl vara lika gott att än en gång tydliggöra hållningen:

På Kalla fakta kommer vi att publicera bra journalistik, utan att låta oss styras av vem som gynnas eller missgynnas politiskt. Förhoppningsvis ska det också gå att diskutera problem kring invandring och integration utan att behöva se nätets alla debattforum kladdas ner av det evigt tjatande rasistiska grottfolket.

Guldspadenominerad

2010-02-24T17:48:00.006+01:00

Föreningen Grävande Journalister meddelade idag vilka de nominerat till det prestigefyllda priset Guldspaden. Kalla fakta blev dubbelt nominerad:

I teveklassen nomineras Per Hermanruds granskning av djurplågeriet inom dunindustrin, "Dun till varje pris".

I webbklassen nomineras "Kalla fakta om de folkvalda", vår databas över riksdagens ledamöter. De som nomineras för detta är Ann Tiberg, Jenny Zettergren och jag.

Det är stort att få vara med och tävla om Guldspaden, så idag är jag extra glad. Det var vi som blev nominerade, även om många fler medverkade i det stora projektet. I det redaktionella arbetet med riksdagsgranskningen deltog också: Jennifer Jerez, Susanna Andersson, Sandra Foresti, Ann Johansson och Kajsa Lindohf. Det tekniska utvecklingsarbetet gjordes av: Magnus Rimbark, Kristian Saebdal, Brian Riddle, Henrik Box och Per Åström.

Kalla faktas kommentar till nomineringarna.

Länkar:

Kalla fakta om de folkvalda - direkt till databasen
"Dun till varje pris" - läs om avslöjandet om gässen som plockas levande
Alla guldspadenomineringar (vilka som vinner meddelas på Grävande Journalisters årliga seminarium den 20 mars.)

Den Stora Mediekonspirationen

2010-02-19T10:16:00.008+01:00

Bland den sorts människor som ägnar mycket tid och kraft åt att kämpa för att Sverige ska ta emot färre invandrare, odlas det gärna konspirationsteorier om medierna. Den som är nyfiken på hur dessa ser ut kan googla på "Lilla Saltsjöbadsavtalet", en konspirationsteori om att samtliga medier ska ha träffats i Saltsjöbaden vid något tillfälle och bestämt sig för att inte berätta sanningen om invandringen. Bert Karlsson är en av dem som gett spridning åt denna teori, som teveprogrammet Striptease tydligt bevisat var rent nonsens.

Nu är konspirationsteoretikerna igång igen. Och där har jag blivit inblandad - och det är svårt att veta om jag ska vara smickrad eller bekymrad. På diverse invandringsfienliga hemsidor ser man en konspiration i att jag håller föreläsningar och utbildningar kring det ämne som jag forskar i, det vill säga mediernas bevakning av partier som Sverigedemokraterna och Ny demokrati.

Det är inget konstigt med att jag gör det. Jag följde Ny demokrati för ett antal år sedan och vet att det ställer medierna inför flera svåra frågor när sådana här partier dyker upp på den politiska arenan. Många av dessa frågeställningar blir lättare att hantera om man får ökad kunskap om Sd och om hur man kan se på begrepp som konskvensneutralitet i nyhetsvärderingen.

Det borde inte ens Sverigedemokraterna själva ha något emot. Och det är inget skumt eller hemligt med det jag gör. Jag har berättat för Sd-ledningen om min forskning.

Jag noterar också att den upphettade diskussion som dragit igång på nätet rätt snart körde in på de gamla hjulspåren, d.v.s. att medierna "inte berättar sanningen om invandringen" istället för om innehållet i mina föreläsningar.

Man kan väl säga att detta i sig illustrerar behovet av utbildningsstöd i frågan, som tycks vara en av de mest svåraste svenska redaktioner idag har att hantera.

Medieträningsproblematik

2010-02-08T23:06:00.016+01:00

På onsdag 10 februari ordnar Institutet för mediestudier en debatt om medieträning där jag ska delta. Den sker på JMK i Stockholm kl 15.00-18.00 och utgår från uppsatsen Scenpolitik och scenjournalistik.

Medverkar gör

Anna-Maria Havskogen, Lunds universitet, som skrivit uppsatsen.
Sigurd Allern, professor i journalistik, JMK/Universitetet i Oslo.
Kristina Axén Olin (M), borgarråd i Stockholm 1998-2008.
Jenny Lindahl Persson, informationschef Vänsterpartiet, medförfattare till boken Medietränad (2005), tidigare PR-konsult på Hill & Knowlton
Och så alltså jag, bl a i egenskap av författare till boken Intervjuteknik.

Moderator:
Torbjörn von Krogh, föreståndare Sim(o), doktorand vid Mittuniversitetet.

Funderar på att ta upp:

de problem de intränade undanslingringsmetoderna för med sig för demokratin och för journalisters möjligheter att ge en sann bild av den politiska maktutövningen.
de myter medietränare odlar om oss journalister för skrämma folk att köpa deras tjänster
den betydelse Janne Josefsson har som marknadsföringsspöke för medieträningsindustrin
vad journalister kan göra för att hantera folk som följer medietränarnas mall

Kanske kan jag påminna om en intressant liten studie som presenterades idag av Grävande Journalister som talat med folk på Nyhetsmorgon och P1-morgon om vilka krav som politikerna ställer för att medverka.

Pressekreterarna försöker styra debatterna. Minstrarna vägrar att medverka om de inte får som de vill. Särskilt ovilliga är de att möta vanliga människor, sådana som drabbats konkret av de politiska besluten.

Kanske blir det tillfälle att stilstudera någon politiker som tillämpar olika tricks för att vifta bort en besvärande granskning, till exempel:

Thomas Bodström i Nyhetsmorgon som sin frånvaro i riksdagen (notera hur Bodström nästan klarar sig undan med att upprepa en slingerslinga som går ut på att riksdagsarbetet bara omfattar de minuter han trycker på voteringsknappen, vilket är ungefär som att säga att en fotbollsspelare bara jobbar de sekunder han nuddar bollen. Han säger också att han missar voteringar för att de "kommer så hastigt". Det gör de inte. De ligger på bestämda tider som ledamöterna känner till månader i förväg.)

Maud Olofsson i Ekots lördagsintervju (notera särskilt sekvensen som börjar vid ca 10.50 där hon ihärdigt undviker att svara på frågan om hon fått veta vilka som finansierar Spykers Saabaffär)

Här är några fler, till när Sven-Otto Littorin tydligt illustrerar hur ogärna han vill prata om sin den akademiska examen han hävdat att han haft:

En klassiker där brittiske Jeremy Paxman ställer om samma fråga tolv gånger utan att få svar.

BBC:s Newsnight försöker under fyra minuter och 20 sekunder få Margot Wallström att svara på om det finns något som de europeiska väljarna skulle kunna göra som skulle kunna stoppa Lissabonfördraget.

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om tänkbart samarbete med SD. Och när SVT upprepar frågan när han glider undan den, kontrar han med att anklaga programledaren för att gå socialdemokraternas ärenden.

Ulf Kristersson, moderat socialborrgaråd i Stockholm, får en obekväm fråga från utbildningsradion. Och väljer att fly.

Laila Freivalds lämnar den kontrollerade politikerrollen och skäller ut journalisterna.

En bild av vilka budskap medietränarna förmedlar ges i dessa små instruktionsfilmer från företaget Din mediacoach:

Intervjuförberedelser 1 - Medieträning: ställ motfrågor enligt mallen när reportern ringer
Intervjuförberedelser 2 - Medieträning: försök förutse de tuffa frågorna, bestäm vilket budskap du ska föra fram.
Intervjuförberedelser 3 - Medieträning: googla reportern för att se om han är redaktionens stjärna.
Intervjuförberedelser 4 - Medieträning: bort med Che Guevara-porträttet, hemliga papper och dyra guldklockan, bjud på kaffe och kaka.

Så här marknadsförs behovet av medieträning, till exempel med den ständigt gäckande Janne Josefsson, kombinerat med - det inte helt korrekta - påståendet att journalister har "tre års intervjuutbildning".

"Reportrar har ofta en flerårig akademisk utbildning i konsten att intervjua", säger till exempel denna medietränare:

Så här kunde bli i en tid för länge sedan då politikerna inte tyckte att de behövde medieträna sig inför ett framträdande i teve. En klassisk intervju, som fick symbolisera inledningen på en skjutjärnsepok. "De tre O:na" intervjuar Tage Erlander inför kommunalvalet 1966.

I denna exempelsamling går det förstås inte att undvika Carl Bildt, slingrandets oöverträffade mästare. Här i en intervju från 2007 som TV4s Ulf Kristofferson lagt upp på sin FB-sida. Bildt viftar bort frågorna med att påstå att han redovisat alla sina optioner. Det hade han inte. Några dagar senare tvingades han medge att "TV4 hade rätt". KU prickade honom senare för att han inte redovisat alla sina optioner.

Inte någon medietränad politiker visserligen, men ändå svårt att motstå.
Zlatan sätter punkt på klassiskt vis när han tröttnar på Peter Jihdes frågor:

I nästa nummer av Grävande Journalisters tidning Scoop skriver jag om att intervjua slingrande politiker som följer medieträningsmönstret.

Fler kul och illustrativa exempel att fylla på med här, mottages tacksamt. Tipsa gärna.

En studie i politiskt slingrande

2010-02-06T18:44:00.000+01:00

Min sjukliga förkärlek för att studera metoder och motmetoder inom avdelningen politiska slingerkrumbukter, gjorde att jag fastnade vid radion idag. Maud Olofsson lördagsintervjuades av Thomas Ramberg som i sedvanligt lakoniskt påläst stil illustrerade inom vilka områden hon var ute halkade på såphal is. Kort sagt, en intervjuklassiker där Olofsson slingrade sig undan i stort sett varenda fråga.

Särskilt infernaliskt blev det när Ramberg, likt en blodigel, bet sig fast i frågan om hon fått veta vilka Victor Mullers finansiärer i Saabaffären är.

Ekots lördagsintervju - sr.se

Kalla fakta på Facebook och Twitter

2010-02-05T12:58:00.002+01:00

Kalla fakta slår till med en stark säsongspremiär nu på söndag den 7 febarari, i TV4, kl 19.20. Jonas Alsgren har granskat säkerheten i hissar och funnit oroväckande brister, inte minst i tillsynen.

Från och med nu går det också att följa Kalla fakta via Facebook och Twitter:

Facebook: http://bit.ly/cDsniW

Twitter: http://twitter.com/kallafakta

Läs och lyssna, via : http://www.tv4.se/kallafakta

Ny demokrati - en politisk historia

2010-02-03T19:54:00.004+01:00

Ny demokratis uppgång och fall i början av 1990-talet är en tankeväckande episod i svensk politik. Mediernas roll är intressant att fundera över, inte minst sedan bevakningen av Sverigedemokraterna blivit ett omdiskuterat ämne.

Nu har Sveriges Radios dokumentärredaktion lagt ut min dokumentär "Ny demokrati - en politisk historia" från 2006, som nerladdningsbar podfil.

I dokumentären berättas historien från början till slut, med ljudklipp från då - och intervjuer i efterhand med Ian Wachtmeister, Bert Karlsson, Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson.

Till nästa nummer av Expo har jag också skrivit en artikel där jag sammanfattar histoiren om Ny demokrati.

Mitt nya jobb: redaktör på Kalla fakta

2010-01-04T17:03:00.007+01:00

Från och med idag är jag redaktör på TV4:s program Kalla fakta. Jobbet går bland annat ut på att, tillsammans med projektledaren Johan Åsard, coacha reportrarna fram till publicering.

Uppdraget känns spännande. Det kryllar av kompetens på redaktionen. Programmet har haft en stark säsong och vi siktar på en riktigt bra vår. Och det är kul att återigen vara arbetsledare.

En av mina uppgifter blir att hantera idéer och tips. Så, hör av er, alla ni som har ett scoop ni vill att någon hungrig grävare ska sätta tänderna i.

Länk: Här är en intervju i tidningen Journalisten om nya jobbet, där jag bland annat talar mig varm om värdet av mer konsumentjournalistik.

Jan Guillou: Vill fyra procent rösta på ett rasistiskt idiotparti?

2010-01-03T14:14:00.007+01:00

Bryderierna blir allt svårare kring hur Sverigedemokraterna ska hanteras inför det annalkande valet. Jan Guillou funderar över frågan i sin kolumn idag. Han gör bland annat jämförelser med Ny demokratis uppgång och fall i början av 1990-talet.

Jan Guillous tes är att alla förstod att främlingsrädslan var grundbulten i Ny Demokratis program:

"Allt det där andra, kul shownummer med staplade ölbackar för att argumentera för lägre skatt för Bert & lan själva, var utanverk. Det förstod alla.

Strategin gick ut på att då och då göra enstaka främlingsfientliga uttalanden för att påminna om partiets verkliga avsikter."

Jan Guillou påminner också om att partiet samtidigt indignerat värjde sig med den vanliga ramsan: 'I Sverige får man inte säga flasklock om invandrarna utan att kallas rasist':

"Strategin fungerade. Vad skulle en stackars rasist rösta på om inte Ny demokrati? Och eftersom partiet inte var öppet rasistiskt så kunde man också proteströsta på det för att röra om i grytan, sätta fart under galoscherna eller ställa till förtret för de etablerade partierna."

Enligt Jan Guillou var det en smygrastistisk taktik som förde in Ny demorkati i riksdagen. Men när det bli kris i partiet inför valet 1994, spelade Ny demokrati desperat ut det öppna rasistkortet, bland annat med Vivianne Franzén som stod på torgmöten och domderade om muslimer som ritualmördar barn. Guillou konstaterar att väljarna svek fullständigt och Ny demokrati utplånades.

Guillou jämför nu med Sverigedemokraterna och den bild han fick av partiet när han ifjol följde dem på en reportageresa. "Det var smygrasism som gällde", skriver Guillou. Öppna rasister hade endera uteslutits eller jagats bort från partiet: "I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering."

Detta var en smart strategi skriver Jan Guillou som landar sedan sitt resonemang i Jimmie Åkessons "öppet rasistiska" debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober förändrar saken. Den gjorde att det "blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna". Guillou förklarar:

"Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte."

Min kommentar till Jan Guillous resonemang är att jag instämmer i analysen men att slutsatsen är präglad av önsketänkande. Liknande "öppet rasistiska" partier finns i andra jämförbara länder. När Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 var invandringen en icke-fråga. Så kommer det inte att vara 2010.

Visst gick det illa för Ny demokrati när de kom ut som öppet rasistiska. Men inte bara på grund av det. Efter något år i riksdagen medverkade flera av de egna riksdagsledamöter som Ian Wachtmeister kallade för "stolpskott" till bilden av partiet som ett "idiotparti".

De som räds vad SD kan ställa till med om det får några centrala riksdagsmandat i nästa val kan inte luta sig tillbaka och blåsa faran över.

Exemplen är många. Mönstret går igen i denna typ av populistpartier. De blossar upp, drar till sig knäppgökar och kollapsar sedan i interna stridigheter. Ett invandringsfientligt "idiotparti" vars ledargestalter klöser ögonen ur varandra i offentlighetens ljus, kan snabbt utplåna sig själv så som Ny demokrati gjorde våren 1994.

SD går en annan väg, vilket väcker frågor med ett annat allvar. En främlingsfientlig politisk kraft med partistöd, gratis valsedlar och de flesta knasbollar utrensade är en större utmaning att granska.

Att de är emot invandringen, det vet vi. Men hur är det med idiotfaktorn? Klarar partiet en granskning av den intellektuella nivån hos dem de tänker ska sitta i riksdagen och ta ställning även i andra frågor?

Där har medierna en hel del kvar att göra.

Fotnot:

Guillous historieskrivning är inte helt rätt. Går man tillbaka till
valrörelsen 1991 går det inte att säga att invandringsfrågan - varken dold eller
öppen - låg bakom Ny demokratis framgång. De var ett klassiskt populistparti som ville sänka skatterna, slopa lapplisorna och ha roligare politik. Invandringen var ingen stor fråga inför valet 1991. Däremot blev den stor under de år som följde. Då valde också Ny demokrati att tydligare profilera sig som invandringskritiska.

Det märktes i torgmötesretoriken redan sommaren 1992 där partiets företrädare lyfte fram invandrarnas brottslighet och där budskapet, bland annat från Bert Karlsson, var att de äldre svälter ihjäl på ålderdomshemmen på grund av kostnaderna för invandringsplitiken.

Sommaren 1993 trappade Ian & Bert upp appellerna till publikens främlingsrädsla med historier om hur medierna ljuger om invandrarnas våldtäker. Det var också då som Vivianne Franzén gjorde sina famösa uttalanden om muslimer.

Ny demokrati föll samman i de interna bråk som uppstod sedan Ian Wachtmeister hastigt hoppat av som partiledare våren 1994.

Kloka ord om SD från tung statsvetare

2009-12-30T11:36:00.003+01:00

Hur ska Sverigedemokraterna hanteras av det mediala och politiska etablissemanget? Den frågan kommer att ta stor plats i den publicistiska debatten under det kommande valåret. Klokaste tankarna hittills kommer idag på SvD:s Brännpunkt från statsvetarnas statsvetare, Leif Lewin, som var professor i Uppsala redan när jag läste statskunskap där på 1980-talet.

Tiga ihjäl dem, går inte.
Inte heller är det klokt att gå i koalition mot dem och göra dem till enda opposition. Lewin pekar på erfarenheter som talar mot den stategin.
Att försöka bekämpa Sverigedemokraterna genom att fokusera enbart på deras främlingsfientlighet är heller inte så lyckat eftersom det är ett drömläge för ett parti att få fram sin favoritfråga i ramppljuset, hävdar Lewin.

Lewin:

"Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet."´

Inte heller bör vi fixera oss så mycket vid SD:s opinionssiffror, tycker Lewin eftersom de:

"utgör svar på frågan hur intervjupersonerna skulle rösta 'om det var val idag'. Det är bara det att det inte är val idag. Ett val föregås av en valrörelse, vars hela syfte är att ändra på opinionssiffrorna."

En opinionsundersökare har påtalat att mätresultaten därför är:

"lika ointressanta som att mitt i vintern fråga någon vad han skulle ta på sig för kläder 'om det var sommar idag'. "

Ett fall för folklivsforskarna då barnen fick välja mellan Tomten och Kalle Anka

2009-12-26T15:33:00.007+01:00

På julafton råkade vi ut för ett socialt experiment som borde dokumenteras av någon folklivsforskare. Tomten kom för tidigt, mitt i Kalle Anka, just när hackspetten rände runt som värst i djungeln.

Och man kan tro att dagens ungar som kan se på tecknat dygnet runt, skulle välja tomten och alla paketen när julens två höjdpunkter krockar. Men det gjorde i alla fall inte de fyra barn som fanns hos oss. De ville hellre se på Kalle, presenterna fick ligga kvar under granen och tomtens ärende blev kortast möjliga.

I den amerikanska nättidningen Slate berättar Jeremy Stahl med förvåning om det starka grepp Disney haft över de svenska jultraditionerna sedan 1959. Han citerar en svensk expert:

"At 3 o'clock in the afternoon, you can't to do anything else, because Sweden is closed," Lena Kättström Höök, a curator at the Nordic Museum who manages the "Traditions" exhibit, told me. "So even if you don't want to watch it yourself, you can't call anyone else or do anything else, because no one will do it with you."

To Kättström Höök, Sweden's affection for Kalle Anka is tied up with older holiday traditions. "It's the dream of the old peasant village before people moved to towns," she said. "Kalle Anka is almost like gathering around the fire in old times and listening to fairy tales."

Denna jul fick vi en tydlig illustration av styrkan i den samlande lägerelden kah-lay ahn-kah, som Slateskribenten förklarar att det ska uttalas.

Och jag tror faktiskt att den som blev mest ledsen av att konstatera detta var tomten själv.

Comhem-arrogansen visar att "Arga Konsumenter" behövs

2009-12-22T13:02:00.008+01:00

Säg "Comhem" och du har ett givet samtalsämne. Då får du folk att spotta och fräsa och berätta historier och Sveriges sämsta företag. De flesta är kvar hos Comhem, bara för att det är för jobbigt att byta till något annat.

Trots att räkningarna smygvägen tickar upp till sanslösa nivåer.

Trots att det är omöjligt att begripa sig på deras system för prissättning.

Trots att 3:an och 5:an och en massa andra reklamfinansierade slaskkanaler plötsligen försvinner och att det blir flera hundralappar dyrare i månaden att få dem tillbaka.

Trots att tekniknörderi går före kundservice och pedagogiskt tänkande.

Comhem har en ordning där lösenordet till e-postadressen kopplat till Comhem-abonnemanget är ett annat än lösenordet för att komma in till "mina sidor" och är en teknisk kombination som ser ut som någon ramlat över tangetbordet, omöjligt att komma ihåg.

Ringer man supporten för att fråga hur man ändrar till ett lösenordet som går att komma ihåg, får man först knappa in en massa siffror och koder, sedan vänta i kö och sedan bli kopplad till någon som sedan kopplar vidare till någon annan, som säger att "tyvärr det där är det många som klagar på, men det kan vi inte göra någonting åt".

Kokande av rättshaveristisk irritation blir man ombedd att vänta kvar i telefonen för att betygssätta samtalet man just haft.

"Hur var tonfallet hos den du just talade med?" frågar enkätrösten.

Callcenterslavarnas trötta suckar där de sitter ute i någon glesbygdsort med låga löner och billiga hyror och varken kan hjälpa till eller förklara, är knappast huvudorsak till att det på nätet väller ut floder av ilska riktat mot Comhem.

Här är ett tips till Comhem, här är de frågor ni borde ställa, så att rätt saker blir betygssatta:

Begriper du dig på vårt system för prissättning?

Hur påverkar våra dyra priser din benägenhet att, så snart tillfälle ges, byta till någon annan och aldrig komma tillbaks?

I hur hög grad har vi missat att förstå poängen med att sätta kunden i centrum?

Hur synd tror du det är om de människor som tvingas sitta och ta emot samtal från arga kunder och sedan få sitt tonfall betygssatt?

Hur tycker du att svårigheterna för kunder att byta leverentör inverkat på våra möjligheter att agera arrogant mot dem vi tjänar våra pengar på?

I den s enaste mätningen från Svenskt Kvalitetsindex lyckas Comhem med bedriften att sänka sitt redan rekordlåga betyg. Att de ändå lyckas behålla så många av oss kunder är enbart ett bevis på att konkurrensen på marknaden inte fungerar.

Det är också ett bevis på att det behövs vassare konsumentjournalistik. Överst på min lista över bra idéer finns "Arga Konsumenter", en sajt, ett program i radio- eller teve, eller en tidning, där företag av Comhemtyp kan få sina fiskar varma - och där vi konsumter med rättshaveristiska behov kan få ett terapeutiskt utlopp för vår ilska.

Om någon mer än jag vill genomföra denna idé, är det bara att meddela mig så hänger jag på. Det finns ingen genre som är så stimulerande som tuff, kritiskt granskande konsumentjournalistik.

Läs mer:

"Hur lyckas Comhem sänka kundbetyget?"

Läsare rasar mot Comhem

Svenskt Kvalitetsindex: "Comhem får lägst betyg"

Comhems VD Tomas Franzén: "vi har inte gjort tillräckligt"

Scoop skriver bra om Reporter, men...

2009-12-21T15:00:00.001+01:00

En fin julklapp kom häromdagen, i form av en recension av Reporter, en grundbok i journalistik i Grävande Journalisters tidskrift Scoop. Vitsorden väger tungt från denna, i min värld så viktiga, publikation. Scoop tycker att jag lyckats få ihop:

"en bok som är lika underhållande oavsett om man är en hängiven grävreporter enbart inriktad på Det stora scoopet, uteslutande skriver resereportage eller helt enkelt är intresserad av språk och/eller hur media fungerar.
Genom att sätta in en stor del av alla råd och tips i levande och fräscha exempel, såväl fiktiva som verkliga, blir informationen levande och lätt att ta till sig."

Scoops recensent skriver att Reporter är läsvärd för rutinerade reportrar:

"Och för varje nybörjare är den en prisvärd investering i en framtida karriär."

Att få sådant beröm borde göra mig salig. Men som författare är man ultrakänslig för kritik i recensioner. Och den som hävdar annorlunda, tror jag narras.

Nu sitter jag och irriteras över Scooprecensentens kritiska slutkläm, där hon hänger upp sig på en mening på sidan 290, som lyder: "Att ljuga är tillåtet."

Just de där fyra orden, ryckta ur sitt sammanhang, stod medietränaren Paul Ronge och viftade med på bokmässan också, i ett försök att vinna en billig poäng i en debatt om förhållandet mellan journalister och pr-folk.

Ronge gjorde det för att väcka uppmärksamhet och för att få igång en underhållande replikväxling. Och det var på något vis helt i sin ordning. Problem uppstår dock när jag blir framlyft i grävarnas tidning som en förespråkare för oetiska yrkesmetoder. Då är det lika bra att här tydligt förklara för den som har lätt för att missförstå. Så här är det:

Meningen som Scoop citerar är inte någon uppmaning eller rekommendation. Den ingår i en torr redogörelse för vilka arbetsmetoder som är tillåtna rent juridiskt.

En wallraffande journalist kan ljuga om att hon är gatsopare utan att bli dömd för något brott, men den som säger sig vara polis eller läkare kan dömas för föregivande av allmän ställning. Så säger lagen. Inget konstigt med det.

Lämplighet och laglighet är olika saker. Och det framställer mig som ett fån, när begreppen blandas ihop. Självklart ska journalister inte ljuga i onödan. Men i hundratals situationer kan det behövas för att göra viktiga avslöjanden eller för klara livhanken, t.ex. vid wallraffande eller hotfulla situationer. Detta har flera journalister före mig funderat kring och skrivit om. Så frågan är ingalunda ny. Inte heller är det ett särskilt häpnadsväckande konstaterade.

Grundhållningen beskriver jag på s. 186 i boken Intervjuteknik (Liber):

"Journalister som ljuger och manipulerar riskerar alltid kritik. Varje lögn hotar trovärdigheten. Därför bör man vara beredd på att kunna motivera sitt exceptionella tilltag. Saken ska verkligen vara värd det. Lögnen är lättare att motivera om den syftar till att avslöja mutbara fartygsinspektörer än om den används för att komma in på sjukhuset och intervjua chockade brandoffer."

Alltså: Det vi berättar i vår journalistik ska förstås alltid vara sant. Men något slags utopiskt dumförbud mot okonventionella arbetsmetoder, skulle bara gynna den typ av maktspelare som hyr in sådana som Paul Ronge för att hindra att media berättar sanningen om dem.

Om viktiga avslöjanden till följd av arbetsmetoder som innehållit både små och stora ljug, har Scoop rapporterat åtskilliga gånger.

Göra det trevligt att jobba hemma

2009-12-13T22:00:00.004+01:00

Jobbet har flutit ihop med fritiden. Mer hemmatid ägnas åt datorn än åt teve. Så vårt vardagsrum har nu gjorts om till arbetsrum. Och det lilla rummet har fått bli teverum.

Någon borde komma hem till oss se hur bra det blev. Det är alldeles, alldeles underbart.

Webbtipset: Fuska i Melodikrysset

2009-12-12T11:35:00.005+01:00

Veckans webbtips är en pålitlig enfrågeblogg, riktad till oss som varje lördag löser Melodikrysset och ibland kör fast. Här finns facit direkt:

melodikryssetfacit.blogspot.com

SCB-siffra lyfter SD över mediernas accetansvall

2009-12-11T18:14:00.005+01:00

Mindre än ett år före valet kommer det en viktig opinionsmätning. SCB:s mätningar av väljaropinionen görs med större underlag än andra opinionsmätare, och tillmäts därför större betydelse hos medierna. Inför valet 1991 fick SCB:s siffror avgöra om Ny demokrati och Kristdemokraterna, som var på väg in i riksdagen, skulle få vara med i partiledarutfrågningar och debatter.

För första gången passerar nu Sverigedemokraterna fyrarprocentsspärren även hos SCB, där de får 5,1 procent.

Förmodligen kan dagens datum markera ett avgörande trendbrott. Idag passerade SD ett slags acceptansvall hos de etblerade medierna, tydligast illustrerat av P1-morgons rätt "neutrala" intervju med Jimmie Åkesson, bland annat om partiets klimatpolitik.

SD:s karaktär av enfrågeparti, fixerat vid motståndet mot invandringen, framgick tydligt. Och när Åkesson talar om annat är det lätt att somna om eller se sina tankar fara iväg och börja fundera på annat. På klimatpolitiken lär de knappast vinna några väljare.

Expressen: "SVT gör en BBC om Tiger Woods"

2009-12-11T11:33:00.005+01:00

Vad är renhårigast att rapportera snaskigheterna alla vill höra rakt av, eller att berätta om dem indirekt som indignation över vad andra berättat?

När Aktuellt gör inslag om Tiger Woods handlar det inte om Tiger Woods äktenskapsproblem, utan om mediebevakningen av dem. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har en intressant formulering på sin blogg. Han menar att SVT "gör en BBC". Han förklarar:

"BBC, som gärna vill rapportera om otrohet om kända personer men ogärna vill erkänna just det, slog knut på sig själva i alla vinklar om 'mediadrevet'. Naturligtvis var man då tvungna att referera kollegornas olika uppgifter…"

På spiken, tycker jag. Mattsson argumenterar smart för varför det är ärligare att gå rakt på sak som kvällstidningarna gör än att låtsas stå över trottoarjounalistiken, men istället berätta det indirekt så som Aktuellt och radions Studio Ett ofta väljer att göra.

Eller som jag gör nu.

Filmexempel med bra talare

2009-12-09T23:39:00.003+01:00

Till er som ännu inte upptäckt sidan med bra talare, kommer dagens webbtips: http://www.ted.com/

Kritik mot dagens journalistutbildningar

2009-12-09T11:42:00.004+01:00

JMK jublierade häromdagen. Det var lite oklart om de fyllde 20 eller 50. Det var 50 år sedan de startade den journalistutbildning som blev känd som Journalisthögskolan. För 20 år sedan lades den ner och fick det styltigare namnet institutionen för Journalistik Medier och Kommunikation vid Stockholms universitet, JMK.

Jag medverkade i en panel som skulle diskutera tillståndet för journalistutbildningar. Inför den efterlyste jag synpunkter. De flesta - både tidigare studenter och mediechefer - påpekade att dagens journalistutbildningar är för teoretiska och för dåliga att träna för verkligheten. Det är för lite praktisk journalistik, för lite om webben och för dålig mångfald bland studenterna.

Själv påpekade jag problemet med att det finns alldeles för många journalistutbildningar. Unga människor lockas till dem i hopp om drömyrket, men bara hälften kan räkna med att få jobb i branschen. Journalistförbundet menar att detta bidragit till att arbetslösheten bland journalister i fjol ökade med 40 procent.

Kanske är det bra för mig som får många ställen dit jag kan åka och föreläsa, men det är inte bra för dem som kastas ut till en hårdnade bransch. Den aldrig sinande strömmen av kanonmat som spottas ut från journalistutbildningarna skapar en köparens marknad för arbetskraft, som medverkar till sämre löner och arbetsvillkor. På sikt försvagar det också journalistrollen på redaktionerna, vilket i sin tur gör det lättare för lönsamhetsivriga chefer att driva igenom etiska tveksamheter.

För de unga som ändå inte vill ge upp, utan har bestämt sig för att kämpa sig fram till Världens Bästa Jobb, så kan jag trösta och säga att det går.

Det behövs fler:

journalister med mångkulturell bakgrund
journalister med multikompetens, dvs som behärskar olika medieformer
journalister som har egna idéer och vågar utmana de etablerade medierna

Om stofilmedierna inte klarar att anpassa sig till den nya tiden, kan den nya tiden köra förbi dem. En ung, ivrig generation väntar på att ta över. Och blir de inte insläppta ordentligt lär de ta verktygen i egna händer och ge den gamla tidens medier en match.

Thomas Mattson - en ny Strömstedt?

2009-12-04T15:01:00.005+01:00

Fascineras alltmer av att Expressen fått en drivande kvällstidningschef, liknande den som Bo Strömstedt var på tidningens storhetstid. Expressen har halverat sin upplaga de senaste tjugo åren och överlever numera på att sälja maffiafilmer och dansbansskivor med tidningen. Men under Mattssons ledning har tidningen kommit ut på den journalistiska banan, bland annat med avslöjandet om Guillous KGB-kontakter.

Mattsson profilerar sig också hårt i kampen för Dawit Isaak. Han är resonerande i namngivnings- och publicisistetiska frågor på det lätt dubbelmoraliskt ekvibliristiska kvällstidningssätt som Strömstedt på sin tid var mästare på. I senaste inlägget på sin blogg skriver han om hur tidningen hanterat rapporteringen om ryktena kring Tiger Woods.

Mattsson förstår också att göra sig tillgänglig i den nya tiden.

Häromdagen behövde jag underlag för en debatt och kastade iväg en twitterfråga till Mattsson om vad det är fel på dagens journalistutbildningar. Samma natt fick jag ett 17 twitterinlägg långt - och mycket användbart - svar tillbaks.

Återstår att se om Mattsson ska lyckas vända Expressenskutan, men jag gissar att folket på tidningen gillar att ha en riktig - och modern - kvällstidningsmurvel vid rodret.

Ord är viktiga: "Regera med - eller med stöd av - Sverigedemokraterna?"

2009-12-01T19:03:00.010+01:00

I Studio Etts telefonväkteri i fredags (ca 7 min in 17-sändningen) gav Fredrik Reinfeldt ett tydligt exempel på hur politiker medvetet väljer otydlighet. Programledarna gav samtidigt ett exempel på problemet med att inte följa upp och förtydliga lyssnarnas frågor.

"Kan ni tänka er att regera med Sverigedemokraterna?", undrade en lyssnare.

"Jag kan inte tänka mig att regera med Sverigedemokraterna", sa Reinfeldt och betonade att det var "ett rakt svar".

Reinfeldts svar var allt annat än rakt. Att SD ska ingå i regeringen har det aldrig varit tal om. Den känsliga frågan är om Reinfeldt kan tänka sig att regera "med stöd av SD", det vill säga att alliansen bildar en regering som är beroende av SD för att få igenom sin politik i riksdagen. Och den behövde han aldrig svara på.

Där hade han sannolikt inte kunnat ge lika klara besked. Kanske var det därför han medvetet valde att glida undan den frågan. Han fick heller inte någon förtydligande följdfråga. Och det lär reportrar sitta och svära över när de efter nästa val går tillbaka till inspelningen från telefonväkteriet för att höra vad Reinfeldt egentligen lovade.

Har man bevakat politik ett tag, lär man sig att lyssna efter de exakta formuleringarna redan när vallöftena ges. Och om dagens opinionssiffror blir valresultat kommer det att finnas anledning att gå tillbaka till vad Reinfeldt sagt till väljarna. Ska det tolkas så som de flesta hörde det, eller så som han i efterhand kan hävda att han menade?

Föreläsning om trender i journalistiken

2009-11-30T15:51:00.003+01:00

Idag höll jag en lunchföreläsning för folk på TV4. Temat var trender i journalistiken. De senaste tio åren har jag säkert hållit 300 föreläsningar i olika ämnen, på de flesta journalistutbildningar och för i stort sett alla större svenska redaktioner. Ändå var jag urnervös inför att tala för detta viktiga sällskap. Så jag hade förberett mig i flera dagar och gjort en gediget strukturerad powerpoint med över 80 bilder.´

Tänkte att det var viktigt att vara rolig, genomtänkt och stå på stadig vetenskaplig grund.

När jag väl kom dit, var åhörarna så snälla så. Och det såg ut som att de tyckte att det var intressant, det jag sa. Nu hoppas jag bara att jag ska ska få förkunna mitt välstrukturerade budskap även på andra håll.

Hoppas också ganska snart hinna lägga ut huvudpunkterna här.

Trender i journalistiken

2009-11-25T23:00:00.006+01:00

Försöker fånga trender i journalistiken. Tipsa gärna!

Här är några som tänkt kring framtiden:

Författaren och bloggaren Clay Shirky tänker det otänkbara. Internet medför en revolution på samma sätt som tryckpressen. Många tidningar kommer att dö, men inte nödvändigtivs journalistiken.
Anrika The Times tänker slåss för sin överlevnad. Chefredaktören James Harding motiverar i detta välformulerade tal varför tidningen ska börja ta betalt på nätet.
Sydsvenskans bloggande, kloka kulturjournalist Andreas Ekström skriver ett intressant kapitel om framtidens journalistik i boken "Framtiden har redan varit här, hejat och passerat".
På Journalistfondens 40-årsjubileum föreläste engelske Charlie Beckett, författare till boken Supermedia, om journalistikens framtid. Bl.a. förutspådde han att 50 procent av dagens journalistjobb försvinner de närmaste fem åren.

Är nyfiken på:

Kriget mellan Microsoft och Google. Google satsar på ett konkurrerande operativsystem. Microsoft sägs nu vilja samarbeta med Rubert Murdoch för att få medieföretag av avindexera sig från Google, mot att de får betalt och bättra ranking i Microsofts sökmotor Bing.
Vilka slutsatser man ska dra av senaste Förtroendebarometern, där Sveriges Radio går om Ikea som den institution som har högst förtroende. Förtroendet för den generella kategorin "radio/teve" minskar dock. TV4 tappar tydligt. TV3 befäster sin ännu lägre nivå. Även för kategorin "dagspress" har förtroendesiffrorna rasat.
Hur uppluckringen av upphovsrätten kommer att påverka journalistiken.
Hur objektivitet är på väg att bli ett föråldrat ideal i journalistiken.
Problemen med att alltfler journalister sitter på sina redaktioner och ompackar andras material, medan alltfärre är ute på fältet och bedriver originaljournalistik.
Nya påhitt för att försöka finansiera journalistik, när de gamla modellerna inte räcker till: Smygsponsrade texter och experter, mecenater som betalar grävande som välgörande ändamål, ideellt arbetande skribenter, public service via skattsedeln, EU-betalda tevekanaler för att bevaka EU...
Hur de sociala medierna påverkar - eller borde påverka - de etablerade mediernas politiska bevakning.
Om teven som pryl kommer att vara en historisk parentes.
Hur pressens syn på namnpubliceringar är på väg att förändras.
Om domedagsprofeterna får rätt, dvs att 50 procent av journalistjobben försvinner de närmaste fem åren, eller om vi står inför historiens mest spännande mediala revolution.

Svenska mediebloggar:

Mediestudier, om medier och journalistik från Sim(o)
Same Same But Different
Mindpark
Vassa Eggen
SvD:s Martin Jönsson
Bloggvärldsbloggen, Sofia Mirjamsdotter om bloggar hos Aftonbladet

Övrigt:

Om tidningsdöden i USA

Massmord på journalister i Filippinerna

2009-11-25T16:27:00.003+01:00

Ryser när jag läser om händelsen. Minst tolv journalister rapporteras ha blivit mördade på det mest förfärliga sätt av beväpnade män med kopplingar till de styrande i den filippinska provinsen där massakern inträffade.

De slaktades när de följde en grupp människor på väg att registrera en alternativ kandidat till guvernörsvalet. Totalt har 52 kroppar hittats.

Massmordet är ett angrepp på demokrati och yttrandefrihet. Och det visar det höga pris utövandet av jounalistyrket kan ha.

Att händelsen inte fått större uppmärksamhet härhemma i Sverige, illustrerar nyhetsvärderingens mekanismer. Hade det hänt närmare geografiskt och gällt västerländska journalister, hade det blivit helt andra rubriker. Ändå borde det bli både berättat och utrett - och leda till politisk handling.

Enligt organisationen Reportrar utan gränser har nyhetsvärlden aldrig tidigare drabbats av så många dödsfall på en och samma dag. Massakern måste leda till världens fördömanden, oavsett om de som mördats är filippiner eller amerikaner.

Så funkar förtal

2009-11-25T16:15:00.004+01:00

Paul Frigyes på Journalisten hur skrivit en pedagogisk krönika om förtal i tryckfrihetsmål, med anledning av det aktuella målet mot Lasse Winkler på tidskriften Svensk Bokhandel. Bra läsning för den som snabbt vill få regelverket förklarat.

De skyller på Carl Bildt

2009-11-22T12:28:00.003+01:00

Här är en intressant kolumn av SR:s östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren om Carl Bildts roll under bosnienkriget.

De skyller på Carl Bildt

Hon gjorde ett inslag om anklagelser kring Bildts ansvar för massakern i Srebrenica 1995, som Ekot inte sände.

Möjligen var Ekots chefer rädda för sådan kritik som Aftonbladet fick efter Donald Boströms artikel om organstölder. Men det här är ändå något annat.

Ekot har en tendens till räddhågsenhet när det gäller kritik mot högprofilerade svenska politiker. I samband med Kalla faktas avslöjande om Thomas Bodströms riksdagsfrånvaro p.g.a. advokatuppdrag, fanns det också ett inslag gjort av en tung reporter som inte sändes. Vi på Kalla fakta fick aldrig veta varför inslaget stoppades och varför Sveriges Radio dröjde en dag längre än alla andra stora medier med att följa upp nyheten om Bodström, trots att de fick veta den först.

Mediekritik handlar ofta om att klaga på något som har publicerats. Minst lika viktigt kan vara att studera vilka nyheter man inte berättar om, och vaför. Ekots nyhetsvärderingar är inget man kan bortse från, eftersom Sveriges Radio tjänar som rikslikare för vad som anses relevant.

En nyhet är inte en nyhet på riktigt, förrän Ekot haft den. Och med den definitionen har det som Maria Persson Löfgren berättade om i sitt osända inslag, inte hänt. Om man inte läser Kommunalarbetaren, förstås.

"Snälla gör inte något kul"

2009-11-19T16:57:00.007+01:00

Att göra roliga, dubbelironiska intervjuer är inte det lättaste, vilket illustreras av hur begåvade komikern Magnus Betnér hanterar detta försök i Sveriges Radio.

Betnér kommenterar själv på sin blogg fenomenet intervjuare som försöker göra något kul när de intervjuar komiker: "Snälla gör inte något kul. Det är mitt jobb."

Foto: Mats Bäcker (bild från: www.magnusbetner.com)

Nyskapande teve

2009-11-19T16:16:00.007+01:00

Satte mig att samla stoff till en text om vart journalistiken är på väg, och fastnade för detta. Så surrealistiskt på något vis. Vet inte vad det säger om mediernas framtid, men något säger det säkert.

Länk: Lulu Carter kroppsmålar

Lulu Carters mediefigur är underhållande, fascinerande och bisarr. Vem annars deklarerar i kvällstidningar att hon ska göra lampskärmar av silikonet hon haft i brösten?

(Undrar om nyckelorden i detta inlägg gör att fler hittar hit via Google.)

"Det luktar piss i Nyfors": Klassiskt resmål när Aftonbladet är på safaribesök

2009-11-18T20:29:00.017+01:00

Aftonbladet har utövat s.k. safarijournalistik och undersökt hur det är att bo i Sveriges mest arbetslösa stad, Eskilstuna. Tidningens reporter och fotograf har hyrt in sig i en av de tomma lägenheterna i den hårdast drabbade stadsdelen Nyfors.

"Safarijournalistik" är när ett tidningsteam med helsvenska förnamn som Erik och Magnus åker till en mångkulturellt dominerad förort, bor där några veckor och sedan åker hem och skriver artiklar om den misär som de förvånat upptäckt fanns där.

Genren är svår att utöva utan att det blir berättat ur något slags förskräckt medelklassperspektiv. Och den är ingalunda ny. Klassikern är den resa som Ludvig "Lubbe" Nordström gjorde 1938 i det han kallade Lort-Sverige.

I radio - och i bokform - beskrev han med häpnad och harm den smuts och bristande hygien han upptäckt fanns runtom i landet. Och det är ungefär så Aftonbladets artiklar är skivna, även om de utgår från den höga arbetslösheten. Och man undrar om Aftonbladets val av plats är en slump eller en historisk blinkning 71 år bakåt i tiden.

Då, 1938, började Lubbe Nordström sin resa - i just Eskilstuna.

Pisslukten i Nyfors som Aftonbladet skriver om, har jag också själv känt.

För några år sedan skulle vi flytta till Eskilstuna, utan att veta ett skvatt om staden. Och som stockholmare var det lite absurt att ringa till det kommunala bostadsbolaget och fråga om de hade några lediga lägenheter och människan i andra änden sa: "Javisst, hur många vill du ha?"

Vi hade kollat på kartan och kommit fram till att Nyfors såg bra ut, därför att det låg nära stationen, från vilken jag skulle pendla till Stockholm. I Nyfors fanns det en tom lägenhet som vi gjorde upp om att jag skulle åka dit och titta på innan vi skrev kontrakt.

När jag klev av tåget i Eskilstuna och gick upp på den sida rälsen som leder in i Nyfors var det som att förflyttas in i en annan värld, typ södra Bronx. Det var slitet, förfallet och vandaliserat.

Trappuppgången till den aktuella lägenheten var den värsta jag sett - i alla fall i Sverige. Och när fastighetsskötaren från det kommunala bostadsbolaget kom dit, stannade han upp och synade mig från topp till tå. Uppenbarligen hade han inte väntat sig någon i kavaj och nyputsade skor och som var svensk.

Innan jag hann säga något sa han: "Oj, det måste ha skett ett misstag. Du vill inte bo här va?"

"Nej", svarade jag, helt sanningsenligt.

"Nä, du förstår. Här placerar vi vietnameserna och socialfallen. Sådana som du placerar vi på andra sidan järnvägen."

Det är vid sådana tillfällen man som journalist önskar att man hade dold mikrofon. Tydligare än så kan det inte illustreras hur segregationen ser ut i praktiken. Och då är det inte så konstigt att det blir till Nyfors i Eskilstuna Aftonbladet får åka när man ska hitta "arbetslöshetens epicentrum".

Visst är det lovvärt och välskrivet av Aftonbladet. Men riktig spets i formuleringen av problemen lär det inte bli förrän de som har sitt hem i de pissluktande bostadsområdena också är de som skriver om dem.

Läs mer:
Mer om Lubbe Nordströms klassiska radioreportage finns hos SR Minnen.

Forskning om Sverigedemokraterna och medierna i valet 2010

2009-11-17T22:52:00.005+01:00

Sverigedemokraternas opinionssiffror skapar bryderi på många redaktioner. Hur ska Sd och liknade partier hanteras? Detta är ämne för den avhandling jag arbetar med. Utifrån Mittuniversitetets forskningsdatabas har jag studerat valrörelsen 2006 och konstaterat att medierna knappt nämnde Sd alls, fastän opinionsmätningarna signalerade en uppgång som skulle leda till ökat inflytande.

Mycket talar för att det blir en annan strategi inför valet 2010 än att försöka tiga ihjäl Sd. Det visar inte minst den stora uppmärksamhet partiet fått efter Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet.

Under våren kommer jag att titta närmare på hur olika medier bestämmer sig för att hantera Sd. Tänker man tiga om dem? Granska dem hårdare? Bevaka dem på samma sätt som andra partier? Hur formulerar man sin policy kring detta?

Hur medierna resonerar, är intressant även på ett högre plan. Det illustrerar hur olika medier ser på neutralitet och objektivitet i nyhetsbevakningen, hur de ser på sitt sociala ansvar och sin roll i den demokratiska processen. Ingår det i mediernas informationsuppgift att konsekvensneutralt berätta om politiska aktörer som ser ut att få inflytande? Eller kan man välja att försöka tiga ihäl partier man vill ta avstånd ifrån?

För att få svar på detta planerar jag bland annat att intervjua reportrar och ansvariga utgivare, både före och efter valet.

Frågor om hur medierna hanterar extrema och populistiska partier kan också relateras till Danmark och Norge, eller de svenska mediernas roll i Ny demokratis snabba uppgång 1991.

Under våren hoppas jag få tillfälle att diskutera dessa frågor med mediefolk och forskare.

Medieutbildarna håller också en särskild kurs, där "nya" frågor kring mediehanteringen av Sd och liknande partier tas upp, även i form av praktiska övningar.

Och det är knappast något det går att bortse från. Att många tar Sd:s siffror på allvar, kan kanske illustreras av att en mängd ståuppkomiker häromveckan samlades för att hjälpa varandra skriva elaka skämt om partiet.

Bert Karlsson: "Jag har aldrig varit främlingsfientlig"

2009-11-15T00:18:00.015+01:00

Få saker är så provocerande som när någon beskriver något som man själv varit med om, på ett sätt som man vet inte stämmer. Så var det att läsa Bert Karlssons debattartikel i Aftonbladet idag.

Bert Karlsson var centralgestalt i det populistiska missnöjespartiet Ny demokrati som fick 6,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Partiet kollapsade i interna bråk och åkte ut ur riksdagen 1994.

På Ny demokratis tid specialbevakade jag partiet för Ekots räkning. Jag har sparat materialet från den tiden och gjort flera radiodokumentärer om Ny demokratis historia. Nu arbetar jag med en avhandling för Mittuniversitetet om mediebevakningen av Ny demokrati och Sverigedemokraterna.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta, men nu får det räcka med en liten historisk påminnelse.

Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 därför att man fick stor - ganska okritisk - uppmärksamhet i medierna. Det hävdas ibland att Ny demokrati kom in i riksdagen på kritik mot invandringspolitiken. Så var det inte. Invandringsfrågan fanns med, men var inte särskilt framträdande i valrörelsen 1991. Ny demokrati gick till val på billigare sprit, slopade lapplisor och roligare politik.

Att det var så, är viktigt för att förstå varför medierna inte var mera kritiska då.

Tonen hårdnade sommaren 1992. Då fångade Ian Wachtmeister och Bert Karlsson upp den främlingsfientliga opinion som uppstått sedan Sverige börjat ta emot många bosniska flyktingar.

Jag reste med dem i flera dagar på deras sommarturné längs västkusten sommaren 1992. Och på de välbesökta torgmötena eldade Bert Karlsson upp publiken med att invandringspolitiken gör att gamla människor kommer att svälta ihjäl på ålderdomshemmen.

Bert Karlsson: "Här är en utmärkt löpsedel från Expressen. Så här ser det ut tyvärr: Anna, 83 nära att svälta ihjäl på ålderdomshem. Det här är en katastrof. För tack vare att den här flyktingpolitiken är så idiotisk så hjälper vi inte så många och dessutom kostar den 20, 30, 40 miljarder."

Han spred vandringshistorier om hur invandrare fuskar till sig bidrag, bland annat upprepade Bert Karlsson flera gånger att en indisk familj fått en halv miljon i svenska socialbidrag fast de bodde i Indien.

Den historien och flera andra påståenden t.ex. om kostnader för invandrarnas socialbidrag och hemspråksundervisning visade sig vid en granskning vara helt fel.

Kritiken mot partiet hårdnade. Det hindrade inte Bert Karlsson och Ian Wachtmeister från att gå ännu längre i flirtandet med de främlingsfientliga opinionerna, nu inom ett av rasisternas favoritämnen - invandrarnas brottslighet.

"Vi importerar kriminalitet idag av stort format", sa Bert Karlsson på torgmöten. Dessutom ljuger medierna om våldtäkter som begås av invandrare, hävdade han och gav ett exempel.

På flera torgmöten sommaren 1993 berättade Bert Karlsson och Ian Wachtmeister om en 13-årig somalisk flicka som blivit våldtagen och att medierna borde ha berättat att det var "en intern angelägenhet", det vill säga att det var invandrare som gjort det.

Bert Karlsson: "Vi kan ta tjejen som blev våldtagen. Det framstod att tre tonåringar hade våldtagit en trettonåring. Ni trodde naturligtvis att det var svenskar. Men det var en intern angelägenhet. Somalier var tjejen och det var tre stycken andra invandrare. Ingen snackade om att det var en intern grej det här."

När Ekots Mats Gezelius kollade fakta, visade det sig att påståendet var fel. De anhållna för våldtäkten var svenskar.

På turnén medverkade nu också Vivianne Franzén, som med gråt i halsen berättade om muslimer som ritualmördar sina barn, följt av: "Är det det här vi vill ha frågar jag mig. Hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska tvingas vända ansiktet mot Mecka?".

Vi som var med minns att detta var otäcka år i den svenska samtidshistorien. Lasermannen sköt invandrare, inspirerad av Ny demokratis retorik. I spåren av Ian & Berts torgmötesturné brann flyktingförläggningar och unga män i bombarjackor letade upp människor med främmande utseende på stan och misshandlade dem.

När jag för Ekot gjorde en enkät bland publiken vid Ian & Berts torgmöte i valrörelsen 1991 var det ingen som tog upp invandringsfrågan, utan det handlade mest om att de var roliga och "talade så att folk förstår".

När jag frågade publiken på Ny demokratis sommarturnén 1992 svarade så gott som alla att de gillade Ian & Bert för att de ville sätta stopp för invandringen.

Man kan säga att historien ser ut så här:

Väljarna har inte röstat in något främlingsfientligt parti i riksdagen. Ny demokrati lanserade sig som ett populistiskt missnöjesparti som ville sänka skatterna och röra om i grytan.
Däremot har Sverige definitivt haft ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Ny demokrati kom ut som främlingsfientligt sommaren 1992. Och det som då framfördes av Bert Karlsson och andra företrädare för Ny demokrati var inte mindre främlingsfientligt än det som idag framförs av Sverigedemokraterna.

En titt i arkiven visar sanningen bakom Bert Karlsson påstående om att han "aldrig varit främlingsfientlig". Då som nu finns det politiker som försöker vinna väljare genom att fiska i främlingsfientlighetens grumliga vatten. Bert Karlsson var en av dem. Att säga att det var annorlunda är att förvanska historien.

För Ny demokrati gick det bara utför sedan de profilerade sig på invandringsfrågan. Och för Sverigedemokraterna tycks det gå bättre ju mera de distanserar sig från sitt rasistiska ursprung.

Fast valserna går likadant. När Bert Karlsson säger "jag är inte främlingsfientlig, jag är bara emot invandringspolitiken" betyder det samma sak som när Jimmie Åkesson säger det.

Ingen människa i svenskt samhällsliv tillåts vädra så unkna, ogenomtänkta och inkonsekventa åsikter som Bert Karlsson.

Senast jag talade med honom hyllade han diktaturen och dödsstraffet i Kina. I flera intervjuer har han sagt att Sverige borde styras som en diktatur. Att han kommer undan med detta beror nog mer på att journalister vant sig vid att citatmaskinen Bert säger vad som helst för att få rubriker, än att det skulle anses uttrycka något slags ideologi.

Bert Karlsson får fortsätta vara mysfarbror och proffstyckare därför att han göder medierna med sådant de vill ha. Och han har på ett makalöst sätt lyckats fortsätta vara fryntlige Bert i medierna, utan att särskilt ofta bli påmind om sina tvivelaktiga åsikter eller sitt politiska förflutna. Eller att han, i en tid då flyktingsförläggningar attackades och Lasermannen härjade, valde att lansera patriotbandet Ultima Thule som sjöng om hotet mot vårt svenska vikingablod.

Gruppen, som tidigare finansierats av rasistiska BSS, lät sitt budskap tydligt gå fram i låttexter som:

Ni tär på vår jord
Ni tär på skalders ord
Ni tär på vår kropp, Svea rikes härd
Ni tär känn bettet i vårt svärd

Länkar:

P3-Dokumentär om Ny demokratis historia, av Anton Berg

DNs referat av seminarium, bl.a. om Ny demokrati

Second Opinion - om mediebevakningen av SD och Ny demokrati

Den 17 juni 2006 sammanfattade jag Ny demokratis historia i en P1-dokumentär.
(Lyckas själv inte få ljudet från webbsidan att fungera och har påpekat detta för P1:s Dokumentärredaktion.)

Guillou och skrönorna

2009-10-26T16:59:00.004+01:00

"Ikväll ska jag vara hemma och titta på Guillou."

Så sa folk faktiskt på 1980-talet. Det var inte Rekordmagazinet de skulle titta på. Namnet var både fånigt och svårt att komma ihåg. Men programledaren kom man ihåg. Och att det alltid hände något i det där teveprogrammet som det snackades om efteråt.

För mig som började min journalistutbildning vid den här tiden, var Jan Guillou en oundviklig förebild. Men journalisthögskolan snålade in på föreläsarna. Och machokvoten blev fylld av Jan Mosander och Göran Skytte, så Guillou fick inte komma och föreläsa. Och vi var upprörda, vill jag minnas.

Då var jag ordförande i studentkåren, så vi löste det genom att bjuda in Guillou till en pubkväll. Dit skulle han komma alldeles gratis, bli bjuden på billigt vin och få berätta om sig själv. Det gjorde han.

Klockan åtta på kvällen började han berätta om IB-affärer och annat. Vi lyssnade hänfört. Timme efter timme. Någon gång framemot elva, räckte det för min del. Då var det fortfarande kvar en grupp studenter som inte kunde lyssna sig mätta på Guillous samlade skrönor.

Och Guillou verkade trivas med det. Han pratade och pratade. Hela natten. Så häftigt måste det ha varit för honom, att han höll igång till klockan åtta på morgonen. Enligt vad som berättades ska det suttit en ihärdigt lyssnade liten skock studenter vid hjältens fötter även i denna gryningstimma.

Vinpuben med Guillou blev sedan en knivig fråga för studentkåren att hantera. Pubgästerna skulle inte ta något betalt. Däremot fick kåren, som då hade hårt ansträngd ekonomi, en fet räkning från Guillou på en bilresa tur-och-retur Malmö, där Guillou jobbade i veckorna. Så gick det till på den tiden att trixa sig fram i högskattesamhället. På ett extraarvode för en föreläsning gick det mesta till skatteverket om man inte kunde göra det skattefritt, genom att få resan hem till familjen betald som tjänsteresa istället.

Jag vill minnas att vi diskuterade om vi skulle medverka i denna skattemässiga omoral. Och jag tror faktiskt att vi aldrig betalade Guillous bilresa till den där pubkvällen.

Fascinerande med Guillou har alltid varit att hans historier är så perfekt förpackade. De har de rätta ingredienserna, ofta med Guillou själv i något slags hjälteroll.

"Ju bättre en historia är, desto mer ska tvivla på att den är sann", säger Thorsten Thurén som är expert på källkritik. Och när jag undervisar i källkritiskt grävande brukar jag säga att alla goda berättare har en sak gemensamt: de har ett fritt förhållande till sanningen.

Den som följt Guillou genom åren, kan konstatera att han inte är något undantag. När han skarvar och fixar till, så passerar det ofta utan vildare protester. Men när någon går till källorna kan sanningen vara en annan.

Som det var när Expressens Per Svensson 1995 kollade Guillous påstående att han var elitsimmare i sin ungdom. Svensson gick igenom samtliga årgångar av tidningen Simsport från de aktuella åren, utan att någonstans hitta spår av Jan Guillou.
När Ondskan blev film, gjorde Guillou uttalanden som också fick Expressen att gå till källorna och finna att allt inte var som det sades.
Och när Jan Guillou i somras kom med sina yrkesmemoarer, var det en annan version av IB-affären än den som Peter Bratt kändes vid.

När det nu kommer fram att Jan Guillou i sin ungdom arbetat för KGB, väcker det intressanta frågor. Saken har onekligen spännande innehåll. Men det märks att Jan Guillou inte har berättat om det särskilt ofta, för när han försöker förklara har berättelsen inte fått den typiska förpackning som de flesta av Guillous historier med tiden fått.

Och lite lurt får man nog tycka att det är att Jan Guillou så länge missat att göra denna goda historia till sin.

"Alla journaliststudenters bibel"

2009-10-23T14:13:00.006+02:00

"Björn Häger har skrivit alla journaliststudenters bibel", är omdömet när AnnaKarin Lith recenserar Reporter en grundbok i journalistik i Medievärlden.

Hon beskriver Reporter med ord som rolig, resonerande och begriplig:

"En självklar lärobok för alla som studerar medier men boken bör även ha sin plats på varje nyhetsdesk."

Jag rodnar förstås. Och för den som är nyfiken, har Norstedts nu lagt ut bokens början på nätet:

Provläs kapitlet om journalistrollen: Häger, B - Reporter

Tolvtaggare

2009-10-18T20:21:00.008+02:00

Att fälla en tolvtaggare, är en sliten metafor i journalistvärlden. På Kalla fakta har vi ägnat avsevärd tid åt att granska Thomas Bodström och hur retoriken stämmer med kontrollerbara fakta - och vi har presenterat resultatet både i Kalla fakta, TV4-nyheterna och i en artikel hos Newsmill.

Med anledning av detta har Expressen idag ett intressant porträtt på Bodström. De kallar honom för teflonmannen. Det som skulle fälla andra, fäller inte Bodström.

Han är en svårfälld tolvtaggare, kan man säga.

Och det kan heller aldrig vara den granskande journalistikens uppgift att fälla folk. Rapporteringen kan inte mätas utifrån om någon avgår eller inte.

Vår granskning har väckt ett ursinne på nätet som i alla fall förvånat mig. Folk är framförallt förbannade på Bodström för att de inte längre känner att de kan lita på vad han säger. Vi har uppenbarligen gett många människor en ny bild av socialdemokraternas framgångsman. Det har tvingat Mona Sahlin att bekänna färg: Bodström är så viktig för partiet att han kan göra lite som han vill. Och det där med att "ta honom i örat" var mest bara snack.

Kanske kan det också ha fått Thomas Bodström - och hans kolleger i politiken - att se att det kan straffa sig i efterhand om man drar en vals för att klara sig ur en knipa.

DET har varit vår avsikt med vår rapportering, inte att fälla någon tolvtaggare.

Tolvtaggarmetaforen fick jag förresten anledning att fundera över när vi i helgen jagade älg. På lördagen gick en ståtlig älgtjur förbi mitt pass, men jag sköt inte. Skottvinkeln var inte tillräckligt bra. Men det ordnade sig. På söndagen kom en annan älgtjur förbi. Och den blev fälld.

Jag fick en grankvist i hatten och en dunk i ryggen från gubbarna i jaktlaget. Men det som de mest erfarna gav mig mest respekt för var inte tvåtaggaren som blev skjuten, utan modet att avstå för att försöka fälla den där älgen dagen före. Ett dåligt skott får många lida för.

Så är det också med journalistmetaforen. Det är god journalistik att avstå från att dra till med något som inte är säkert för att få tolvtaggaren fälld och vinna andra journalisters erkännande.

Thomas Bodström får gärna klamra sig kvar. Vårt jobb som journalister har aldrig varit att fälla honom, utan bara att pröva hans trovärdighet och ge allmänheten en mera sann bild av den. När det är gjort slutar journalistikens uppdrag och där börjar demokratins.

Ursinne

2009-10-16T11:59:00.003+02:00

Oj, hjälp vad det smackade till bland kommentarerna efter vår Newsmill-artikel om Thomas Bodströms bortförklaringar. Artikeln toppar listorna över både mest lästa och mest kommenterade.

Kunde inte föreställa mig hur upprörda människor skulle bli över att se hur Bodström förhåller sig till sanningen. Otäckt dock att se hur nätets grottfolk kan passera alla gränser för att ge uttryck åt sin ilska. Det är baksidan av denna typ av journalistik.

En studie i bodströmska bortförklaringar

2009-10-15T23:54:00.003+02:00

Nu har vi skrivit en artikel hos Newsmill där vi jämför Thomas Bodströms bortförklaringar med fakta. Med artikeln vill Ann Tiberg och jag visa hur vilseledande det kan bli när en politiker ska hantera ett besvärligt avslöjande.

Fin recension av Reporter, en grundbok i journalistik

2009-10-15T21:29:00.007+02:00

Tänk en sådan känsla det är, när man svettats under lång tid med att skriva en bok, att få läsa recensionerna och se att verket fallit i god jord.

I senaste pappersnumret av Medievärlden skriver AnnaKarin Lith, sådana där fantastiska saker om boken man skulle kunna trycka upp på affischer - och som jag här oblygt återger:

"Björn Häger har skrivit alla journaliststudenters bibel."

"Den 458 sidor tjocka boken innehåller allt, verkligen allt, om journalistyrkets olika delar."

"Häger skriver roligt, resonerande och begripligt med tydliga exempel som gör det lätt att lära."

"En självklar lärobok för alla som studerar medier men boken bör även ha sin plats på varje nyhetsdesk. Att sätta i händerna på praktikanter förstås, men här finns också matnyttig hårdfakta som till exempel källor för bevakning av polis, näringsliv och kommunen och kontaktupprigter till myndigheter."

I Journalisten skrev Paul Frigyes också snällt om den. Vill minnas att han använden orden episk, skarp och apokalyptisk.

I Medievärlden tycker även Mikael Marklund till om Reporter. Han skriver:

"För den som inget vet om journalistik men vill lära sig måste detta vara
en guldgruva."

"Även erfarna journalister kan hitta guldkorn här."

Och helt korrekt sammanfattar han att:

"här känns att det finns ett hjärta som bultar för den goda
journalistiken."

Sedan kan jag leva med att Marklund tycker att jag är lite för noggrann och att han känner sig inte så lite mossig när jag skriver:

"Riktigt långt tillbaka fanns det särskilda korrekturläsare på tidningen..."

Norstedts faktasida om Reporter, en grundbok i journalistik.

Provläs första kapitlet.

Kalla fakta

2009-10-15T19:43:00.005+02:00

Äntligen. Efter en tids intensivt faktakollande och redigerande, är höstens grävprojekt ute i luften: Kalla fakta, den 11 okt, i TV4 om riksdagens och i synnerhet Thomas Bodströms frånvaro från voteringarna.

Kalla faktas program om riksdagen går att se via TV4:s hemsida.

Där finns också vår granskning av Thomas Bodström sammanfattad i en artikel.

På Kalla faktas hemsida har vi också lagt ut en ambitiös databas.

I databasen går det att söka på alla ledamöter i riksdagen och se vad de har för sidouppdrag, inkomster och frånvaro.

Bakom programmet och databasen ligger ett klassiskt grävprojekt, där vi haft lyxen att vara två reportrar som jobbat ihop, Ann Tiberg och jag. Vi har också haft hjälp ovärderlig hjälp av Jenny Zettergren, Jennifer Jeres och Susanna Andersson som gjort olika delar av researchen. Lars Falkenström har som redigerare trollat ihop ett snyggt program av vårt material.

Nyheten om Thomas Bodströms frånvaro för advokatjobb, har väckt många reaktioner. Mest är det människor som är upprörda över Bodströms dubbla ersättningar. Men det som varit mest fascinerande att följa i svallvågorna av avslöjandet, är hur Bodström i intervjuer och på sin blogg upprepar märkliga och direkt felaktiga påståenden om vad han gör i riksdagen.

Låt oss återkomma inom kort med en studie i Bodströmsk advokatyr. Vi tror att den kan vara intressant för alla som är intresserade medieretorik, "spin" och gränserna för sant och osant.

Incipiendum aliquando

2009-10-03T21:35:00.003+02:00

Om journalistik blir titeln på denna blogg eftersom det bäst sammanfattar vad den ska handla om. Länge har jag tvekat inför att samla funderingar på detta sätt. Men nu har jag bestämt mig för att under hösten göra ett försök.

De senaste två åren har jag funderat över journalistikens framtid, framförallt i arbetet med Reporter, den grundbok i journalistik jag just gjort färdig. När jag föreläser om intervjuteknik, journalistik och research brukar det det uppstå slutsatser värderfulla att sprida vidare.

Därför ska jag här försöka ge:

Tankar och argument kring journalistikens kärna

Tips om reporterns arbetsmetoder, som källor, intervjuteknik, etikfrågor och så vidare.

Funderingar om aktuella mediefrågor

Och jag börjar med några rader om konsten att börja.

Bredvid mitt skrivbord har jag tejpat upp en kopia av en gammal emblemmålning från sextonhundratalet. Originalet hänger utanför biblioteket på Skoklosters slott. Bilden visar en ung murare som lägger första stenen till något pampigt herresäte och den illustrerar den latinska sentensen "incipiendum aliquando", man måste börja någonstans.

Det kan verka pretentiöst att utgå från något sådant. Men det är något magiskt med den där frasen, incipiendum aliquando. Jag förundras av att den kan bli som ett trollspö för kolleger som fastnat i skrivkramp eller jag-kommer-inte-riktigt-igång-ångest. De tar den till sig, upprepar den för sig själv några gånger och låter sedan fingrarna fladdra iväg över tangentbordet. Vips är den första meningen skriven.

I inledningen till Reporter en grundbok i journalistik tar jag mitt avstamp i frasens innebörd för den som måste få något gjort varje dag: man måste börja någonstans. För journalister är det viktigare att komma igång och skriva något, vad som helst, än att inledningen blir ett mästerverk.

Det är en mörk och stormig natt i Stockholm och nu är bloggandet påbörjat.

Men det lär dröja något innan bloggandet kommer igång på riktigt. Nu väntar några extremt arbetsintesiva dagar i TV4:s tjänst där ett stort projekt ska göras klart.

Förhoppningsvis ska resultatet också låta tala om sig när det publiceras, om en vecka ungefär.